Friday I'm in Love: Inför MFF - Örebro SK
En vacker, om än lite blåsig, dag i Malmö och klockan 15.00 är det match.
Vaknar utvilad efter en behaglig natt i perfekt temperatur såväl i rummet som under det tjocka täcket. Det är länge sen vi bodde på Scandic Kramer. Frågan är om Ewa någonsin varit här. För egen del minns jag en jobbresa för en massa år sen, för övrigt samma dygn som prinsessan Diana förolyckades i en tunnel i Paris. Tevebilderna därifrån när jag vaknade på morgonen, det är sånt man aldrig glömmer. Lite senare samma morgon satt Martin Timell bordet bredvid mig och åt frukost. Han hälsade inte. Inte jag heller.
Nu många år senare. 1 maj och solen skiner utanför fönstret. Vi tog igår en lång promenad genom Pildammarna, bort mot Stadion, ut mot Zlatans hus som vi envisas med att kalla det, piren till kallbadhuset. Tillbaka till stan. Trots solen var vinterrocken på, för den ilskna vind som karaktäriserar såväl Malmö som min hemstad Varberg vill absolut påminna om sin närvaro. Nästan en mil blev det enligt Runkeeper-appen. Idag på väg ner till frukosten känner jag lite i benen att vi gick en bra runda. Magnus, elitidrottaren.
Över bacon, bröd, ägg, skinka, salami, juice, kaffe och te, yoghurt och en liten, liten kaka bakad på smör och inte margarin som annars tycks brukligt på hotellfrukostar pratar vi om dagen som ligger framför oss. Ewa säger att hon läste att statsministern kommer till stan för att hålla tal efter att först ha gått i 1 maj-tåget. Kan ju vara kul att se honom. Inte varje dag man gör det.
Själv vet jag ju precis vad jag ska göra. Själva huvudanledningen till att vi åkte till Malmö just den här helgen med hemfärd senare idag. Fotboll. Malmö FF. Vi delar inte intresset alls, men hon håller resultaten under noga uppsikt. Vinst, glad eller rättare sagt euforisk sambo. Förlust, motsatsen. Hon föredrar att sätta sig på ett fik eller hälsa på sin gamla kompis som flyttat till Malmö från Borås för en herrans massa år sen i stället för att följa med på matcher.
Vi lämnar frukostmatsalen. Jag berättar om mitt senaste besök och att Martin Timell inte hälsade. Hon undrar varför han skulle gjort det, ni känner ju inte varandra. Jag säger att det mest var en kul berättelse liksom. Samma sak hände förresten med Hasse Mattisson rätt många år tidigare. Kommer du ihåg det, undrar jag.
Vi hade stannat vid OKQ8 vid Glumslöv längs E6. Också den här gången på väg söderut, till Malmö. Övernattning och match väntade, men jag minns inte längre vilken. Jag hade varit inne i butiken och köpt en kaffe och betalat för bensin. När jag är på väg ut ser jag ett välbekant ansikte, så jag hajar till men Hasse Mattisson gör ingen min av att känna igen mig. Vilket han givetvis inte hade anledning att göra.
Jag hade gjort en hel del intervjuer över telefon med honom, samt haft ännu mer kontakt när han bloggade från lägret i Sydafrika 2006. Då skickade han mig sina texter över mejl och jag publicerade dem på Himmelriket. Han ringde några gånger för att urskulda sig att han inte fick iväg något på grund av det usla wifi:t. Någon gång pratade han in sin text medan jag skrev för glatta livet.
Så inte konstigt att jag upplevde det som att jag kände honom. Såg honom ju dessutom i en massa matcher, även om han vid just den här tidpunkten var utlånad till Halmstad BK.
Du gick in igen och presenterade dig, säger Ewa nu. Det enda förståndiga att göra. Ja, säger jag. Man vill ju inte tränga sig på och vara en jobbig fan, men till min glädje verkade Hasse tycka det var roligt att få ett ansikte till rösten han fått besvara en massa frågor från. Ett fint litet ögonblick i mitt liv. Frågan är om Hasse ens minns det. Men det är så det är, samma saker har olika dignitet i människors liv.
Tandborstning efter hotellfrukost är så dumt egentligen. Här har man fått sig en massa goda smaker som munnen bevarar, med kaffet som höjd- och slutpunkt. Detta tar man bort med en klick Colgate. Men vanans makt är stor, och vi gör som vi brukar uppe på rummet och sköljer ordentligt efteråt, innan vi lämnar hotellet för en kortare promenad. Klockan börjar dra sig mot 11.
Förberedelser för statsministerns besök syns överallt. Poliser lite här och var, men inte fullt så många som det kommer att bli. Klockan 15.00 ska han tala i Folkets Park. Vi går med uppknäppta vinterrockar. Där det är lä är det rätt skönt, bättre än igår enas vi om. Klarblå himmel. Solen skiner. Vi drar oss upp mot Möllan. Jag har svårt att koncentrera mig på vad vi ser och vad vi pratar om; startelvan släpps ju snart. Urinblåsan är som vanligt på matchdagar krympt så vi vänder rätt snart och går tillbaka till Kramer.
Klockan visar 13.30 när vi ånyo lämnar rummet. Mycket mer folk på Stortorget nu, och där syns en orkester som förbereder sig. Någon slår på en trumma för att värma upp, folk pratar. Marschen är redo. Jag också, så jag tar min halsduk och matchbiljett och lämnar innerstaden. Ju närmre Stadion jag kommer desto fler himmelsblått klädda människor.
Klockan är 15.00. I Folkets Park inleder statsministern sitt tal:
- Vänner, det är härligt att vara i Malmö!
Om detta vet jag ingenting, och parti-otrogen som jag är hade jag ändå inte tagit mig dit för att lyssna på talet. Men när jag får höra om hans inledning, så kan jag inte annat än att skriva under på det. Vänner, det är härligt att vara i Malmö! Det är en mening jag upplever starkt igenkännande varje gång jag får möjligheten att komma till den här vackra staden.
Klockan är 15.00 även där jag befinner mig. Annat vore förstås väldigt konstigt. En signal från en domare som heter Glenn Nyberg hörs. Där jag står på den norra sidan av Stadion hörs ett vrål; jag är en del av det. Matchen har börjat. Vi är regerande mästare, vi leder serien efter fem spelade omgångar på 11 poäng (två före Sirius och Norrköping). Vi vet att vi kan.
Runt två timmar senare kommer jag att lämna Stadion och vandra därifrån tillsammans med många tusen andra. Då har Markus Rosenberg gjort ett mål och Alexander Jeremejeff ett, vilket räcker för att besegra Örebro SK med 2-1. Fast om detta vet jag inget nu. Det här är livet koncentrerat runt en boll och fotbollsspelare och alla människor omkring mig som vill samma sak som jag nu. Vi sjunger ihop, vi gapar ihop, vi är nervösa som fan ihop. Finns det så mycket som slår den känslan? Jag tror inte det.
Det har gått ett par minuter av matchen. Jag tänker, så här ska det alltid vara. Just så här vill jag alltid att en 1 maj ska se ut.
Året är 2017 och ingen kan tro annat än att detta är det normala.
***
Idag för tre år sen…
… lade Himmelrikets fotograf Peter Lind ut denna bildspecial efter segermatchen mot Örebro. Det är kul att se fotografierna på några spelare som inte längre är med oss.
Veckans låt är…
… Free Fall med det kanadensiska indierockbandet Wintersleep. Jag skulle kunna krysta till något med att det finns en koppling mellan namnet och tiden vi befinner oss i nu. Fast i huvudsak är det mest bara en bra låt. Ni hör den här.
