Friday I'm in Love: Alla mina guld
Årets första fredag bjuder på årets första Friday I'm in Love.
Jag är så gammal att Malmö FF har vunnit 16 allsvenska guld under min levnad. Jag vill inte påstå att jag upplevt dem alla. Det vore förmätet av mig. 1967 var jag 1 år gammal. Inte heller de två raka som kom 1970 och 1971 kan ha påverkat mitt liv på något djupare plan tror jag. Det var sen det började hända saker utan att jag egentligen har några direkta minnen av det.
I stort sett varje gång jag gör en ny bekantskap inom den himmelsblå sfären får jag frågan hur det kommer sig att jag, född och alltjämt boende i Varberg, håller på Malmö FF. Jag har faktiskt inte en aning. Men mitt svar, mer eller mindre ordagrant eftersom jag sagt det så många gånger, lyder:
- På den tidigt i början av 70-talet visades vad jag minns Sportspegeln varje söndag, och det sändes matchbilder från en endaste match. Vid något tillfälle när jag var extra påverkbar vann MFF kanske med stora siffror och Bosse gjorde ett par mål. För ingen i min familj eller ens släkt höll på Malmö, inte heller hade jag några kompisar som gjorde det.
Men hur vet man sånt egentligen? Mitt livs enda slagsmål: Jag gick på Hagaskolan så det var i lågstadiet, för sen bytte jag skola. En för mig idag namnlös pojke retade mig för mitt MFF-intresse. Själv höll han på GAIS av alla lag. Hur det nu gick till så låg vi på golvet och rullade runt, försvarande våra respektive lag. Jag var rätt klen redan då så jag vann näppeligen, men minnet sitter där så starkt hos mig utan någon känsla av vare sig stolthet eller sorg, bara ett något förvånat konstaterande, så möjligtvis blev det oavgjort.
Jag drar inte upp detta för att berätta något om att jag som ung pojke minsann försvarade våra himmelsblå färger. Mer för att det berättar att jag i åldern 7-9 år redan var MFF-are, så gulden 1974 och 1975 bör ha betytt något för mig.
Därefter blir minnesbilderna tydligare och om vi bara kort lämnar Allsvenskan, när vi 1979 spelade framgångsrikt i Europacupen, levde jag i ett rum beklätt med planscher av Bosse, Staffan, Roy och de andra. Supporterskapet hade blivit på djupaste allvar; jag grät när Malmö förlorade och jag blev euforisk när vi vann. Jag kommer ihåg hur jag cyklade till livsmedelsaffären dagarna före och efter och köpte Kvällsposten och sen klippte jag ut och klistrade in artiklar i den ena anteckningsboken efter den andra.
Malmö FF hade tagit över mitt liv.
Under de fantastiska åren på 80-talet när vi tog hem serien fem år i rad hade jag en period där intresset för resor, tjejer och fester övertrumfade MFF. Det är inget att göra åt men jag beklagar det än. För spelarna vi hade, och Roy, och framgångarna, det gör lite ont att inte ha varit med på nästan något alls av det. Text-teven stod på i stort sett varje gång vi spelade, men på plats och såg matcher var jag sällan. Tiden räckte inte till tyckte jag då.
I början av 90-talet blev det på allvar igen. Fast aldrig kunde jag väl tro att det skulle dröja fram till 2004 innan jag fick uppleva ett allsvenskt guld igen, dessutom mitt första på plats. På vägen dit var jag vid usla planer och tittade på träningsmatcher, i Superettan, pubsamlingen på Möllan inför matchen mot Enköping där vi på fullaste allvar pratade om Jonny Rödlund som ett hot mot en hemmaseger, ett allt större uppvaknande intresse som snart ledde till storpublik. Lördagen den 30 oktober mynnade allt ut i ett segervrål. Och att vi nu äntligen hade fått revansch för alla oförrätter som vi himmelsblå tvingats utstå i så många år sen det senaste guldet.
Det är mitt bästa fotbollsminne fortfarande, och jag har svårt att se vad som skulle kunna slå det.
Och sen har det rullat på. Ni som inte levt så länge har vant er vid ideliga framgångar. Från guldet 2010 och framåt är det en i stort sett konstant framgångssaga. Jag har njutit. Jublat. Inte tagit något för givet, för man vet att upp stiger solen men förr eller senare ska den nog ner igen. Och vi behöver inte backa bandet längre tillbaka än 13-14 år för att hittade en period som inte var mycket att hurra för, och som inte varslade om det vi upplever idag.
Min redaktionskollega Pontus blev farfar timmarna innan nyårsklockan slog 2022, och själv blev jag det i april 2020. Dessa bägge pojkar kommer inte att ha några som helst minnen av de guld som hämtats eller förhoppningsvis i närtid kommer att hämtas hem. Men när de växer upp och blir äldre kan de se tillbaka och räkna som jag har gjort här i denna text. Hur många är gulden när de kommer upp i den ålder som jag är i idag?
Det är förstås omöjligt att svara på. Men grunden Malmö FF står på är stabilare än kanske någonsin förr, och detta i en föränderlig värld. Så vi kan bara se tiden an och hoppas. Njuta av framgångarna som kommer. Lida när det kommer sådana dagar.
Vi skapar alla våra egna minnen.
***
Idag för 17 år sen…
… åkte vi till Turkiet och utklassade Vitesse Arnhem. Hur det gick till väga läser ni om här.
I morgon för 10 år sen…
… kom en del i intervjuserien 16 guld, 16 spelare, 16 frågor. Här var det Ivo Pekalski som fick svara på mina frågor.
Veckans låt…
…är Ghostkeeper med Klangkarussell och Givven. Hög volym anbefalles.
