Friday I´m In Love - Årtionden av himmelsblå kärlek
Tiden går och plötsligt inser man att man har upplevt en hel del, inte minst ett antal decennier med Malmö FF.
Som MFF-supporter pratar man ofta om våra olika eror och då helst om framgångserorna. När man passerat bäst före- eller, förlåt, femtiostrecket vilket jag gjorde 2022 finner man att man faktiskt har varit med om några av dessa himmelblå tidsepoker, mestadels bra, men även någon riktigt jobbig. Jag tänkte i korthet minnas mina MFF-årtionden så här långt.
1970-talet var, handen på hjärtat, inte något jag minns just för det fotbollsmässiga, jag var helt enkelt för liten.
Däremot var allt runtomkring oerhört fascinerande och förutom korta ögonblicksbilder av Bosse Larsson med ett lindat knä, Puskas lite hotfulla uppsyn och Eric Persson nere på bänken intill Bob Houghton och Todde, så minns jag mest den fina MFF-overallen jag fick av min mamma och den himmelsblått målade cykeln som rullades in i mitt rum på morgonen när jag fyllde sex år.
Jag fick lära mig att MFF var Sveriges bästa lag, inte bara nu utan också genom tiderna och att vi var på väg mot något som hette Europacupfinal. Vi hade en liten krulltott till bolltrollare som hette Robert Prytz och i målet höll Möller nollan. Magnus Andersson var polis och flera av de andra spelarna jobbade på bank och Roy Andersson sköt hårdast av alla.
1980-talet började kärvt när ett generationsväxlande MFF famlade för att hitta tillbaka medan Öster och Göteborg plötsligt tog över i allsvenskan. Samtidigt hade jag själv börjat spela fotboll och närmade mig tonåren och en djupare förståelse för spelet.
Samma år som jag fyllde tretton (1985) kom så frälsaren från Croydon, Roy Hodgson, och äntligen blev supporterlivet sådär MFF-enkelt som det skall vara.
Roys gyllene generation, med pågar som Jonas Thern, Stefan Schwarz, Mats Magnusson, Lasse Larsson, Martin Dahlin, Joakim Nilsson, Leif Enqvist, Håkan Lindman och Patrik Andersson m fl vann serien fem år i rad och jag älskade hur vi spelade fotboll. Spelgeniet Thern dirigerade, Schwarz balanserade och våra forwards bombarderade. Vilken ljuvlig tid!
Vi var dessutom åter starka nog att göra intryck i Europa och även om det inte räckte så långt något år gjorde vi avtryck, inte minst när vi skickade ut världsmästartrion Matthäus, Klinsmanns och Brehmes Inter 1989.
1990-talet blev karaktärsdanande för många MFF-are. Efter flera årtionden av idel titlar och stjärnor hade allsvenskan halkat efter ekonomiskt och även om MFF som första förening i Sverige hade hunnit införa helproffsverksamhet blev det allt svårare att behålla de bästa spelarna och efter Bosmandomen 1995 var det även slut på att få betalt för spelare vars kontrakt löpt ut och dränaget till utlandet drabbade ett ekonomiskt tyngt Malmö FF hårt.
MFF hade även policyn att alltid släppa spelare som ville gå, så man jobbade betydligt mindre aktivt med att förlänga kontrakt och få upp försäljningsummorna vilket, lyckligtvis, skulle komma att ändras.
Allt detta sammantaget bidrog till att vi sakta gick från serieseger 1989 till degradering till superettan 1999. Förfallet var långsamt och försåtligt, så sent som 1997 var vi uppe och nosade på guldet efter att ha charmat allsvenskan med Thijssens totalfotboll, men året därpå var inget sig likt. Daniel Andersson och Yksel Osmanovski drog till Bari och Anders Andersson till Blackburn och truppen urholkades på bärande spelare. 1998 blev slutet för holländsk gladfotboll och räddande änglarna Thomas Sjöberg och Roland Andersson blev till slut ofrivilliga dödgrävare.
2000-talet tog sin början i ett chockskadat Malmö, som fortfarande inte kunde förstå att vi inte skulle spela i allsvenskan den kommande säsongen.
En som inte lät sig nedslås av denna unikt jobbiga situation var en yngling vid namn Zlatan Ibrahimovic, som med osviklig tajming dök upp i precis rätt ögonblick.
Tillsammans med trotjänare som Olof Persson, Hasse Mattisson och Niclas Kindvall lotsade den unge supertalangen tillbaka MFF i finrummet och efter rekordförsäljningen till Ajax 2001 var Malmö FF åter en kraft att räkna med i svensk fotboll.
Man kontrakterade kloke Tom Prahl som tränare och började bygga ett lag för SM-guld och 2004 kunde MFF för första gången på sexton år åter kalla sig mästare efter en dramatisk toppstrid. Här trodde de flesta att MFF var i toppen för att stanna.
2005 tappade dock MFF både Markus Rosenberg och Afonso Alves och samtidigt tvingades Patrik Andersson att avsluta karriären. Tom Prahl slutade efter en besvikelsens säsong och Sören Åkeby tog över. Plötsligt var MFF ett mittenlag med en ekonomi som skenade åt fel håll.
Mot slutet av decenniet dök det dock upp lite ljusglimtar. En ny, riktig fotbollsstadion stod färdig och Roland Nilsson började få ordning på ett ungt, mycket talangfyllt lag.
2010-talet var ökenvandringen officiellt över och Malmö FF tog ett grepp om svensk fotboll som man har med fast hand än idag.
Det är så mycket som kan sägas om detta årtionde, men några huvudorsaker till framgången är att en mer professionell ledning tillsattes. Håkan Jeppsson blev ordförande och strukturerade upp föreningen på ett magnifikt vis. Per Ågren och därefter Daniel Andersson tog över sportchefsrollen och moderniserade den efter många års rock´n´roll med Hasse Borg.
Rolle Nilsson fick tid på sig att få sina talanger att blomma ut och skapade åter ett guldvinnande MFF.
Markus Rosenberg kom hem 2014 och där tog det fart på allvar. Det som redan strukturerats upp utanför plan fick nu en förlängd arm rätt ner på mattan. En kapten med himmelsblått hjärta som byggde upp sina medspelare och som också krävde samma professionalitet av alla som delade hans omklädningsrum.
Åge Hareide som visste hur man eldar upp ett lag så att de slutar vara rädda för internationellt motstånd och i förlängningen fick in de stora pengarna i föreningen.
2020-talet har börjat bra i stort. Tre av fyra möjliga SM-guld är bärgade och cupförbannelsen är bruten. Vi har även hunnit med ett gruppspel i CL och ett i EL.
Samtidigt lärde vi oss 2022 att det lätt kan gå åt skogen och att förändringar och rekrytering på ledarsidan kan stå oss dyrt om de inte träffar rätt.
2024 ligger framför oss och vad jag kan se, inte minst efter matchen mot Bodö/Glimt igår, är det en del jobb att göra innan Malmö Ff är helt rustat för nya stordåd internationellt.
Vi får hoppas att Rydström&Co reder ut det och att även detta decennium fortskrider väl.
Idag för fjorton år sedan rapporterade en lätt kritisk Ulf Nilsson om vår träningsmatch mot Gais. Agon Mehmeti, sedermera guldskytt samma år räddade oavgjort.
Veckans låt passar bra efter den här texten. Memories med magnifika Elvis Presley.
