Friday I'm in Love: Bakom ratten
En sju år gammal text om att veta att man kan ligger till grund för veckans fredagskrönika.
Fredag. Veckans bästa dag för många, framför allt för alla som bara jobbar veckodagar och dessutom ser ledighet som bättre än arbete. Jag är inte en av dem. Alltså, jag föredrar ledighet framför arbete men jag jobbar inte måndag till fredag. Men älskar fredagar ändå. En gång i tiden för många år sen när jag startade den här artikelserien var det ingen tillfällighet att den fick namnet som den fortfarande bär.
Jag satt på mitt arbete i onsdags och tänkte på den här dagen. Planer för helgen som är fri. Göra något särskilt eller bara vara? Bläddrade lite ostrukturerat i mobilen efter att ha läst det mesta om vinsten mot Rangers kvällen innan. Ett minne på Facebook dök upp.
Det var min kompis Mikael Blomberg som för sju år sen hade länkat till en Måndag morgon-text jag skrivit, och med tanke på de berömmande orden från hans sida var jag tvungen att läsa den. Vad hade jag skrivit som föranlett dessa hyllningar?
Halva, den avslutande delen, handlade om Magnus Eriksson. I den inledande hälften skrev jag om helgens möte med Falkenberg på bortaplan, en match vi hade vunnit med 5-1. Tydligen hade det varit en tämligen loj supporterinsats i värmen. Men om några dagar hade vi en viktig match framför oss i Europaspelet. Vi hade förlorat den första på bortaplan, men det hade börjat pratas om att vi vet att vi kan. Skrev jag.
Detta vi vet, vi kan skulle leda till en fantastisk insats. Jag var på plats och jag tror aldrig jag har varit lika svettig och lika hes efter en fotbollsmatch. Jag rankar insatsen från både spelare och publik bland de allra främsta jag upplevt med Malmö FF. Det var galet. Det var underbart. Det var en symbios. Bortalaget förstod ingenting, de såg rädda ut. De visste inte att vi kunde, men vi visade dem.
I och med segern mot Sparta Prag den kvällen var MFF klara för playoff till Champions League, vilket i sin tur ledde till att vi hade som sämst en plats i Europa League om det skulle bli förlust i det kommande dubbelmötet (mot Salzburg).
Om detta visste jag inget när jag skrev min Måndag morgon, det var mer en from förhoppning och en önskan om att alla på planen, på bänken och på läktaren skulle ge sitt yttersta och så fick vi se hur långt det skulle leda.
Jag tänker detsamma här idag. I morgon åker MFF till Halland på nytt (Halmstad den här gången) med en viktig Europamatch runt hörnet några dagar senare. Skillnaden är att vi den här gången har den på bortaplan. Vi kan inte påverka matchens utgång från läktarhåll, utan får förlita oss på spelarna.
Fast samma sak gäller då som nu. Vi vet, vi kan. Vi har varit i den här situationen många gånger nu. Vi har skaffat oss ett stort bagage av rutin från liknande matcher. Ingen trodde vi skulle åka till Istanbul 2018 och vinna. Få trodde vi skulle ta FCK på bortaplan i Markus Rosenbergs sista fotbollsmatch. Vinna mot Salzburg hemma med 3-0 den 5 augusti 2015? Vi trodde. Vi visste att vi kunde.
Direkt efter matchen i tisdags kände jag som Lasse Nielsen som satt på gräsmattan och slog med näven hårt och länge i underlaget. Det var en seger, men glädjen över en väldigt bra prestation var ersatt med ilska och besvikelse över det sena reduceringsmålet från det skotska laget. Men med några dagars perspektiv känner jag inget annat än stolthet.
Än en gång har vårt Malmö FF nämligen visat att vi håller en nivå som hör hemma i ett gruppspel i Europa. En del menar att Rangers hade en dålig dag eller att deras ligaspel knappt startat. Vi vet att sånt går på ett ut: i november och december är det vi som har den problematiken. Det gäller att vara bra, när som och oavsett.
Det visste jag inte 2014 inför matchen mot Sparta Prag. Inget berättade att vi blott sju år senare skulle ha ett sjätte europeiskt gruppspel väntandes senare den här hösten. Vem kunde ana? Vi har tagit många och stora steg sen dess. Jag älskar det. Och jag beundrar alla som bidragit till det.
Med den känslan hälsar jag fredagen den 6 augusti välkommen.
***
I dag för 7 år och 2 dagar sen…
… publicerades alltså krönikan som jag grundar denna text på. Man ska ju alltid ange sina källor, så se detta länktips som en nödvändighet mer än egenreklam är ni snälla. Även om det sistnämnda också äger en stor portion riktighet.
Dagens låt…
… är med Himmelrikets husband. Med tanke på att vi, trots en knapp seger, sitter i förarsätet mot Rangers från Glasgow passar den här livelåten med Depeche Mode alldeles utmärkt. Den handlar inte om bilkörning i sig (eller fotboll för den delen), men jag tar helt frankt titeln och passar in den i mitt resonemang. Fredagskänslan infinner sig ännu starkare dessutom. Och Mikael Blomberg blir glad...
