Friday I'm in Love - Den bästa dagen
Vår nye tränare förtjänar ett varmt välkomnande – men hur? Vi tar fasta på Henrik Rydströms 80 högskolepoäng i litteraturvetenskap och bjuder på en pekoral till omtolkning av en klassisk fotbollsdikt.
Vad har Patrik Andersson, Roger Ljung, Stefan Schwarz, Jonas Thern och Martin Dahlin gemensamt? Ja, förutom det helt uppenbara?
De satt alla i omklädningsrummet och lyssnade på Tommy Svenssons omtalade poesiuppläsning inför Sveriges åttondelsfinal. Alltså under bronssommaren då vi grävde guld.
Under en långpromenad inför matchen mot Saudiarabien i Dallas försökte Tommy Svensson och assistenten Tord Grip komma ihåg raderna från Karin Boyes dikt I Rörelse.
Det är utifrån segrar som historien skrivs, så draget att läsa dikt inför avspark har kommit att ses som ett genidrag. Kanske förvånade och förvirrade det spelarna till den grad att de glömde bort favorittrycket? Eller var det så enkelt att de var bättre på att sparka boll än saudierna?
I efterhand har valet av dikt tolkats som en påminnelse till spelarna att omfamna det stora de var med om, och inte bedövas av kraven på seger.
Kanske så. Testar stroferna på sonen, som var långt, långt från att vara påtänkt den 3 juli 1994. Beskriver scenen och ger mig på att deklamera för honom – har för länge sedan förlikat mig med att jag är en pinsam far. Sigges omdöme:
- Pappa, det där låter som en pretentiös filmrecension, som någon som går igenom Gudfadern på YouTube och bara låter dryg.
När jag, lätt förnärmad, läser om diktraderna slår det mig att den gängse fotbollshistoriska tolkningen inte helt träffar mig. Det är något annatmed dikten. Och det har heller inte att göra med litteraturhistorikernas intresse för att dikten publicerades i den socialistiska tidskriften Clarté.
Nej, vet ni. Det I rörelse fångar för mig är Malmö FF år 2022.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Vad minns du av året? Det största, när Diawarra räddade Selmanis skuttansatsstraffspark och gav oss cupguld? Spot on, Karin, det var inte den mätta dagen. Tvärtom, det hade vi hungrat efter i 33 långa år. Det var på många sätt den bästa dagen, och den kom redan i maj. Och som vi törstat.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
MFFs exempellösa pågående framgångsera har ofta förklarats med dess kloka ledning, väloljade organisation och att det verkar ha funnits en tanke bakom allt. Det är mål och segrar som givit mening. Lååååånsiktigheeeeeet.
I år? Har det känts tvärtom.
En ny tränare där ingen lyckas förstå eller förklara hur valet av honom knutit an till någon långsiktig mening. Ett plötsligt avskedande som med facit i hand inte verkade så meningsfullt. Den nya organisationen utsattes för maximal ommöblering när sportchefen blev tillfällig tränare och sportdirektören därför måste ta på sig rollen som sportchef. Några veckor senare en hundraåttiare med en helt ny tränare som stått för en väldigt annorlunda sorts fotboll än de tre närmaste föregångarna.
Det enda vi haft kvar är att det funnits nya matcher nästa vecka, och nästa. Mödosamt, absolut. Men ändå på något konstigt sett – värt, som en 14-åring utan lyrisk skolning skulle uttrycka sig.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
Äntligen är det över. Det gick så dåligt det bara kunde efter den lilla framgången med kvalificering till Europa League. Äntligen rast. Nu tänds ändå något, ett hopp. Rykten. Spelare in? Prat om satsningar.
Många med mig knarkar twitter. F5ar på Himmelrikets forum. Vad händer? Är det klart? Har brödet brutits?
När detta skrivs har allt blivit klart. En ny tränare. Hur kan han beskrivas? Vad står han för?
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Henrik Rydström är en person som vill få spelarna att lämna det invanda. Utveckling genom att utmaning. Att våga. Inte samma invanda kvadrat varje träning. Nya varianter hela tiden. Inte samma uppställning varje match. Anpassning till motstånd. Inte samma sätt att pressa jämt. Olika triggers, attackera olika ytor i olika lägen.
Det blir skenbart rörigt och osäkert. Men görs det med eftertanke, blir det rutin att sova på nya ställen varje natt. Och när det känns tryggt, blir det bra. Då är man lugn trots att man aldrig spelat bortamatch i Georgien. Även när man konfronteras med ett oortodoxt man-man-försvar från en desperat nedflyttningskandidat. Eller när blåvitt ännu en gång reducerar en bergsäker ledning med ett galet slumpmål.
Säsongen är slut. Vi måste tänka nytt. Spelare kommer att lämna. Nya kommer till. Det nya året är på väg.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Med Henrik Rydström får vi en reformator. Och en litteraturvetare.
I rörelse – gillar känslan.
***
Idag får andra stå för de fotbollsmässiga omdömena om Henrik Rydström. Själv är jag nöjd, och tänker att han klickar väldigt många boxar i det jag tidigare skrivit som önskvärt hos näste tränare i Malmö FF.
