Friday I'm in Love: Boktips
Som brukligt en gång per år, Himmelriket bjuder på boktips.
En gång om året, vanligtvis i mitten av sommaren, kommer undertecknad med boktips på den här platsen. Ni som hoppas och tror att det blir något med MFF, eller kanske fotboll, eller åtminstone sport kan sluta läsa här nu om det är det enda ni är intresserade av i litteraturväg.
I dessa coronatider när fysisk distansering stavas hemmajobb för en del, inga eller få personliga möten med vänner och bekanta för många fler eller kanske för att gynna den lokala bokhandlaren så passar en bok sällsynt väl. Dessutom är det snart sommar med häng på gräsmattor och i mattor mellan två träd då läsande också är en fin upplevelse.
Här är tipsen från 2017.
Och 2018
Och 2019
Renée Knight, Disclaimer
Omslaget skickar inga signaler om annat än att detta är en massproducerad historia och förlaget har inte ens bemödat sig om att översätta romanens titel. Men öppna den, du är snart fast. En kvinna hittar en dag en bok på sitt nattduksbord som visar sig handla om just henne själv. Det är ingen lustig historia, tvärtom slutar boken med att hon dör. Sånt kan ju skrämma den mest orädde, så även huvudpersonen Catherine. Pö om pö får läsaren reda på att hon har gjort något på en familjesemester som har förorsakat en katastrof för en annan familj. Hämnden kommer att bli ljuv, väl? Det är smart, det är välskrivet och när du tror att du fattat vad det handlar om så kommer en ny vändning.
Matilda Gustavsson, Klubben
Detta är, för den som möjligtvis har missat det, en bok om den så kallade kulturprofilen som är gift med en poet tidigare medlem av Svenska Akademien. Matilda Gustavsson, som skrivit boken, är Dagens Nyheter-journalisten som fick 18 kvinnor att berätta om sexuella närmanden och rena våldtäkter utförda av mannen som tillsammans med sin hustru skapade en konstnärlig klubb i Vasastan, Stockholm. Detta är ett journalistiskt praktverk som hela tiden är intressant, och rätt ofta upprörande eftersom man inte förstår hur den franske kulturmannen lyckades domptera så många och så länge.
Thomas Mullen, Darktown
I slutet av 40-talet i den amerikanska södern. Svarta polismän tillåts på nåder i Atlanta, Georgia, men bara i ett område huvudsakligen bebott av svarta. Ett mord begås på en ung kvinna, vilket i sig inte är något som får den vita delen av staden att reagera med annat än en gäspning. Men det visar sig att hon setts tillsammans med en vit man strax innan hon togs av livet, vilket ställer till det. De bägge svarta polismännen Smith och Boggs utreder mordet, men de tillåts inte anhålla eller ens förhöra vita personer. Blev utnämnd till årets bästa översatta kriminalroman 2018 av Svenska Deckarakademien, och jag har inga som helst problem att förstå varför.
Elton John, Jag
Jag är normalt en förespråkare av att författare ska skriva om intressanta människors liv, eftersom själva huvudpersonen oftast är lite för kär i sig själv för att det ska bli läsvärt. Men det finns undantag, och Elton Johns bok om sitt liv är en sådan. Han bjuder på sig själv, tvekar inte att skriva om de mest pinsamma och skrämmande ögonblicken i sitt liv, och han gör det rasande skickligt. Som när han berättar hur han som 19-åring åkte till Hamburg med sitt dåvarande band för en konsert:
”Frånsett min fars tvivelaktiga påståenden om att man blev blind av onani hade ingen informerat mig vad man gjorde eller förväntades göra. Därmed är jag förmodligen den enda brittiska musiker som på 60-talet åkte och spelade på Reeperbahn och kom hem med oskulden i behåll. Jag befann mig i ett av Europas mest ökända syndanästen, där det fanns något för varje upptänklig böjelse och preferens, och det djärvaste jag gjorde var att köpa mig ett par utsvängda byxor på ett varuhus.”
Ian Rankin, Hellre vara djävulen
Många kriminalförfattare skapar karaktärer som sen tycks få eviga liv. Ibland står man ut med dem, emellanåt orkar man inte följa dem mer än i någon enstaka bok. Så finns det de som står ut, som man vill följa i bok efter bok, irriteras på, ogilla, tycka synd om, tycka bra om, precis som en vanlig människa alltså. John Rebus är den skotske författaren Ian Rankins karaktär, och i den här boken får han bre ut sig för tjugoförsta gången. Jag avundas er som inte läst något alls om honom.
Michael Connelly, Två sorters sanning
Och på tal om karaktärer som fått mer eller mindre egna liv, Hieronymus ”Harry” Bosch har jag följt sen den första boken Svart eko som kom på svenska 1999. Så bra som de allra första var är inte de som nu släpps. Michael Connelly kan sin Harry Bosch utan och innan, liksom han har lärt sig hur en historia berättas, så emellanåt känns det som han skriver lite på ren rutin. Det hettar inte lika ofta till och då och då blir det aningen förutsägbart. Ändå kan jag inte sluta läsa böckerna om den oförtröttliga kriminalaren Harry, namngiven efter den holländska målaren med samma namn som på 14- och 1500-talet målade mardrömslika scenerier. Har ni sett TV-serien så känner ni igen handlingen i den här boken, men det är ändå högst läsvärt. Och man vill ju följa med Harry i utvecklingen…
Lonely Planet, Fantastiska tågresor (samling)
En coffee table-bok ska väl egentligen vara snygg att titta på, väga några ton och kanske ha något halvintressant att bläddra förbi i väntan på drinken eller tilltugget. Lonely Planets bok om 60 olika tågrutter runt om i världen är inte särskilt snygg att ha framme. Den är visserligen rätt tjock och därmed tung, men den utstrålar information mer än tidsfördriv. Lyckligtvis utstrålar den fel, innehållsmässigt är den nämligen både och. Några resor: Seattle-Los Angeles, Expresståget Peking-Lhasa, London-Edinburgh, Johannesburg-Kapstaden, (Transsibiriska Järnvägen) Moskva-Vladivostok, (Inlandsbanan) Mora-Gällivare, (Orientexpressen) London-Venedig, Jasper-Prince Rupert i Kanada… Om varje resa berättas det vad som händer och hur det ser ut ombord, det finns praktiska tips som när det är bäst att åka, karta över rutten med flera stopp utmärkta samt många fina fotografier. Det är bara att slå upp en sida och sjunka in i en resa, in i en fantastisk tågresa.
Jonas Hassen Khemiri, Pappaklausulen
När Jonas Hassen Khemiri är som allra bäst finns det ingen svensk författare som är i närheten av honom. Ursäkta att jag låter smått högtravande, men han har bokstäverna i sin hand och vet precis hur han ska placera dem för att det ska bli fantastiskt. Att beskriva Pappaklausulen så att den fås att låta intressant görs inte så lätt, men baksidetexten på boken formulerar det bra så jag citerar den:
”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.”
Nicholas Searle, Den gode lögnaren
Här växlas det mellan sena 30-talet och någorlunda nutid i England. Roy Courtnay är en bedragare på ålderns höst, och som en sista show tänker han sig lura pengar av en förmögen änka, vars anhöriga tycks vara de enda som ser igenom Rays smilande. Man får följa Roy även som ung spion i Nazi-Tyskland, där han gör allt för att ta sig igenom kriget och de efterföljande åren. Långsamt flyter historierna ihop och även om berättartempot är förhållandevis långsamt vill man hela tiden ha mer, veta hur det ska sluta. En annorlunda historia, inte alls olik något från John le Carré.
***
Idag för 4 år sen…
… skrev Himmelrikets Pontus Kroon en införrapport. Detta var på den tiden, kära vänner, som det spelades allsvensk fotboll. Dagen därpå skulle vi möta Falkenberg, vi skulle komma att vinna med 2-0 och senare det året tog vi hem titeln. Må vi snart få läsa sådan här texter om årets matcher.
Veckans låt…
… är från Londonbandet Bombay Bicycle Club och heter Eat, Sleep, Wake. Ni hittar den här.
