Friday I'm in Love: Bäst med Danne efter Janne

Friday I'm in Love: Bäst med Danne efter Janne

I den pausade diskussionen om vem som ska ta över efter Janne Andersson som svensk förbundskapten har flera gamla spelarhjältar lyfts som favoriter. Den bäst lämpade av alla är malmöit men har sällan nämnts. Daniel Andersson kan ta Sverige till nya höjder med modern grisfotboll.


Efter det förfärliga dubbelmordet i Bryssel i måndags har det knappt sagts något i medier om det faktum att det samma dag blev definitivt klart att Sverige missar det EM-slutspel som nästa sommar ska spelas i Tyskland. Det känns sunt.

För egen del var jag faktiskt på Kung Baudouin-stadion bara sex dagar innan matchen, för målgång i Bryssel maraton. Och natten för attentatet väntade familjen oroligt på att min syster- och gudson med gravid fru skulle få poliseskort från arenan hem till deras bostad i Bryssel. Det otäcka som alltid finns i nyhetsflödet kändes kusligt nära.

Men efter omständigheterna har saker förlöpt bra efteråt med infångad mördare och utan ytterligare skadade. Livet återgår till något mer normalt och det är nog hälsosamt att vi återgår till vad som i övrigt är viktigt i våra liv. Som fotbollen.

Och frågan om vem som ska efterträda Janne?

I fältet av favoriter nämns flera gamla landslagshjältar. Olof Mellberg, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg. Till och med Jonas Thern, trots att han mest verkar intresserad av spelarutveckling.

Diskussionen går så att erfarenhet som spelare av just landslag är viktigt för en förbundskapten. Och att detta skulle uppväga begränsade meriter som tränare. Måhända.

I vilket fall är det litet uppseendeväckande att det starkaste namnet i den kategorin knappt nämnts. Jag tänker förstås på Patriks lillebror.

Jobbet som förbundskapten är något annat än att vara klubbtränare. Hen behöver vara chef lika mycket som taktiker och coach. Och ingen svensk tidigare landslagsspelare har bevisat sig som Daniel Andersson i den grenen. Han är utan konkurrens Sveriges mest framgångsrike sportchef någonsin. Han är född ledare och blev därför som 22-årig utlänning lagkapten i italienska Bari.

Som lagkaptener har Mellberg lett genom temperament och röststyrka, Larsson genom att vara ett föredöme och Ljungberg genom att… ja vaddå? Daniel har i stället bara behövt stå där och vara självklar. Tränarens förlängda arm, taktiskt driven, naturlig auktoritet och inte rädd för att ryta till när det behövts.

Egentligen är jag programmatisk motståndare till att slänga in gamla spelarhjältar med obefintlig erfarenhet som tränare i en tränarroll. Men just i fallet Daniel blir det annorlunda. Han har alltid haft ambitionen att ta en tränarroll, han har gått hela den långa vägen till att ha den högsta licensen som tränare. I rollen som sportchef har han alltid hållit sig nära träningsplanen och omklädningsrummet, ofta ombytt till träningskläder.

I rollen som förbundskapten är förmåga att hantera medier långt viktigare än för klubbtränaren. Med sin trulighet och korten alltid nära kroppen kommer Daniel aldrig att kunna charma pressen på samma sätt som både Hamrén och Andersson lyckades med när de gjorde intåg. Men jag har också svårt att se att Daniel Andersson skulle tappa det på samma sätt som namnen Janne och Hamrén gjorde när saker började gå emot. Danne skulle fortsätta vara Danne. Utan fjäsk.

Det som möjligen varit hans största svaghet som sportchef kan vara en styrka för en förbundskapten. Det måste erkännas att det under Daniels år har hattats en hel del hit och dit i strategier. Tränare med helt olika syn på fotboll har efterträtt varandra, ibland har han satsat på att bygga en erfaren trupp, ibland på mer på ungdom och utveckling.

Kanske hade Malmö kunnat nå ännu längre med en mer konsekvent långsiktig linje? Vem vet. Det andra sidan av myntet stavas pragmatik och resultatinriktning. Det enda som gäller för den som leder ett landslag. Du har dom spelare du har. Finn ett spel som passar för dom. Justera när nyckelspelare är frånvarande.

Någon invänder att Daniel Andersson aldrig förknippats med offensiv fotboll, vilket rimmar illa med att Sverige just nu har den kanske bästa toppbredden av offensiva spelare någonsin. När vi har tillgång till Isak, Kulusevski, Gyökeres, Forsberg, Karlsson och Elanga måste vi väl ha en tränare som vill hålla i bollen och vågar gå fram?

Historien säger annorlunda.

Janne Andersson tog över ett hopplöst tunt landslag och bestämde sig för att sejfa, täta och skapa ett lag som inte släppte en jävel över bron. Har ett svenskt landslag överpresterat mer än hans
fram till VM-succén 2018? Efter kritik om tråkigt spel försökte han utveckla mot ett mer framåtlutat och konstruktivt Sverige. I Nations Leagues högsta division spelade vi väldigt fin fotboll mot storheter som Frankrike, Portugal och Kroatien, men förlorade rubbet utom en för båda lagen betydelselös hemmamatch mot oinspirerade kroater.

Erik Hamrén efterträdde den tråkige Lars Lagerbäck och deklarerade inför bortamatchen mot Nederländerna att Sverige minsann skulle våga utmana de skickliga motståndarna med eget spel och offensiv. Behöver jag fortsätta? Hamréns största framgång och seger kom i hemmamatchen mot samma motstånd. Jag var på plats och helt fascinerad över hur oerhört disciplinerat och symmetriskt ett defensivt Sverige höll ihop sitt fega 442. Efter vinsten klagade bortalagets förbundskapten högljutt över hur destruktivt svenskarna spelat. Sweet.

Lars Lagerbäck (först som assisterande till Tommy Söderberg) kom in efter en Tommy Svensson som missat två mästerskap i rad efter att ha spelat den bästa fotbollen av lagen i sina grupper. Lagerbäck var konstant kritiserad för sin tråkiga och defensiva filosofi, men Sverige tog sig till slutspel efter slutspel efter slutspel.

Jag skulle säga att stjärnorna står rätt för att anställa Daniel Andersson som förbundskapten. Redan förra året pratade han om att det är svårt att i längden fortsätta i den extremt arbetskrävande rollen som sportchef. Som förbundskapten är det lättare att hitta andrum i tillvaron. Jag är rädd att han skulle vara väldigt sugen om frågan låter sig ställas.

Det känns också som att profilen på tillgängliga spelare passar honom väl. Men tvärtemot vad Fredrik Ljungberg och i princip alla tyckare anför går inte vägen genom ett positivt, roligt Sverige. Vem bättre än pragmatikern Danne skulle fixa att få begränsade försvarsspelare att skapa en betongvägg?  Grisa. Tråka ut. Sedan är det bara att ge utrymme för den offensiva talangen att göra sin grej.

För ett drygt år sedan skrev jag en text där jag argumenterade för en nästan totalt motsatt filosofi. Men då gällde det MFF. Som är den största klubben med mest resurser och bäst spelare. Då måste man finna ett sätt att spela som övervinner alla köttmurar man ställs mot. Förutsättningarna för det svenska landslaget är annorlunda. Väldigt många är skickligare än oss, och till och med våra offensiva stjärnor är inte mer än dugliga kuggar i laget när vi kommer till den högsta internationella nivån.

Faktiskt är profilen på Sveriges offensiva spelare mer lämpade för grisfotboll med kontringsinslag än under den framgångsrika Lagerbäck-eran. I Gyökeres finns en riktigt skicklig target, samtidigt som både han, Isak, Kulusevski, Elanga och Karlsson är riktigt vassa kontringsspelare.

Daniel har för mycket integritet för att i en sådan roll favorisera malmöiter. Ändå skoj att spekulera vilka Malmö-kopplingar som ett landslag lett av honom skulle ha.

Erfarna rävar som Forsberg, Helander och Jansson skulle absolut passa in om dom vill. Hugo Larsson skulle vara klockren på mitten om nu inte hans utveckling mot förmodan avstannar. Litet mer osäker på Mattias Svanberg – svårt att få plats i en offensiv position, och heller inte den där cyniske spelförstöraren som skulle behövas. Anthony Elanga är redan nämnd och passar perfekt. Amin Sarr likaså om han tar nästa steg. Tyvärr svårare för en typ som Sebastian Nanasi, som är mer stöpt att spela i ett spelförande lag. För inte kan väl Martin Olsson fortsätta att gäcka alla aspirerande högerbackar?


Till sist: Säg inget till Reinfeldt!




Idag för exakt 12 år sedan
Ledde Daniel Andersson från sin mittbacksposition ett oerfaret hemmalag mot Metalist Kharkiv. Fredrik Lindholm var tvungen att använda ordet ”förnedring” i rubriken. Sedan dess har Malmö lärt sig massor om att lyckas i Internationell fotboll. Danne har varit konstanten i den resan.




Dagens låt
Blir en som förknippats med ett annat terrordåd. Laleh sjunger Some Die Young.
 

 

Stefan Sjöström@DrSjostrom2023-10-20 12:13:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten