Friday I'm in Love: Den nya manualen
Kommer ni ihåg Manualen? Djurgården hade vunnit två raka SM-guld, och framgångarna tillskrevs en manual inspirerad av Ajax. Få hade läst den, men den sades förespråka 3-4-3, offensiv fotboll och ett speciellt upplägg för fysträning. I dagarna är en annan manual i ropet. En svensk skrinnare har publicerat sin beskrivning av hur han blivit bäst i världen. Den innehåller mycket som bryter mot etablerade sanningar om hur en elitidrottare bör träna. Kanske något att lära av?
Fanns det en manual för hur en äkta fotbollssupporter ska vara, hade den säkerligen haft ett avsnitt om att odla en nedlåtande attityd mot olympiska spel. I synnerhet såna som utspelar sig på vintern. En riktig fotbollssupporter rör sig med en air av att inte ha en aning om Sandra Näslunds överlägsna guld eller Frida Karlssons oväntade formsvacka.
Och det borde Nils van der Poel vara särskilt glad över. För hade fotbollssupportrar brunnit lika mycket för hastighetsåkning på skridsko som för sitt favoritlag hade han haft det tufft.
Fotbollen har gått igenom en revolution under senare år. Den har blivit genomprofessionaliserad. Klubbarna som organisationer liknar alltmer företag. Ledarna i toppen hämtas från näringslivet. Sportchef och tränare håller på att bli vanliga jobb utan särskilda känslor för den klubb man råkar arbeta för. Olika delar av träningen sköts av specialister. Spelet analyseras med avancerade statistiska verktyg. Spelarna själva sköts om och sköter om sig som dom mångmiljontillgångar dom är.
Allt blir bättre. Allt mindre framstår som riktigt mänskligt.
Vi som älskar våra lag hänger med i utvecklingen. Vi blir vansinniga om vi märker att det är rörigt i klubben. Somliga av oss följer Osynliga handens blogg om fotbollsekonomi och grälar på forum om hur man bäst ska analysera MFFs senaste bokslut. När det blir för många skador ifrågasätter vi om det medicinska teamet hängt med i vad som är den senaste evidensen.
Vi tolererar inte längre spelaren som inte ger allt för vår klubb. Han utan magrutor. Den där som sågs le åt något utanför spelarbussen bara två och en halv timme efter ett kryss mot Varberg. Fem år senare ryser vi fortfarande när vi minns hur Vladimir njöt så mycket av sitt fotbollsliv att han tog mobilbilder på motståndarna inför hemmamötet mot Real Madrid.
Nils van der Poel tävlar i en sport som bygger extremt mycket på kondition och uthållighet. Ändå väljer han att aldrig träna på helgerna. Han käkar skräpmat och gillar att festa med kompisarna. Han är inte särskilt dedikerad. Men det han gör funkar.
Naturligtvis bär han på en stor talang, och han var en av världens bästa som junior. Dedikerad. Men – han tröttnade. Det gick inget vidare i OS för senast. Då la han ner skridskoträningen för ett par år. Gjorde annat. Försökte ha ett bra liv.
Nils tänker att det blir bäst om han tycker att det är kul med skridsko, att det är kul att träna. Då måste han lägga upp träningen så att den blir kul. Och att det går ihop med livet som helhet. Det betyder att han väljer bort att optimera allt. Men han gör det viktigaste riktigt jävla ambitiöst.
Hur skulle en sådan själ bemötas i fotbollens värld?
På sätt och vi är det nog tur för honom att skridsko är så tråkigt att kolla på. Och att det inte ligger i skridskoentusiasternas kultur att konfrontera sin stjärna och kräva kvartssamtal om man påträffar honom litet rund under fötterna på krogen.
Nils har hittat sin väg till framgång. Men det är knappast den enda. Det är lätt att tänka på exempel från idrotten där utövare är så dedikerade att hela livet går ut på att bli så bra som möjligt. Tänk Cristiano Ronaldo. Eller i OS-tider, skidåkare som Johan Olsson. Eller perfektionisten Gunde Svan som använde stoppur för att undersöka hur han kunde vinna tid genom att torka sig på effektivast möjliga sätt när han duschat.
Malmös A-trupp består just nu av 27 spelare. Dom är olika varandra. Dom är alla extrema talanger som brinner för att spela fotboll. Några är Gundar. Några är Nilsar. Alla stannar inte kvar för att skjuta 100 frisparkar efter träning. Det är nog så illa att några väljer bort att lägga fredagskvällen på att kolla in vilka ytor Gais söker i sitt anfallsspel som förberedelse inför söndagens cuppremiär. Slösar bort tid på att kolla på Ozark med flickvännen i stället.
Hade vi kunnat sälja Eric Larsson till Bundesliga för dyra pengar om han inte kastat bort dyrbar tid under karriären på att läsa in en examen i ekonomi? Hur bra hade vår gamle guld- och CL-hjälte Erik Johansson (Berg) blivit om han fokuserat mer på fotbollen i stället för att odla sitt modeintresse? Säsongen 2019 var det så litet som fattades för guld. En poäng. Om inte kapten Rosenberg lagt en massa energi på sin padelhall, hade han inte kunnat peta in en kvittering någon gång under säsongen?
Fotboll handlar om känslor, brukar det sägas. Och känslor hänger ihop med moral. Därför blir vi lätt moralister. Våra favoriter ska bete sig enligt normen, vilket för oss är Gunde, perfektionistiske som inte tänker på annat än hur han blir bäst. Träna, träna, träna. Sköta sig, sova mycket, äta rätt.
Nils van der Poel skriver i sin manual:
Motivation was key. If something kept me motivated I considered it to be good. Sometimes all I needed was a beer, or eight beers.
Det räckte till att bli bäst i världen.
Vi älskar våra spelare. Men vi vill inte att de ska vara människor.
