Friday I'm in love: Mycket förändrat, en del sig likt
I år är det 40 år sedan året var 1979.
Det går inte att jämföra då med nu. Det var annan taktik på den tiden. Det var helt andra förutsättningar sett till träningsförhållanden, kosttänkande och sömn. För att inte tala om att då hade de arbeten vid sidan av, idag är där möjligtvis några få som studerar på lediga stunder.
Det fanns ingen bosman då. Inte heller samma pengar ute i Europa (eller i Sverige för den delen) som idag. MFF då bestod av nästan idel landslagsmän. Några utländska spelare var i det närmaste totalt uteslutet att värva, till skillnad från tränaren som var engelsman och alls inte den första icke-svensk på den positionen i vår förening. Europacupen bestod då av segerlagen från de olika ligorna, och inte tre-fyra topplag från Spanien och England med några flera länder, samt ettorna från andra ligor som får vara med lite på nåder.
Idag går det mycket snabbare på planen. Tittar man på teve-bilder från de där åren så ser man att det fanns en annan tid att ta emot bollen, lägga den till rätta, titta upp och sedan göra något konstruktivt. Vi tror idag kanske att Ronaldo, Messi, Zlatan och Rosenberg med flera spelar den ultimata fotbollen. Så är det givetvis inte. Spola fram bandet 45-50 år och dagens spelare kommer inte att agera i slow motion, men högst troligt mycket långsammare än Ronaldos, Messis, Zlatans och Rosenbergs barnbarn där ute på gräsmattan.
Så det går inte att jämföra. En del menar att bragderna MFF stod för när man gick till Champions League 2014 och 2015 är de största och främsta i klubbens historia eftersom konkurrensen nu är så vida större än för inte alltför länge sedan. Andra har en helt annan uppfattning.
Det bästa är att aldrig jämföra utan att värdera varje större händelse för sig. Det blir bara fånigt att redan i närtid jämföra exempelvis segern borta mot Besiktas i december 2018 med segern hemma mot Olympiakos den första oktober 2014. Borta i Europa League eller hemma i Champions League? Låt oss nöja oss med att bägge segrarna finns med i vår stolta historia som började i februari 1910.
Därför tänker jag inte ens börja att jämföra dagens spelare och dagens resultat med de som spelade och de som åstadkom fantastiska resultat 1979. Jag har inte en aning om hur många av dagens namn som det kommer att pratas om om 40 år, men jag vet att många av spelarna i det laget som tog vår förening till finalen i Europacupen är välbekanta även hos dem som ännu inte var födda då. De skapade sig tillsammans namn som vi idag nämner med största respekt. De gjorde något som ingen annan svensk klubb hade gjort: de gick till en final i världens största, finaste och svåraste cupturnering, där de med flera tongivande spelare borta ändå ”bara” förlorade med 1-0 mot Nottingham Forest.
När ni som är klädda i Chelsea-, Man C- och Man U-tröjor fnyser åt namnet Nottingham Forest, så visar även ni blott er historielöshet. Då på den tiden var laget Englands främsta, och vi pratade pengar tidigare; Nottingham var den första klubben som sprängde 1 miljon pund-barriären när man betalade dryga miljonen till Birmingham City för Trevor Francis. Som för övrigt var den som avgjorde finalen mot Malmö FF med matchens enda mål.
Det var andra tider då som ni märker. 1 miljon pund är fortfarande i Sverige en summa de flesta klubbar inte snyter fram ur näsan, medan du i Premier League (och väldigt många andra ligor) har de pengarna i bakfickan när du ska ut och shoppa en ledig eftermiddag.
Den 30 maj 1979 på Olympiastadion i München spelades finalen i Europacupen. Malmö FF ställde upp med följande lag:
Janne Möller
Roland Andersson, Ingemar Erlandsson, Kent Jönsson, Magnus Andersson
Staffan Tapper, Anders ”Puskas” Ljungberg, Robert Prytz, Jan-Olov Kindvall
Tommy Hansson, Tore Cervin
I laget fram till finalen fanns också spelare som Bosse Larsson, Roy Andersson och Krister Kristensson, men dessa saknades alltså av olika anledningar i finalmatchen. Tränare var Bob Houghton. Lagledare: Egon ”Todde” Jönsson.
Det här laget och de här spelarna… Ni kommer att leva för evigt. Det är i år 40 år sedan. Det ni gjorde var något makalöst.
För 10 år sedan uppmärksammade Himmelriket jubileet med en mängd artiklar. Bland annat hade vi intervjuer med Prytz, Möller, Bosse och ett antal andra i laget. Vi mindes kvartsfinalen i Krakow med Roland Andersson. Mikael Frohm, då i Himmelrikets redaktion, skrev långt och oförglömligt om sin resa till och närvaro i München i slutet av maj 1979. Vartenda matchdatum 30 år tidigare fyllde vi med intervjuer och minnen, och jag vill påstå att detta troligtvis är det mest ambitiösa Himmelriket gjort. Någonsin.
Så stort såg vi på 1979 då. Lika stort ser vi på det nu, men vi inser att en repris på 30-årsjubileet inte kan bli en lika vacker sådan, och då är det lika bra att låta bli. Vi minns ändå, och ni som är intresserade av att läsa om eller läsa för första gången: ni klickar bara på Artiklar i vänsterkolumnen och därefter på 2009. Därefter är det bara att börja söka och grotta ner er.
För 40 år sedan idag, den 18 januari 1979, fanns det givetvis förhoppningar och tro på de egna kvaliteterna inför det kommande dubbelmötet mot Wisla Krakow den 6 mars i Europacupens kvartsfinal. MFF skulle börja borta och kanske var det träning i snö och pinande vind den här dagen som det året var en torsdag.
Idag är den här dagen en fredag och det är träning, och det finns förhoppningar och tro på de egna kvaliteterna även nu. Ett kommande dubbelmöte med Chelsea väntar i Europa Leagues 16-delsfinal och MFF börjar hemma om en knapp månad.
Mycket har förändrats. Men en del är sig också likt. Det handlar ju trots allt om Malmö FF.
***
Idag för…
… åtta år sedan publicerade Himmelriket en spelarintervju i serien 16 guld, 16 spelare, 16 frågor. Den här dagen var det Dardan Rexhepi som svarade på mina frågor om alltifrån ledaregenskaper och framtiden till litteratur och omklädningsrumsmusik. Tiden går kan man lugnt konstatera.
Dagens låt…
… är med tanke på vilket år texten ovan handlar om tämligen given: 1979 med Smashing Pumpkins.
