Friday I´m In Love - Den hårda skolan
Att vara på Stadion som liden påg i början på 1980-talet var en härdande upplevelse.
Någonstans i slutet på 1970-talet fick jag följa med på mina första MFF-matcher och minnena från dem är av förklarliga skäl rätt fragmentariska.
Lite senare, någonstans under Keith Blunts tränargärning i början på 1980-talet klarnar det desto mer.
När jag ser tillbaka var det en helt annan verklighet än den man får vid ett Stadionbesök idag och det var min själ inte mycket som var bättre förr om man bara ser till upplevelsen.
Förstå mig rätt nu, jag älskade det och Malmö FF blev en livslång kärlek, men kulturen runt matcherna var, om man skall beskriva det vänligt, kärv.
Jag började gå med min far och mina två farbröder och vi satt alltid bra på södra läktarens övre etage och det var väl på sitt sätt en rätt skyddad värld för den unge Pontus. Stämningen var sällan euforisk, men inte heller allt för hätsk. Öster var den stora fienden just då, islänningen Teitur Tordarsson och skyttekungen Jan Lill-Damma Mattsson spred skräck och en viss Thomas Ravelli var hatobjektet nummer ett.
Klacken var inte det mest imponerande, men när man satt där på södra sitt som liden påg, var det ändå oerhört lockande att själv få stå där och sjunga och vifta med en flagga. Hade jag kunnat få en glimt av den himmelsblå vägg och den enorma stämning vi har idag hade jag förmodligen inte trott mina ögon och öron.
En del av det som skrålades på den tiden hade man, lyckligtvis, inte kommit undan med idag. Rasismen var mer öppen och även om den tyvärr finns kvar i debattens rännsten är det inget som längre är OK på våra läktare. Samtidigt var det då som nu, att några få ibland lyckades få den stora majoriteten av fina supportrar att få taskigt rykte.
På sittplats muttrades det mest, men det fanns lite livade inslag där trots allt och som alla andra som var med på den tiden minns jag med värme Pau-Pau och hans tuta och känslan när vi gjorde mål och alla dessa bistra farbröder reste sig upp och skrek "JAAA!!!" var berusande för en påg som var van vid att se vuxna som rätt balanserade varelser.
Annars var MFF lite på dekis efter sitt magiska Europaäventyr 1978-79 och spillrorna av det gänget samsades med unga pågar på plan under en ganska mätt publiks kritiska lupp.
Är det något omdöme som sitter kvar från de omgivande vuxna männen (ja, det var i stort sett bara män på den tiden) så är det typ "dom e förjävla dålliga idag".
Min far förtjänar en liten guldstjärna som asade med sin son till denna märkliga värld, för farsan är, till skillnad från sina himmelsblå bröder, rödblå. Som barn på 1950-talet var hans store idol HIF:s store målvaktslegendar Rio-Kalle Svensson och på den vägen gick han vilse, men i början på 1980-talet spelades ingen allsvensk fotboll i Helsingborg, så till min stora lycka följde farsan med sina bröder till Stadion och jag blev tack och lov MFF:are.
Farsan var för övrigt något så ovanligt som en storsint HIF:are och han lärde mig tidigt att Bosse Larsson var Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna och att Bob Houghton var den bäste tränaren. Inga försök till rödblå indoktrinering förekom och för det är jag honom evigt tacksam.
Det var sällan så mycket drama på läktaren, men en gång satt en relativt berusad typ bakom oss och någonstans i andra halvlek insåg vi att fylleristen satt och spottade snus på min yngste farbrors klassiska Catalina-jacka, ett närmast obligatoriskt plagg på sittplats på den tiden.
Bröderna bidade sin tid, lät slutsignalen ljuda och sedan tog de rygg på snusspottaren och väl utanför läktaren tog min äldste farbror Lennart tag i mannen och sade helt frankt "Du har spottat snus på min lillebrors jacka och nu är du så god och ger honom pengar till kemtvätt annars sparkar jag dig på kuken!" Ett hot som inte blev mindre obehagligt av att min farbror hade trätofflor på sig.
Snusspottaren blev blek inför utsikten att få hårt skånskt trä insparkat i skrevet och han halade snabbt upp ett par skrynkliga sedlar som han gav till lillebror Anders och alla kunde lämna den otrevliga scenen utan antydan till skråmor. Jackan blev sedermera ren och snusspottaren lärde sig kanske en läxa.
För den lille Pontus blev det en häftig historia att berätta för kompisarna, men den som älskade storyn mest var farmor Sonja Kroon. Inte sällan när jag hängde runt henne i köket på Nydala i hopp om att få smaka lite bulldeg eller få en sockerdricka så sade hon "Pontan, kan du inte berätta vad farbror Lennart sade till den där slusken på Stadion?" Jag berättade förtjust och ordagrant och farmor skrattade så att tårarna rann varenda gång.
Vad kan man säga om detta? Jo, att den råa jargongen runt en fotbollsmatch kan roa även gamla rekorderliga damer. Farmor blev över nittio år gammal och hade intellektet i behåll hela vägen och som vuxen åkte jag hem till henne ibland och så tog vi varsin whisky och en kopp av hennes starka kaffe och inte sällan kom den gamla kuksparkarhistorien upp på nytt.
Att bli MFF:are var något av en hård skola med "vadå-mentalitet" och "gå po match i en sån rock-attityd", men jag har älskat varje minut av det. Från 1980-talets glest besatta läktare med beska karlar till den levande, sprakande och inkluderande läktarkulturen som präglar Stadion idag. Att vara Himmelsblå är kort sagt en välsignelse.
Idag för 66 år sedan uppträdde en ung Elvis Presley i Ed Sullivan Show i amerikansk tv. I moralpanikens USA filmades den höftvickande sensationen endast från midjan och uppåt, men det hindrade inte framträdandet från att bli en succé.
Veckans låt är självfallet ett klipp från den ovannämnda showen. Här är Don´t Be Cruel med The King och med det önskar jag er alla en härlig helg!
