Friday I´m In Love - Att skriva eller beskrivas, är det det som är frågan?
Veckans fredagstext är skriven av gästkrönikören Gustav Forsblad. En MFF-supporter sedan barndomens 1970-tal, men den här krönikan sträcker sig längre tillbaka än så. Här möts Julius Caesar, Zlatan Ibrahimovic, Jörgen Ohlsson, Antonin Panenka och Marcus Berg i en och samma betraktelse.
Tiden är ett metodiskt monster, maler ner allt, stort och smått och lämnar efter sig grus, sten och mull, byggnader, böcker och minnen, landslag som lämnar en turnering.
Historia skrivs i efterhand för att det krävs perspektiv. Oftast. Att säga att man är med om att skriva historia är både helt korrekt och ren spekulation. Alla ögonblick blir historia, för visst faller trädet i skogen även om ingen ser det? Samtidigt kan vi inte veta om en händelse, en erfarenhet kommer att bli mer än ett träd som faller, eller om det kommer att bli något framtida generationer talar om.
Vissa vill inte vänta på att berättelsen om dem ska vecklas ut efter hand, en av dem är Zlatan Ibrahimovic. Han regisserar sitt livsmanus med minutiös noggrannhet.
Så vem blir Zlatan i annalerna? Vem kan vi jämföra honom med?
Är han Julius Caesar eller Marcus Antonius? Ohlsson eller Panenka?
Vinnaren skriver historien, heter det ofta. Caesar hade under lång tid regelbundet hyllat sina egna bedrifter i krigen i Gallien, lite som väldigt fylliga tweets, när det var dags att ta över Roms styre. Kompisen Antonius var en farlig konkurrent. Men vem var Antonius. Bilden av fyllot Antonius och den dygdige Caesar etsades fast redan under tiden då det begav sig. Antonius var visserligen charmig men hans moral sviktade. Caesar, som mördades mitt i sin politiska gärning fick själv sin upphöjelse av arvtagaren Augustus, som behövde legitimera sin makt; Caesar var moralisk och gudomlig, därför var också arvtagaren det. Antonius var inte gudomlig.
Zlatan gör allt det där. Han omtalar sig själv, ibland i tredje person. Han har ett entourage som står bakom honom i vått och torrt, en agent som aggressivt säljer sin guldklimp om och om igen. Lyckligtvis lever inte Zlatan under samma hot som en romersk kejsare, men hans symboliska död har skrivit sig själv mången gång; Skadorna och comebackerna, nesliga uttåg och återtåg i triumf. Den samlade pressen har varit filtret mellan Zlatan och folket, måna som journalister är om relationen till den romerska pöbeln såväl som till den upphöjde generalen. Det gäller att bevaras till evigheten; What we do in life echoes in eternity, som Maximus säger i inledningsscenen till Gladiator från 1999.
För övrigt anser jag att referenser till antiken används alldeles för ymnigt.
Jag har en blåvit vän. Av förklarliga skäl öser han inte lovord över himmelsblå hjältar. Men en dag sa han att Jörgen Ohlsson var en spelare han verkligen gillade. Jörgen Ohlsson. Kan det bli mer diametralt motsatt Zlatan? Visserligen hade Jörgen sin peak när Blåvitt var ohotad etta så att dra fram en spelare från den tiden ter sig tämligen riskfritt för min blåvite vän, men påståendet var ärligt menat. Och Jörgen var verkligen bra. Och hans historia har skrivits med referat och notiser, inte böcker och braskande rubriker. Jörgen regisserade inte sin berättelse, som Zlatan har gjort.
Inför EM har det visats en hel del intressant fotbollshistoria i etern. Jag fastnade för en intervju med Antonín Panenka, mannen som fick chippen som straffspark att ärat flyga över jorden. Hans historia är historien om en straff, en straff som fick ett namn. Mannen Panenka har jag bara sett i 70-tals-färgglada klipp. EM-final 1976, avgörande straff mot Sepp Maier i det västtyska målet, den oväntade chippen och armarna i vädret, som var den standardiserade målgesten då. Triumf. Men sen då?
1976 var Tjeckoslovakien isolerat bakom järnridån och personerna bakom östblockets idrottsliga viktorior reducerades oftast till verkställare av en repressiv regims propagandistiska värv. Men nu sitter Panenka där i tjeckiska fotbollförbundets lokaler, bland pokalerna, tillsammans med målvakten Ivo Viktor, och mindes det sensationella tjeckoslovakiska guldet. Antonín Panenka har blivit 72 år gammal, mustaschen är kvar men i övrigt är hans omfång lite större. Det har sin förklaring, tror jag. För den som har varit i Tjeckien vet att öl, pivo på tjeckiska, har samma sociala häftförmåga som kaffe i Sverige.
I det avspända samtalet mellan Panenka och Viktor nämndes ordet pivo ett stort antal gånger. På träning hade de slagit vad (med pivo som insats) om huruvida Antonín skulle få till den där chippen. Någon av dem vann pivo av den andre efter den där träningen. När guldet firades var det pivo som gällde, pivo kopplades till allt kring den där straffen. Det var gemytligt bakom järnridån också, bortom köerna till livsmedelsbutikerna njöt man av ett glas öl, precis som Hasse å Tage i sången.
Panenka skrev historia med sin känsliga fot som penna, långt innan twitter. Nu kan en okänd tonårings insugna kinder och putmuns-selfie delas lika många gånger på en timma som antalet sökningar på Panenka på Youtube på en dag. I EM-tider får Panenka möjlighet att bidra till historien om Panenka. Med runda kinder, och ett leende.
Till sist historia när den är som lömskast. För vad är hatet mot Marcus Berg efter matchen mot Spanien, är det historien om Marcus Berg eller är det historien om näthat?
Själv skulle jag vilja vara kritisk mot en anfallare som missar målet påfallande ofta. Det är helt naturligt att nagelfara idrottens hjältar. Jag hade förberett en vitsig formulering om “löpmeter”, kommentatorerna använder alltid ordet “löpmeter” om Berg, som vore han en hyvlad list från Byggmax. Ja, ni förstår, det hade varit ganska kul att göra något med det. Men jag skippar det. Och nu är hela gänget hemförlovade efter ett fältslag, likt det vid Poltava, mot Ukraina. Den historien författas i skrivande stund av journalister i vårt avlånga land och världen.
Idag för trettionio år sedan sparkade Diego Maradona i bitterhet ner sin motståndare Batista i Argentinas förlustmatch mot Brasilien i Spanien VM-82.
Vad som hände med karriären efter det är historia.
Veckans låt tillägnar jag alla fotbollsspelare som fått packa väskan och åka hem från EM-slutspelet. Early Morning Rain av och med den makalöse sångaren och låtskrivaren Gordon Lightfoot.
