Friday I'm in love: En återkommande dröm
Champions League-drömmen i höstas blev till verklighet. Tillsammans på läktaren sjöngs stämband sönder tills de lät lika rostigt som Bengt Magnusson gjorde efter att, mitt i nyhetssändningen, ha fått ett fiskben i halsen. På plan sprang pågarna och slet tills deras ben inte ens kunde bära dem in i omklädningsrummet. På innerplan då? Ja där satt Fabian Kruuse med en kamera i nävarna för att fånga allt vrålande och allt springande på bild, tills avtryckar-fingret fick kramp.
Fullt så dramatiskt var kanske inte avancemanget till Champions League i augusti, men det var nog inte långt ifrån. Spartas ribb-stolp-nick i 41 minuten av returmatchen och Salzburgs låga inlägg i den 5:e är goda kandidater till dramatiken, men vi alla vet hur det slutade. Det alla inte vet är vad som händer bakom kulisserna i samband med dessa jättematcher, så jag tänkte dela med mig av hur det känns.
Skillnaden mellan allsvenskan och Champions League är stor. Jag kommer nu på mig själv med att jag haft lite för mycket fokus på CL sedan dess att vi kvalificerade oss, och känner mig lite som en medgångssupporter i samband med detta, men det är ju en helt annan fotbollsvärld. Jag vill dock inte göra mig missförstådd genom att prata för mycket om skillnader. Allsvenskan är underbar. Det finns inget skönare än att gå tillsammans med min bror och far mot Stadion en solig vårdag, sådär när träden lyser gröna, med en packad kameraväska och snacka om vem som kommer starta och hur laget kommer spela. Att gå in genom mediacentret och komma ut framför ståplats, där jag egentligen hör hemma, och höra Nisse Hellbergs ”En doft av läder” spelas i högtalarna.
Allsvenskan eller Champions League?
Därför var inte första kvalmatchen till CL helt olik en vanlig match i allsvenskan. Ventspils kändes ungefär lika spännande som en match mot Falkenberg. Likt Torshavn 2011 var det en match som bara skulle vinnas, och likt 2011 blev det svårare än förväntat. Trots att det var en så pass tråkig match (eller… ingen match med MFF är tråkig) så var det ju ändå min personliga CL-debut som fotograf. Bara en sån sak!
När vi så småningom kom till ”mardrömslottningen” Sparta Prag så har vi nog, med facit i hand, den jobbigaste fotbollsupplevelsen jag någonsin varit med om. När bortamatchen spelades fanns ingen tillgång till internet på hotellet på tidernas mest fel-tajmade solsemester. Ni vet själva, antagligen, känslan av att inte kunna följa en match. Att inte kunna se på tv, att inte kunna höra i radion, att inte kunna följa en liverapportering, att knappt kunna följa i ett långsamt twitterflöde – det är fruktansvärt frustrerande. När då resultatet inte går rätt väg så känns det självklart ännu tyngre.
Trots tungt resultat i den första matchen skulle det komma att bli publikfest i den andra. Stadion skulle gunga i returen. Först här började det kännas stort på allvar. Jag kommer ihåg timmen innan match så väl. Precis som vanligt gick jag till Stadion med familjen, och precis som vanligt pratade vi möjligheter och spånade på hur vi skulle gå vidare i kvalet. När vi hade skiljt oss åt och jag kommit genom mediacentret och ut på plan så kom nerverna. Välfyllt på ståplats redan från början, och när spelarna kom in så kom även sången. Det kändes att vi skulle få uppleva något utöver det vanliga. Jag upptäckte efter en stund att jag inte kunde låta bli att fnissa åt hur löjligt trycket var, vilka pirriga känslor som låg i luften, trots att matchen inte hade börjat än. Som en nyfunnen kärlek ur en lång relation.
Publiken och laget efter Sparta Prag.
Matchen i sig behöver man kanske inte prata om så mycket, även om det var nervöst. Det viktiga i sammanhanget är hur publiken faktiskt bar Malmö framåt. I slutminuterna, trots dramatiken som nästan dödade en från insidan, kunde jag inte låta bli att bara njuta av den stämning som ägde rum. I sydöstra hörnet av Stadion, där jag alltid sitter, är det ofta tomma stolar och knäpptyst. Ibland hör man knappt ståplats därifrån. Hela den här matchen däremot, och framförallt i 85:e minuten och framåt, så stod alla upp runt hela Stadion och hoppade och vrålade till tonerna av ”Stolt och stark och känner aldrig sorg”. Den ljudnivån som ekade mellan Stadions fyra läktare kommer (förhoppningsvis inte) dröja innan vi får uppleva igen. Till skillnad från de arbetande fotograferna så tror jag att jag talar för mig själv, Peter Lind och Martin Grahn, när jag säger att vi alla tre, i detta ögonblick, kände höjden av eufori och stolthet nere på innerplan – när Malmö vann igen.
Så var det dags för mitt stora hedersuppdrag – Salzburg borta. Dit åkte jag för Himmelrikets räkning tillsammans med Henrik Zackrisson. Camp Knödel, a.k.a Camp Ung & Gammal, bjöd på en del roliga upplevelser inför matchen – bland annat mötet med Austria Salzburg-supportern David, och hela gemenskaps-känslan när journalisterna och laget också hade landat.
Spelargången i Salzburg.
Jag har tidigare besökt Olympia och Borås Arena som fotograf. Båda dessa arenor har en så annorlunda interiör i jämförelse med Stadion. I Borås behövde man gå mellan något klubbhus och arenan för att få ackreditering, i Helsingborg var pressrummet bara ett extra omklädningsrum med bord. Därför var det lite speciellt att komma till Redbull Arena, som är väldigt modern (i negativ bemärkelse), och se skillnaden mellan vår arena och deras. Precis som man brukar se i stormatcherna på TV så hade de under den ena läktaren ett garage för spelarbussarna. Härigenom gick man från pressrum ner till innerplan, för att sedan bli stoppad av stewards på grund av ”fel ackreditering”. Ingen visste vad som gällde, alla hänvisade till någon annan.
Hemma på Stadion finns, som den uppmärksamme har uppmärksammat, små tunnor/pallar som fotograferna sitter på. En självklarhet, tyckte jag, att något liknande skulle vara tillgängligt i Champions League-kval i Salzburg. Icke. 90 minuter på huk gör ont i knäna kan jag lova. Detta i kombination med klapporna som hade delats ut i publiken gav en stark längtan till Stadion och riktig fotboll. Stämningen på bortasektionen höll dock hög klass som vanligt, och inte förrän i andra halvlek, när jag fått byta kortsida, så kändes det bättre. Efter matchen var det mixed zone för alla journalister i det där bussgaraget under läktaren. Eftersom jag inte skulle intervjua någon eller hade möjlighet för bra bilder så bytte jag några ord med Niclas Carlnén. Påpekade för honom att det var härligt att se en så jordnära VD, efter att han tagit en bild på journalistklungan och utbrustit på ren malmöitiska "den där é till Twittårr".
Glad Champions League-fotograf.
Retur. Sista steget. Champions League-västen på sig kändes lite finare än den vanliga skrik-gröna som vi har i Allsvenskan. Tryggheten i att vara tillbaka på Stadion igen – här var det minsann ingen som sa till mig var jag fick gå och inte gå. Upp på ståplats innan matchen, för att slippa stå ensam nere på innerplan och vänta. Nu var drömmen nära sin verklighet. Jag tror inte att någon människa som tog sig till Stadion tvekade på att vi skulle vinna matchen. Jag tror inte någon kunde föreställa sig något annat. Att Malmö skulle förlora? Den risken fanns inte. Forsbergs reducering i första matchen gav oss hopp, det skulle bara gå. Och det gick. Kändes det inte plötsligt väldigt lätt? Det som har varit så omöjligt i 14 år gick som en dans på de blåaste av rosor för rikets i särklass största klubb – Malmö FF.
Finrummet är vårt, Allsvenskan är vår. Vi är bra för svensk fotboll. Efter guld kommer Champions, och man kan bara hoppas på att en ny tradition har skapats. Eller, för all del – en återkommande dröm.
***
Idag för 9 år sen...
... skrevs det om klubbens tio budord här på Himmelriket. Att det är en rolig och skämtsam artikel kan kvitta – dessa ord bör tas på allvar i dagens MFF.
Idag...
... är det dags för årets första match! Kl 18.00 (svensk tid) stöter vi på Markus Halsti i hans nya klubb D.C. United. Matchen streamas, om allt går rätt till, av IMG Academy. Här alltså. Till er som undrar varför Himmelriket inte är i Bradenton så kan jag kort förklara att vi var två personer i redaktionen som hade möjlighet till resan. Vi två som kunde var bara fyllda 20 år, vilket ställde till med problem i biluthyrningsfrågan. Vi är självklart jättebesvikna på att inte kunna göra Himmelrikets klassiska bevakning, men vi siktar på Europamatcherna i sommar istället!
Inte imorgon...
... men i övermorgon har MFF Support, tillsammans med sina medlemmar, årsmöte. Söndag alltså, 17.00 i Stadions mediacenter.
Dagens låt...
... får en att drömma om sommarens alla äventyr. Lyssna och njut av verkligheten som heter Malmö FF.
