Friday I´m in love- Cupaguld 2022
Mitt uppe i stundande cupspel när Rydström och hans pågar försöker försvara cuptiteln är det passande att blicka tillbaka till 2022 då cupförbannelsen tillslut bröts. Cupfinalerna 2016 och 2020 föll MFF tungt på målsnöret och inför finalen 2022 mot Hammarby åkte de flesta av de ca. 7000 MFF-supportrarna upp till Stockholm med en pessimism och en nästintill uppgiven känsla och jag var en av dem.
Pessimismen grundande sig däremot, om du frågar mig, inte på de tidigare finalutfallen utan det var snarare Miloš Milojevics extremt upphöjda träningsintensitet som ledde till muskelskada efter muskelskada. Med andra ord var frånvarolistan lång. MFF hade förlorat tre raka matcher innan cupfinalen i Stockholm och tappat mark i allsvenskan.
Inför cupfinalen var det ovisst över vilket lag ens MFF skulle ställa ut på banan. Veckan innan mot Djurgården på Tele 2 var 14 spelare inte redo att starta men läget hade som tur sagt förändrats. Skadade spelare hade kommit tillbaka lägligt inför cupfinalen. AC var förvisso fortfarande inte i fysiskt slag, likaså Moisander, Johan Dahlin och Adi Nalic var långtidsskadad men det var ett betydligt mer gynnsamt läge än en vecka tidigare.
När elvan kablades ut var jag inte lika pessimistisk som dagarna innan och pessimismen förvandlades nästan till optimism när jag äntrade in på bortasektionen och tog del av den extrema laddningen från de cirka 7000 MFF supportrarna. Stämningen spred av sig och vi supportrar sparrade varandra. Vi skulle bara ha det där cupaguldet.
Som uppladdningen, blev matchen även en berg- och dalbana av känslor. Lewicki som hade skyndats tillbaka och som var fundamental för MFF:s stabilitet, speciellt i den här typen av matcher, utgick skadad efter 30 minuter och en på den här tiden oprövad Hugo Larsson ersatte. Hugo Larsson hade förvisso fått en del speltid under våren men den här typen av dignitet på match var han ett oprövat kort.
Nerverna blev inte bättre över att Hammarby ägde det mesta av bollen och MFF försvarade lågt men hade svårt att skapa ett eget spel (som hela året egentligen) och förlitade sig på kontringsspel. Trots Hammarbys spelövertag var det MFF som hade de vassaste målchanserna. Hadzikadunic var centimeter från att nicka in ett avgörande segermål i den 90:e matchminuten och Birmancevic sköt i ribban under förlängningen.
Straffläggning var det i slutändan som skulle separera lagen. Pulsen på läktaren var ständigt hög under hela matchen men den var absolut högst här inför den stundande sraffläggningen. Jag själv drog min Toivonen tröja över huvudet och lyssnade in ljudet från läktaren istället för att rikta blicken mot MFF:s straffar. När Peña missar den första straffen börjar jag tänka: ska vi falla på målsnöret igen?
När Besara sedan stegrar upp har jag riktat blickarna mot straffarna igen. På något vis är jag mindre nervös över att kolla på straffar som slås mot oss, möjligtvis för att en målvakt har allt att vinna i en straffläggning medan straffläggare ofta blir syndabockar, vilket blir tyngre att kolla på. Hursomhelst gör Diawara en jätteräddning på Besaras straff och hoppet är återställt. Tröjan är återigen över huvudet när Birmancevic stegrar upp, lättnaden är stor när jag uppfattar att han har suttit den.
Tröjan åker tillbaka ner igen när Fenger ska slå Hammarbys andra straff som han tyvärr stabilt sätter dit. Samma procedur upprepas när Berget sedan kliver fram och känslan av att höra jublande MFF supportrar och att buandet från hemmapubliken avtar är svårslagen.
Jag lyfter återigen blicken mot straffpunkten där Trawally ska slå Hammarbys tredje straff som Diawara nästan styr ut men den letar sig på ett retsamt vis in bakom honom. Martin Olsson kliver sedan fram och jag har återigen riktat blicken bort från straffpunkten och lättnaden är enorm efter ytterligare ett jubel.
Khalili stegrar sedan fram och placerar den otagbart i Diawaras högra kryss. Nu är pulsen total när Toivonen ska ta MFFs femte straff. Här kommer det inte ens på tal att jag ska titta, jag vänder ryggen mot mål och ett stort jubel runt om mig bryter ut, skönt!
Selmani med MFF-förflutet kliver sedan fram och jag kan känna nervositeten runt omkring mig. Selmani blir sedan avbruten i sin ansats och ljudvolymen från hela arenan trappas därmed upp. Selmani tar om och gör ett Jorginho-steg som Diawara uppfattar och räddar. Ångesten bland MFF-sektionen förvandlas till total eufori. Ölmuggar kastas ned från övre etage på mig och supportrar runt omkring mig, men i den fullständiga extasen märks det knappt.
Den 33 åriga förbannelsen var bruten. Tele 2 spöket likaså. MFF hade slagit samtliga stora Stockholmslag först AIK och sedan Djurgården och Hammarby på Tele 2 på vägen fram till den efterlängtade bucklan. Det är en dag för de som var på plats som är oförglömliga.Tifot med hövdingen Persson som dricker från bucklan blev symboliskt för hela dagen.
I ett annars bedrövligt 2022 med två tränarbyten och en sjunde plats i allsvenskan vill de flesta glömma detta året. Men det är en dag detta året som förevigt kommer leva kvar och det är den 26 maj 2022. När ca 7000 MFF:are ensamt stod kvar när bucklan till slut lyftes av Lasse Nielsen och Anders Christiansen kommer jag aldrig glömma. Stockholm pryddes himmelsblått och det var mycket vackert!
Veckans låt är Hasse Anderssons guld och gröna skogar, vilket är en melodi som utgör MFF:s nyaste ramsa.
Nya ramsan:
Vi är Malmö MFF
Som tatt guld på alla sätt
När vi spelar ja då gungar hela staden
Varje pub till varje park
Himmelsblått är överallt
O när serien slutar lyfter vi pokalen
La la la x4
För tre år sedan skrev Magnus Johansson om lottningen till kvartsfinalerna i cupen där MFF fick AIK, där uttryckte han även att i år kan cupförbannelsen förmodligen brytas, vilket den också gjorde.
