Friday I´m In Love - En hommage till Jonas Thern
Det är landslagsuppehåll och nerverna får vila från en av de svettigaste allsvenska slutspurterna på länge. Då passar vi på att hylla en av de största.
Jag minns det med viss smärta ännu. Jonas Thern kliver in framför en brasse, var det möjligen Dunga, och klampar ner lite bryskt med foten. Brassen faller som en fura, domaren rycker upp det röda kortet och en sammanbiten och sannolikt rätt ironisk svensk lagkapten går fram och skakar domarens hand och lämnar scenen för den svenska VM-sagan 1994.
Jag förstod instinktivt att där och då dog drömmen om ett svenskt VM-guld. En dröm som fram till dess varit fullt rimlig hur vansinnigt orimligt det än kan te sig nu, så här dagen efter en tvåmålsförlust mot Georgien. Jonas Thern var nämligen inte bara en av Sveriges viktigaste pusselbitar i Tommy Svenssons vackra midsommardröm, utan själva navet kring vilket allt snurrade.
Utan Kapten Thern på planen förlorade vi fullt logiskt semifinalen mot slutsegrarna Brasilien och föralldel, Sverige plåstrade om såret ganska omgående med en match mot Bulgarien vilken säkrade bronset efter hela 4-0, men för mig personligen var VM ändå på många sätt över när Jonas Thern visades ut i semin och vi förlorade guldchansen.
Jonas Thern fostrades i småländska Värnamo innan han 1985 scoutades till Malmö FF som en av legendariske Inge Blombergs "gräddbullar". Inge var dåtidens Vito Stavljanin och han hade en sällsynt näsa för talanger som på den tidens MFF-lingo kallades gräddbullar.
Jonas värvades till MFF av tränaren Tord Grip, men den 17-årige ynglingen anlände ungefär samtidigt som den nye engelske managern Roy Hodgson tog över laget, vilket i sig var en lycklig slump då Roy visade sig vara precis vad ett MFF i en generationsväxling behövde. Jonas växte trots sin ungdom snabbt in som en central spelare i Roys lagbygge och redan 1986 hade smålänningen vunnit dubbeln med Di Blåe.
Efter fem raka seriesegrar, ännu ett SM-guld 1988 och ett cupguld (vårt senaste) 1989 samt guldbollen samma år lämnade Thern oss för den stora fotbollsvärlden.
Han började i Benfica där han spelade tillsammans med två andra MFF-hjältar, hårdingen Stefan Schwarz och målmaskinen Mats Magnusson, i några år innan han hamnade i Italien och Napoli 1992.
Serie A var under under 1990-talet ungefär vad Premier League är idag, den bästa och mest prestigefyllda ligan. Jonas Thern blev snabbt en av de bästa mittfältarna och efter tre år i Napoli värvades han av Roma där han var kung i den eviga staden fram till 1997.
Jag var själv nere i Rom och såg Jonas spela på Stadio Olimpico och det var med gåshud av stolthet jag satt där på läktaren och hörde Rompubliken närmast erotiskt vällustigt stöna "Theeeeern..." när han serverade klubbens forwards med någon av sina patenterade djupledspassningar. Vår himmelsblå gräddbulle var utan minsta tvekan en av världens bästa på sin position under Serie A-tiden.
Efter åren i Serie A gick Thern till Glasgow Rangers och under tiden i Skottland började han få knäproblem, vilka till slut tvingade honom att avsluta en fantastisk karriär.
Det är nog svårt för de som vuxit upp med Källström, Svensson, Ekdal, Olsson, med flera på det centrala mittfältet i landslaget att föreställa er vilken klass vi hade där under första halvan av 1990-talet. Inte minst under åren då Thern kamperade med Stefan Schwarz centralt var det svenska mittfältet ruskigt bra.
Själv spelade jag i Lunds FF i division sex under den perioden, vilket ter sig tämligen oglamouröst i jämförelse, men då jag likt Thern var lagkapten, tillät jag mig att under stundom fantisera att jag var min MFF-idol. Så när jag struttade runt på Smörlyckans IP i Lund med bindeln om armen kunde jag ibland, tack vare den mäktige Jonas, känna mig som något större än den finnige gärdsgårdsspelare jag egentligen var.
Efter många år som tränare och talangutvecklare har nu Thern på något sätt slutit cirkeln. Häromveckan lyckades han och hans moderklubb Värnamo med det omöjliga, man klarade allsvenskt avancemang genom att i stor stil vinna Superettan!
Det Smålandsklubben och Thern tillsammans med sin tränarkollega Robin Asterhed har gjort är inget annat än en bragd och det är på något sätt ett kvitto på hur den pudelkloke mittfältaren Thern också har lyckats som tränare. Det är svårt att föreställa sig hur mycket det betyder för Jonas att ha fått vara med om Värnamos resa hela vägen till allsvenskan, men det måste vara en enorm glädje och tillfredsställelse.
Det värmer mitt himmelsblåa hjärta att se hur min ungdomsidol fortfarande levererar och bidrar till svensk fotboll.
Den egensinnige smålänningen som en gång var en 17-årig nykommen gräddbulle i MFF är idag en gräddbullsbagare av rang. Tack för allt Jonas!
Idag för elva år sedan publicerade vår eminente fotograf Peter Lind den här bildspecialen från 2010 års guldfirande på Stortorget. På en av bilderna återfinns Johan Dahlin som har chansen att få fira även i år. Tänk vad tiden går!
Veckans låt blir från Kapten Therns bronsår 1994, här är Jeff Buckley med vackra Last Goodbye.
