Friday I´m In Love - Don´t be a fubbick
Igår var det fubbickfest på Stadion och det gör mig både trött och tyvärr lite resignerad, för det är så mycket roligare att vara "in love" som rubriken utlovar.
Ja, jag hade ju helst bara ignorerat elefanten i rummet och skrivit något mysnostalgiskt om Egon "Todde" Jönsson eller min favoritspelare Mats "Masse" Magnusson, men jag kommer såklart inte runt pyrohaveriet på Stadion igår.
Jag vet inte om de tillresta tyskarna började bli rädda för att deras Bundesligaledande lag skulle få stryk mot ett ettrigt kämpande allsvenskt gäng, men någonstans inleddes en synkroniserad attack med fyrverkeripjäser som avfyrades mot planen och läktaren. Tillika kastades en banger in precis framför familjeläktaren, vilket sannolikt skrämde vettet ur en hel del barn och deras föräldrar. Idiotin var svår att greppa.
Stadion i övrigt tycktes unisont vända sig mot detta vidriga sabotage och för en kort sekund kändes det som att MFF-familjen var samlad i att ta avstånd från Union-supportrarnas vansinne. Sen förändrades tyvärr bilden.
Först såg jag en ölflaska kastas in på plan från etaget ovanför mig och sedan kommer alltså en raketforskare i kärnan av vår klack på idén att vara lika tuff som tyskarna han uppenbarligen ser upp till, och vips så hade även en bengal singlat in på plan från MFF-läktaren.
Ilskan och besvikelsen från en överväldigande majoritet av MFF-supportrarna vändes i stället mot en till synes mycket liten och ärligt talat, rätt ömklig grupp unga pojkar. Jag skall försöka att inte raljera för mycket, det är sällan konstruktivt, men är det rimligt att ett litet gäng snörnosar som gärna skryter om att man kan "bränna ansvarsfullt" skall kunna sätta agendan på läktaren och som igår lyckas ge UEFA chansen att tycka att "båda sidor var lika goda kålsupare"?
Är det rimligt att någon gång ta den höga svansföringen på allvar när dessa debatterar pyroteknik? Det var bara en som kastade in en bengal, men den personen fick full support av sina kompisar och det gör naturligtvis hans polare, som säkert inte är golare, medskyldiga.
Är det rimligt att en liten grupp pojkar skall rikta vårt fokus, från att stötta vårt lag i en viktig internationell match, till att rasa i ilska och besvikelse över ett jävla fubbickbeteende?
Jag blev trött, resignerad och ärligt talat ointresserad av matchen efter avbrottet och det berodde på en kombination av saker.
Först och främst på den helt vettlösa attacken från Unions supportrar, sedan på att UEFA faktiskt lät matchen fortsätta, men allra mest svider det att några dårar såg till att vi inte kunde gå ur det här med högburet huvud. Splittring på läktaren och delat ansvar för skandalen ligger på dessa individers ansvar och det tråkiga är att de har inte förmågan att begripa hur dumt det är.
Någon kanske tycker att jag lägger för mycket vikt vid den proportionerligt lilla del av skandalen som MFF-supportrar stod för, men för mig är det vårt uppförande och vår förmåga att bete oss som intelligenta individer som är intressant. Vad hammarbyare, berlinare eller göteborgare pysslar med är deras problem.
Vi har som förening, bortsett från cupsegern, haft ett riktigt jobbigt år och jag har i många krönikor kritiserat vår sportsliga ledning för hur det har sett ut och förändring måste ske. Då jag anser att supportrarna är en otroligt viktig del i föreningens väl och ve gäller det också att vi står upp mot idiotiskt beteende på läktaren och att vi inte tar efter andras dumheter.
Låt oss hoppas att det finns ett uns av självrannsakan hos de som ville förstöra för sin förening igår och låt oss hoppas att man från föreningens sida följer upp det här så att vi på ett effektivt sätt tillsammans kan förebygga att liknande sabotage mot Malmö FF upprepas.
Malmö FF är Sveriges finaste förening alla kategorier och det är allas vårt ansvar att uppföra oss därefter.
Idag för tolv år sedan publicerade vår eminente Magnus Johansson sin intervju med fine Jeffrey Aubynn. Det värmer mitt hjärta att Jeff fortfarande är en del av Malmö FF.
Veckans låt är lika melankolisk som jag känner mig efter gårdagens elände. En pärla med Steve Earle, My Old Friend The Blues.
