Friday I´m In Love - Derbyn, kommer de igen?
Det fanns en tid då vi hade en hel skånsk koloni i allsvenskan, men i år är vi åter ensamma om att hålla den rödgula fanan högt. Kanske kommer våra lokalantagonister tillbaka, annars får vi leva på minnena från en svunnen tid.
Det är med blandade känslor jag minns tillbaka på tiden då vi mötte skånska klubbar i allsvenskan. Som varandes den största klubben inte bara i regionen utan även i hela Sverige har vi alltid varit klubben att slå för lokalkonkurrenterna och oavsett hur risigt de legat till i tabellen lyfte de sig alltid mot Malmö FF:
Det fanns en tid då vi nästan hade lika svårt att vinna mot Trelleborgs FF som vi har att vinna uppe i Tele2:s tvålkopp. Kristian Haynes förvandlades två gånger om året till någon sorts Pirlo och de MFF-rejects som hamnade i den tångdoftande föreningen gjorde alltid precis allt i de där matcherna för att bevisa för innevarande MFF-ledning hur fel de hade haft när de inte fått fortsätta i himmelsblått.
Landskrona BoIS har inte varit uppe så mycket under min livstid, men även de hade en förmåga att vara en sten i skon då och då. Jag minns hur de nästan lyckades få oss att missa guldet 2004 efter att ha slagit oss på Stadion med 0-1 efter en vansinnigt frustrerande match i seriens slutskede. Även hos BoIS fanns extra glöd när MFF stod på menyn och oavsett vilka ess vi hade i matchtruppen fanns det alltid en risk att de zebrarandiga landskronaiterna just på derbydagarna vaknat som sibiriska tigrar.
HIF är givetvis i kraft av att (då och då) varit ett topplag under de senaste tre decennierna, det lag vi har haft de hetaste derbyna mot i modern tid. När de kom tillbaka till allsvenskan 1993 hade de även en stor och trogen publik, vilket gav rivaliteten en extra skjuts. Inte heller hade de rödblå vett att vara tacksamma för Cavallis och Weneheds gemensamma projekt att lyfta upp HIF i allsvenskan igen för att få fart på den skånska fotbollen, utan de gick direkt efter den himmelsblå strupen både på plan och på läktaren. Otack är världens lön, som det heter.
Den äldsta MFF-generationen minns naturligtvis IFK Malmö, Di Gule, som den stora derbymotståndaren men för mig som började följa MFF i slutet på 1970-talet är IFK mest en småklubb bland många som jag som ungdomsspelare fajtades mot på någon dammig grusplan bortom all ära och redlighet.
Nu är frågan om dessa derbyn kommer att återuppstå i modern tid eller om skånsk allsvensk fotboll även fortsättningsvis endast kommer att bestå av Malmö FF. I skrivande stund finns det visst hopp för den derbysugne. HIF ligger tvåa i Superettan, hyggligt skuggade av TFF och BoIS på fjärde, respektive femte plats. Det är alltså inte alls långsökt att något eller några av lagen kravlar sig upp till nästa säsong, men frågan är vad som händer sen?
Trelleborg och Landskrona har tunnsått med supportrar och sponsorer vilket gör dem extremt beroende av att lyckas med ett hemvävt koncept med egna talanger som inte heller får köpas upp för snabbt av andra klubbar högre upp i näringskedjan och HIF har sin vana trogen lyckats implodera ekonomiskt och har, trots en av landets bästa fotbollsarenor och en stolt historia, snart hamnat i samma sits som de andra två.
Personligen hoppas jag att vi på sikt får upp i alla fall HIF, gärna på bekostnad av ett plastgäng. Malmö FF mår bra av lite derbypuls och med de otroliga ekonomiska förutsättningar vi skaffat oss har vi fantastiska möjliheter att lägga upp den lille rödblå illbattingen över knät och ge honom lite välförtjänt smisk ett par gånger om året. Det tycker jag är något att se fram emot.
Idag för 20 år sedan publicerade Himmelrikets dåvarande redaktör Jakob Kjelldén en liten guide för ölsugna MFF-are men även Djurgårdare inför matchen mellan MFF och DIF som spelades dagen efter, den elfte september. Den trevliga pubguiden dagen innan världen förändrades av terrorn och tusentals människor mördades en solig morgon på Manhattan känns livsbejakande och befriande oskyldig sett till vad som komma skulle.
Veckans låt knyter kanske an till det elände världen har gått igenom sedan elfte september 2001, men på ett hoppfullt sätt. Känns det för pretentiöst kan man ju se titeln som en dröm om SM-guld och ett bra gruppspel i Champions League. Hursomhelst, här är världens vackraste man och vackraste röst. Njut, det är en order!
