Friday I'm in Love: Magnus Pehrsson om icke-oro och hyllnings-drogen
- Jag har haft en innerlig inställning redan från dag ett att det här kommer att gå jäkligt bra. Malmö FF:s tränare Magnus Pehrsson berättar om säsongsinledningen, känslor efter segrar och att inte ta ut oro i förskott.
Matchen mot Halmstad BK är slut, hyllningarna har klingat ut och ensam i bilen hem till Varberg har jag svårt att sitta still. Lyckokänslorna har tagit över min kropp; bilister som kör om mig på E6 och tittar på mig måste undra vad det är för en flinande fåne som gungar fram och tillbaka bakom ratten. Just där och då går det inte att vara mycket nöjdare med tillvaron.
Jag har pratat med tillräckligt många spelare för att veta att de känner likadant, så stämningen i omklädningsrummet kan jag nästan se framför mig. Men hur mår en förhållandevis nyligen anställd tränare för Malmö FF? Jag såg hur Magnus Pehrsson stegade fram, nästan lite försiktigt, mot den stora himmelsblå klacken och klappade i händerna, innan han gick mot Örjans Vall inre. Hur lycklig är han där?
Och tänker han på alla de som mer eller mindre starkt ifrågasatte honom när han anställdes i november?
Jag inser att jag måste prata med honom om detta, men att det inte är någon vidare idé att göra det i direkt anslutning till matchen som nyss har avslutats. Dessutom väntar en flaska champagne på mig hemma och efter den är det en ännu sämre idé att ringa upp Malmös tränare.
Ett knappt dygn senare ringer han mig på uppgjord tid. Han är på väg hem efter träningen och säger att han har gott om tid att prata. Han småskrattar en del under vårt samtal och tar ibland tid på sig innan han svarar. Han verkar må väldigt bra.
Hur nöjd, på en 10-gradig skala, är du med de tre inledande allsvenska matcherna för Malmö FF:s del?
– Ja du… Sju skulle jag säga.
Vad är du mest nöjd med?
– Mest nöjd är jag med att vi i de två senaste matcherna har uppträtt väldigt mycket som ett lag, och att vi fått en fin blandning mellan specifik matchplan som vi har följt, där spelarna har sett att det har gett resultat, och med allt det som vi under försäsongen har lagt grunden till. Jag är glad att se att de grunderna syns tillsammans med detaljerna som vi har pratat om inför varje match, att spelarna har tagit till sig av detta och gjort något riktigt bra av dessa under matcherna. Det är det som känns roligast faktiskt.
Vad hade krävts för att du skulle lägga dig på ett högre betyg än sju?
– Premiären drar ner betyget. Nu var den inte dålig rakt igenom, men det var bara en halv match av den som var bra. Eller godkänd rättare sagt. Andra halvan var ju inte det, framför allt inte när vi tappade bort mycket av det spelet som vi vill ha.
– Jag tror att anledningen till det ligger mycket i hur våra två sista veckor upp mot premiären såg ut. Där hade vi endast två dagar ihop när vi kunde få ihop gruppen. Det är bara en förklaring, det är ingen bortförklaring. Men man kan ju säga att mot Göteborg lyckades vi inte följa planen för matchen och jag tycker också att det hackade lite i spelet som vi ville spela. Så den matchen drar onekligen ner betyget.
– Sen hade det känts väldigt konstigt om jag hade sagt att det här är det bästa som vi kan. Det finns en massa utveckling kvar. Men en sjua visar ändå att jag tycker att vi har sett en bra start. Inte perfekt, men bra.
Det är bättre än godkänt?
– Det tycker jag.
Under lägret i Salou i början av februari pratade vi några gånger om hur långt du hade kommit med laget och när du trodde att spelet skulle sitta hos spelarna. Jens Fjellström hade berättat för mig att han trodde att beteenden på planen skulle bli mer automatiserade, det vill säga att spelarna inte behöver tänka hur de ska agera, någon gång runt lägret i Marbella. Du sa att du trodde det skulle gå aningen fortare. Nu har du facit, hur blev det?
– Svårt att säga. Men den veckan i Marbella var väldigt, väldigt bra. Vi fick matchen mot Molde där jag tycker att vi presterar riktigt bra under stora delar, där vi var sammansvetsade och det fanns mycket positivt att ta med sig. Sen fick vi det där landslagslägret där, som jag sa tidigare, vi tappade lite av den känslan och den tydligheten, och fick inte riktigt ihop det till premiären.
– Men därefter hade vi en väldigt fin träningsvecka som gjorde att vi kom upp igen inför Sundsvalls-matchen. Jag tycker nog att under Marbella-lägret så kände vi oss klara till säsongen.
Som supporter är det väldigt sällsynt att kunna slappna av och bara njuta av spelet. Men efter att Pawel Cibicki gjort 3-0 i söndags mot Halmstad, så var det just den känslan som infann sig. Lugnt, tryggt, överlägset, man kunde planera vilken segerdryck som skulle intas senare på kvällen. Upplevde du som tränare att du kunde slappna av?
– Nej, och det har nog både med att jag medvetet inte vill göra det, för jag tror att som tränare får man aldrig slappna av under en match, och att det dessutom är viktigt att vi från bänken hela tiden ligger på och jobbar på att få ett mål till.
– När man leder med 3-0 och har en man mer på planen, så kan det vara svårt att hitta motivationen att hela tiden ha mer och mer, att satsa hårt framåt; det finns ju omedvetet där att man vill spela av den här matchen och åka hem med sina tre poäng. Men där måste jag hela tiden försöka motivera spelarna, pusha på dem, och därför är det medvetet att jag inte slappnar av.
Du mötte en del motstånd när du anställdes. Har det hos dig funnits en press eller oro att Allsvenskan skulle börja dåligt för MFF vilket troligtvis hade inneburit att du inte kunnat arbeta i lugn och ro framöver?
– Nej, alltså… Gå och oroa sig och tänka att något ska gå dåligt, det har man ingenting för.
Du är inte sådan som person?
– Det vet jag inte, men jag har lärt mig att det inte tjänar något till. Jag har förstått att förutsätta framgång, som jag brukar kalla det, i hela tankesättet – att leva, att vara, att känna – och det brukar smitta av sig på omgivningen. Bara för att man har det ”mind-setet” innebär det visserligen inte per automatik att man vinner alla matcher, men däremot mår man väldigt mycket bättre och tänker mer offensivt av det. Fram till den dagen då man eventuellt förlorar, fast då har man åtminstone mått bra hela vägen fram dit. Och så får man hitta tillbaka efter det sen.
– Så jag har haft en innerlig inställning redan från dag ett att det här kommer att gå jäkligt bra.
Det här kan låta som en efterhandskonstruktion eller som att jag smörar. Men, jag är mer eller mindre en taktisk dyslektiker och går mer på känsla, och min känsla när du anställdes var att du var rätt för Malmö FF. Jag hade ingen grund att bygga den känslan på, av uppenbara skäl, men jag är glad att än så länge är den inte felaktig. Det ser bra ut på planen där laget spelar ut och dessutom vinner. Sådant här ska man förstås inte säga i en intervju, men eftersom jag är supporter så bryr jag mig rätt lite om vad man får eller inte får.
– Ha ha ha, ja det får jag tacka för.
Det är, vill jag fastslå, inget fjäsk, utan mer att jag tycker att man bör dela med sig av beröm när den är berättigad. För jag antar att du är som alla andra och helst vill ha positiv kritik?
– Absolut. Så är det ju.
Berätta, hur är timmarna och natten efter en match för dig?
– Det är klart att resultatet och prestationen spelar en stor roll där. Men generellt sett brukar jag kunna somna oavsett. Ibland när det har varit sena matcher, och med många känslor inblandade, så kanske man får vänta till efter midnatt innan man går och lägger sig. Jag brukar kunna slå av ganska snabbt, men som i går (läs: i söndags) så sitter man bara och njuter i bussen hem, att vara tillsammans med alla spelarna och ledarna. Det är härligt att få dela den stunden med så många som är lyckliga och nöjda.
När släpper du matchen och blickar framåt mot nästa? Om vi tar HBK-matchen som exempel där Djurgården väntar härnäst?
– I det här fallet har vi åtta dagar mellan matcherna och då kunde jag absolut unna mig att suga på segern också i dag (läs: i måndags). Vi har sett om matchen och gjort det analysjobbet, men från och med i morgon är det fullt fokus på Djurgården. Då ska jag kolla på dem så att jag känner att jag har bilden klar för mig.
Det är rätt skönt efter en seger att det är hyfsat långt till nästa match, så att man kan få en dag att bara njuta, eller?
– Jo, men så är det ju. Sen kan man säga att efter en sådan seger så känner man fram till nästa match en bekräftelse på att vi gör saker som är bra. Hela tillvaron hjälps ju på traven av att man har vunnit. Tankarna finns på hur vi ska göra en riktigt bra match mot Djurgården, men det är ett sinnestillstånd som är härligt och lugnt och positivt förstås när man har vunnit.
På tal om Djurgården, blir det speciellt för dig att möta dem?
– Det är klart att det blir. Jag var många år i föreningen både som spelare och ledare, men jag har helt ärligt inte funderat något på hur speciellt det blir. Någon i organisationen finns kvar, och Kim (Källström) och ”Isak” (Andreas Isaksson) spelade jag med, men ingen av spelarna är kvar när jag tränade laget.
Finns där några revanschkänslor hos dig?
– Nej, inte på det viset… Jag har fått den frågan då och då, om jag känner revansch nu när jag fått chansen att komma tillbaka till Allsvenskan och fått äran att träna Malmö FF. Nej, så känner jag inte. Det är mer att det är ett fantastiskt roligt uppdrag jag har.
– Det är klart att det kommer att vara lite speciellt att möta Djurgården i och med att där finns många minnen och erfarenheter, och den föreningen har varit en stor del av mitt liv, så självfallet blir det häftigt att spela mot dem. Men nu handlar det om vi ska vinna, att mitt MFF vinner, det är absolut det viktigaste.
Hur mår personen Magnus Pehrsson när han känner all den kärlek och tacksamhet från klacken efter en seger, som efter GIF Sundsvall och HBK?
– Det är bland de häftigaste känslorna… I samband med att vi har vunnit så får ju hela den här samhörigheten mellan alla närvarande, på planen och på läktarna, sin klimax. När man känner att man har gjort det här tillsammans, att vi alla är lyckliga och glada, vi vet att de närmaste dagarna kommer att vara underbara; man bara njuter.
– Men hela matchtillfället skulle jag vilja säga är bland det finaste med fotboll. Vi i laget tycker att spela fotboll är det roligaste som finns, och så är det så många supportar som bryr sig oerhört mycket om det. Att man då efteråt får den tacksamheten och supporten: det är väldigt, väldigt rörande och berörande.
En känsla lätt att vänja sig vid och längta tillbaka till?
– Ja, verkligen. Markus Rosenberg har kanske nämnt det i en intervju någon gång, det vet jag inte, men han har i alla fall vid flera tillfällen sagt det internt: ”Att vinna blir som en drog, något man bara vill ha mer av”. Det är lite samma med det här, att få enas med supportrarna i den oerhörda glädjen efter en seger: det är som en drog man vill ha mer av.
Personligen tycker jag att det ser fint ut att även ni tränare är framme och tackar för stödet, och får ta emot hyllningarna. Var det något som var självklart för dig att göra?
– Det har varit olika i olika lag som jag har varit i. Men som jag har förstått det, så är det självklart i Malmö FF att även vi går fram och tackar alla de som har varit på plats och stöttat laget. Däremot tycker jag att det bara ska vara spelarna som hoppar och hurrar efteråt, för det är ändå de som har gjort jobbet på planen. De ska vara i centrum.
Jag hoppas att såväl du som spelarna får tacka för stödet samt ta emot segerhyllningar på måndag mot Djurgården.
– Det hoppas jag också (skratt).
***
I dag för 3 år sedan…
… mötte vi Djurgården hemma. Matchen slutade 2-2, vilket Ulf Nilsson beskrev som nonchalant. I slutändan spelade de två tappade poängen liten roll, då MFF vann Allsvenskan med sex poäng (före IFK Göteborg) efter att ha lett serien från den första omgången. Djurgården? Slutade sjua, 19 poäng bakom MFF.
I dag…
… skickar vi ett tidigt grattis till Pa Konate, som på måndag (när vi möter Djurgården vill säga) fyller 23 år.
Veckans låt…
… har Magnus Pehrsson valt.
– Det är Mr Jones med Counting Crows. Det har varit min favoritlåt sen jag gick på gymnasiet, den kom någon gång i mitten av 90-talet. Counting Crows var en grupp som jag lyssnade mycket på under studenttiden, och just den låten var deras stora hit då. Den handlar om kärlek och vänskap och att hitta sig själv. Dels finns det mycket nostalgi runt den låten, och dels håller den fortfarande tycker jag.
