Friday I´m In Love - Det funkar, konstigt nog
Allsvenskan är igång om än på ett socialt distansierat sätt. Det är inte normalt, men på något sätt funkar det.
Vi har längtat och längtat och så till slut fick vi äntligen se MFF i allsvenskt spel igen. Inte på Stadion och inte på Bravida Arenas bortaläktare, men åtminstone på tv.
MFF har börjat så där halvbra som man brukar. Två matcher med tre skapliga halvlekar och ett par bortslarvade poäng. Vi, som alltid räknar med SM-guld får ofta lite panik varje vår när det ser lite knackigt ut, men faktum är att det senast var superåret 2014 som vi inledde med två raka segrar. I år var vi några minuter ifrån.
I måndags när jag bänkade mig framför tv:n med en kompis så undrade jag hur "trist" det skulle vara att se MFF utan den fantastiska inramning som brukar omge våra hemmamatcher, men jag får nog säga att "trist" var det inte.
Självklart saknar man sången och stämningen, men så länge man ändå sitter hemma och ser på tv blir skillnade inte lika dramatisk och för mig som MFF:are och inte Hammarbyare är ändå resultatet och det som sker på planen alltid nummer ett.
Jag märkte att jag omgående rycktes med och var precis lika engagerad i matchen som jag alltid har varit när jag ser MFF. Samma sak gällde igår när jag till slut, liggandes i en bitter hoprullad klump, tvingades se ett fegt Malmö FF släppa in Häckens kvittering.
Så visst tusan skall det bli underbart när vi är tillbaka på läktaren igen och kan skapa magi och leva i symbios med spelarna på planen, men till den dagen kommer inser jag att mitt MFF kommer att beröra mig lika djupt, njutbart och smärtsamt som alltid. Och det är jag tacksam för denna märkliga säsong.
Idag för sju år sedan dog James Gandolfini, mest känd för sin roll som Tony Soprano i tv-serien "Sopranos". Frågan är om någon har gestaltat en maffiaboss bättre någonsin?
Veckans låt är lite old school, lite mästerlig och lite somrig som sig bör en Midsommarafton.
Glad Midsommar Himmelsblå!
