Friday I'm in Love: "Det är det perfekta naturgräset som är plast"
Politisk korrekthet finns också inom fotbollen. I Malmö är det mest PK man kan vara att hata konstgräs. Ve den som råkar säga naturgräs i stället för gräs. Himmelrikets krönikör undrar varför i en gräsligt provocerande krönika.
Plast. Eller plastik, som det hette på 50-talet. Då en symbol för det moderna, ett ord med positiv laddning.
Idag not so much. Särskilt i fotbollens värld. Här blir plast lika med konstgräs. Något bespottat. Åtminstone i vissa supportergrupper.
I veckan hörde jag Sydsvenskans MFF-podden avslutas som den alltid gör, med en nästan litet rituell sägning:
– Det här har varit avsnitt trehundratjugo av MFF-podden, där vi anser att konstgräs bör förbjudas i svensk elitfotboll.
I mina öron litet inställsamt populistiskt, det ingår ju inte riktigt i det journalistiska uppdraget att deklarera åsikter på det sättet. Men ett säkert kort för den som vill stryka lyssnarna medhårs. Den rättrogne anhängaren till Malmö FF avskyr konstgräs.
Själv förundras jag över styrkan i känslorna kring konstgräs. Visst kan man tycka att det ena underlaget är bättre än det andra av någon anledning. Själv har jag alltid föredragit att spela tennis på grus. Men därifrån har det varit långt till hatkänslor för hard court.
Det går att framföra allehanda argument mot konstgräs i fotboll: spelet blir mindre fysiskt, djupledsbollar stannar inte upp på samma sätt, somliga upplever det hårdare för kroppen. Det finns frågetecken kring miljöpåverkan. Som tidigare fotbollsförälder lägger jag till att det är ett helsicke att dammsuga upp dom där gummikulorna som följer med sonens kläder hem efter träningen.
Allt det där är väl invändningar mot konstgräs som går att begripa. Men det är svårare att förstå upprördheten. Styrkan i den.
Jag menar… frågor om klimatet eller slitna ljumskar är sällan sådant som orsakar helig vrede i supporterforum.
Att yttre förutsättningar påverkar spelet är inget nytt, så har det alltid varit och går aldrig helt att få bort. Men vi har aldrig hört samma känslokavalkader kring snålblåsten på Vångavallen som förstör alla legitima försök till inläggsspel.
En kanske trivial observation som också kan fungera som delförklaring: alla gemenskaper behöver symboler att enas kring. Ett kors, en flagga eller en särskild slags kängor till exempel. Så är det också för en fotbollsklubb och dess följare.
För Malmös del är det lätt att peka på det skånska, på en lokalt knuten kaxighet, en särpräglad dialekt. Dessutom en vinstrik historia.
En särskilt kraftfull mekanism i skapandet av en gruppgemenskap och identitet är att hitta symboler för det onda. Vi vårdar våra favoritrivaler, Helsingborg, Blåvitt och de tre stora Stockholmsklubbarna. Och så detta med det riktiga gräset.
Föraktet mot konstgräs handlar om vår identitet. Men varför byggs den då på något så fånigt som vilket underlag som används? Kanske handlar det litet om stoltheten över det skånska, att vi finns i en region med bäst förutsättningar för gräs. Men det räcker inte för att förstå styrkan i avskyn.
Ett annat slags förklaring:
Tänker på en annan podcast, den nu insomnade Blått snack. Signaturmelodin var Nisse Hellbergs ”en doft av läder”. Här finns en ledtråd, inbillar jag mig: fotbollens vurm för traditioner.
Det är svårt att inte ryckas med av associationer kring fotbollens essens: förutom doften av läder, den av gräs eller överkokt korv. Som det varit i över hundra år.
Jag lägger till en doft som är fundamental för mina associationer till fotboll. Den stickande tonen av liniment som spred sig när IFK Holmsunds lag travade in på Kamratvallen för match i division 2 norra.
Liniment, baserat på metylsalicat. Inte plast, men en helt artificiell produkt som blivit en vital komponent i min känsla för fotbollens kärna.
– Riktig fotboll ska spelas på gräs
Låter bra. Schvungfullt. Undrar ändå – vad är egentligen *riktig* fotboll? Vad är fotboll? Vad är oriktig fotboll? Och vad är det för fel med den?
Som jag ser det finns det två sorters fotboll. Båda har ett existensberättigande.
Det finns Fotboll.
Och så finns det fotboll.
VERSALT eller gement.
Den versala varianten är den där leken med en boll som finns över hela världen. Den spelas i massor av variationer. Ibland organiserat med två elvor, domare och resultat som räknas in i en tävling. Mer vanligt med lösare regler. Gärna på gräs för all del, men långt ifrån alltid. Oftast inte! Gärna med en läderboll, annars med ett tygknyte eller en tom ölburk. Gärna med ett mål bestående av ribba och stolpar med ett nät. Annars går det bra med mellanrummet mellan ett par träd, en garageport eller två utslängda jackor.
Ni ser vart detta är på väg?
Underlaget är underordnat.
Det kan vara vad som helst. Det är okej. Bollarna luktar inte heller läder längre, de är överdragna med plast. Samma med skorna. Lika fullt är känslan med en riktigt ren träff med vristen lika underbar idag.
Jag känner vare sig doft av gräs, läder eller liniment på Eleda stadion. Ändå älskar jag att vara där.
Som norrlänning i sina bästa år har jag aldrig varit med i ett lag som spelat match på gräs. IFK Holmsunds pojklag matchade alltid på grus. Vi tränade på grus. Utom på vintern, då vi tränade på en grusplan täckt av hårt packad snö.
Min son har med sitt pojklag Tegs SK i stället nästan uteslutande spelat på konstgräs. Men några gånger faktiskt också på sånt där gräs som är levande. Hörde honom aldrig tycka något om att det ena var bättre än det andra.
Den mesta fotbollen spelade vi inte under IFKs organisation, utan spontant. På längre raster i skolan gick vi ibland upp till den närliggande grusplanen. Men oftast blev det tvåmål på den asfalterade skolgården.
OK, erkänner att mitt perspektiv är något skevt, IFK Holmsund är trots allt det näst nordligaste lag i landet som spelat i Allsvenskan. Kamratvallens gräs måste givit upphov till frustration för Allsvenska konkurrenter.
Men jag har också en annan barndomserfarenhet då jag under skolåren bodde några år i Etiopien.
I Addis Abeba spelades det givetvis också fotboll. Liksom i Holmsund på asfalt under rasterna i skolan. På gymnastiklektionerna däremot på en riktig elvamannaplan. Under några enstaka veckor varje år fanns det gräs på den. Men för det mesta: antingen jord under torrperioden eller så lera under regnperioden.
Den Versala Fotbollen - med stort F - har alltså aldrig utmärkts av att spelas på ”riktigt” gräs. Kärnan ligger i det enkla, en boll som sparkas. Som när Ernest Shackletons besättning fördrev tiden med att spela fotboll på drivisen medan deras skepp Endurance satt fast i isen vid Antarktis i tio månader.
Det var förresten 100 år innan MFF gick till sitt andra raka gruppspel i Champions League.
Den andra fotbollen? Den fotbollen, tillstår jag, spelas nästan uteslutande på gräs.
Det är en senmodern nyskapelse baserad i Europa som uppstått genom en explosion i kommersialisering, professionalisering, mediebevakning och sports science. Den drivs i mångt och mycket av riskkapitalister, oligarker, shejker och Hollywoodkändisar. Den utförs av broilers uppdrivna i stora akademier där de levt sedan tidiga tonår. Individuella varumärken, utan lojalitet till några andra klubbar än American Express Platinum.
Denna gemena fotboll – med litet f – spelas på perfekt, naturligt gräs. Om vi bortser från den plastarmering som är vital i det slags hybridgräs som finns på vår stadion. Detta naturliga gräs är framdrivet med hjälp av elslukande hjälpbelysning, planvärme och konstgödsel vars produktion skapar växthusgaser. Perfekta, mattor lika biljardsbordsplana som golfgreensfriserade. Omgivna av läktare med idel sittplatser och loger som till stor del befolkas av internationella fotbollsturister.
Malmö FF befinner sig i skärningspunkten mellan fotboll och Fotboll. Vi är den enda svenska klubb som står med en fot i den gemena fotbollen. Vad vill vi vara? Vilka symboler vill vi införliva därifrån? Spelmässig excellens, dribbelkonst och taktiskt nytänkande – ja tack. Det andra? Njae.
Det är det perfekta naturgräset som är plast.
Vem har hört en Stefan Edberg säga att Riktig tennis ska spelas på gräs? Vem har hört Ebba Andersson säga att Riktig skidåkning ska åkas på klisterföre?
Riktig Fotboll – som den ser ut i verkligheten – spelas på gräs som är naturligt, konstgjort eller något däremellan. Ibland är det långt, ibland kort. Ibland är det hårt, ibland mjukt. Ibland är det jämt, ibland buckligt. När jag spelade korpfotboll i Linköping hade man medlut i en halvlek och motlut i den andra. De yttre förutsättningarna varierar. Den som vill kan välja att gnälla och uppröras.
Inte så att det är något fel med att vi spelar på gräs. Jag har bara så jävla svårt med upptagenheten av andra underlag. Att så många blir så moralistiska och självgoda i förhållande till klubbar med andra förutsättningar. Vi kan vara bättre än så.
MFF är inte bättre än någon annan klubb för att vi spelar på gräs. Vi är bättre för att vi spelar bäst.
Det räcker för mig.
Idag för sjutton år sedan
… låg MFF på fjärde plats i Allsvenskan med 12 poäng på sju spelade matcher. Inget lag från huvudstaden hade färre. På Himmelrikets forum östes lovord över Emil Hallfredssons debut i derbyt mot Helsingborg.
Dagens låt
Plastic Bertrand: Ca Plane Pour Moi
