Friday I'm in Love: Igår var vi som Besiktas fast bättre
Om det stora laget mot det lilla. Om segrar som räknas hem i förtid. Om när Malmö FF ändå klarade det.
Efter att ha gått runt på insidan av Besiktas stadion, Vodafone Park, och sett det imponerande museet där den framgångsrika historien snyggt berättades samt gjort några misslyckade försök att intervjua personalen om nästa dags match, kom vi ut i ett snöblandat regn som genast gjorde allt för att dränka John, Peter och mig. Så vi gav oss in i det lilla kaféet tillhörande arenan.
Efter att John och jag fått in varsin kaffe och Peter sitt vatten (han dricker bara kaffe om konjak är inblandat) så återgick den unge mannen bakom disken till att prata i sin telefon. På väggarna hängde fotografier av spelare och lag från olika årgångar, samt den allestädes närvarande Mustafa Kemal Atatürk, Turkiets före detta president som närmast kan liknas vid en gud i det stora landet som hittas i både Europa och Asien.
Exakt vad vi tre pratade om minns jag inte men jag vet att det handlade om Malmö FF och matchen mot Besiktas. Vilket kaféföreståndaren förstod när han avslutat sitt samtal. Han undrade vad vi trodde om matchen, men han lyssnade inte så noga förstod vi. Han hade inte hört talas om vare sig Markus Rosenberg eller Marcus Antonsson, men däremot kunde han rabbla upp Besiktas hela trupp inklusive spelarnas föräldrar och halvkusiner.
Peter började på något om att MFF är obesegrade mot Besiktas i Istanbul efter 1-0-segern i UEFA-cupen 2005, men detta mindes inte den unge mannen. Eller så ignorerade han det helt enkelt, och började i stället prata om alla lag som Besiktas besegrat här hemma. Lag som för den stora världen är mer kända än Malmö FF. Den här regntunga dagen var Malmö FF ett litet lag från norra Europa, och det skulle kanske inte bli en skrattfest torsdagen den 13 december 2018, men det skulle inte vålla det stjärnspäckade hemmalaget några som helst bekymmer att vinna och därmed avancera från Europa Leagues gruppspel till sextondelsfinalen.
John, Peter och jag höll en låg och modest ton. Stämningen var vänlig och trevlig, vi kände att en viss ödmjukhet var på plats. Inte bara för att Besiktas mycket riktigt var stora favoriter, utan också för att de andra inne på kaféet kanske inte länge till skulle inta samma bekymmerslösa inställning om vi tre nordbor skulle prata alltför kaxigt.
Vi drack upp vårt kaffe (och vatten), vi tackade kaféföreståndaren och han avslutade med en inbjudan att vi var välkomna tillbaka dagen därpå, efter matchen. Han log stort när han sa det.
Vi gick aldrig dit dagen därpå efter att MFF besegrat hans Besiktas med 1-0. Det kändes inte som rätt läge att göra det, och dessutom hade vi mängder med texter att skriva och bilder att redigera. Men jag tänker på den unge mannen ibland.
Som igår.
Hur många av oss, innerst inne, hade inte mer eller mindre redan tagit ut vinsten mot Domzale i förskott? Efter ett superbt resultat på bortaplan, 2-2, var det öppen gata för oss på vår hemmaplan, där vi är erkänt starka. Vi, i det här fallet, stora och erfarna och rika Malmö FF, mot lilla Domzale från den lilla orten i det lilla landet med den lilla supporterskaran.
Vi kan rabbla upp Malmö FF:s spelartrupp, vi vet vad några av barnen till dem heter och vi är med rätta stolta över vår historia. Domzale? Ja, de var ju rätt bra på sin hemmaplan och de hade några spetsspelare. Det ska erkännas. Men…
Nu gjorde vi det Besiktas inte klarade av. Vi vann, om än med stora problem och en hel del dramatik. Fiaskot med tillhörande avgångskrav vilade inte många minuter bort, men till slut stod det 3-2 på resultattavlan och domaren blåste av matchen. Vi hade avancerat till nästa omgång i Europa League-kvalet.
Det är inte alltid så lätt att veta vad lag från ligor vi inte följer går för. På papperet kan de vara jättebra. De kan vara usla. De kan vara allt möjligt, men för de flesta av oss vet vi vad lagen kommer ifrån men hur bra spelare och ledare är har vi ingen aning om. Folket i Istanbul hade det inte om Malmö. Vi hade det inte om Domzale. Vi vet överlag mer om lagen i den engelska tredjedivisionen än topplagen i exempelvis de bosniska, slovenska och ukrainska serierna.
Så jag gläds storligen åt segern i dubbelmötet mot Domzale. Jag kan inte svara på om det var tack vare att vi spelade bra, eller trots att vi spelade lite sämre. Var det inte någon som sa ungefär så här: ”Fotboll kompliceras av att det finns 11 motståndare”?
***
Idag för 14 år sen...
... var dagen innan Malmö FF i Israel skulle spela bortareturen mot Maccabi Haifa i Champions League-kvalet. En oerhört dramatisk match som skulle komma att sluta 2-2 och avancemanget var klart. FC Thun var senare det som skulle vara det sista hindret och optimismen flödade. MFF var i stort sett redan klara för den redan då penningstinna turneringen. Men om detta visst varken Hasse Mattisson eller jag något om när vi idag för 14 år sen hade ett samtal med anledning av att han hade blivit juli månads bästa spelare. Historien om hur trotjänaren Hasse gick från att vara en spelare som många helst såg någon annanstans än i MFF till att bli en av de stora publikfavoriterna är i sig värd att berätta, men det får bli vid ett annat tillfälle.
Veckans låt...
... är med ett band som jag tackar en annan tidigare MFF-spelare för att jag upptäckte. För rätt många år sen publicerade Himmelriket under sommaruppehållen serien “Sommarintervjun” med allsköns människor. I ett långt samtal med Niclas Kindvall pratade han och jag minnen, nutid och framtid. Samt musik, och det var där Band of Horses nämndes. Här är en riktigt bra låt med den gruppen.