Friday I'm in love - En närhet att uppskatta
Vi gick i en affär, en helt vanlig dag för något år sedan och plötsligt ropade sonen: Kolla mamma där är han killen jag spelat fotboll med! Det han pekade på var en reklamaffisch för Fotbolls-VM 2018 och ”han killen” var Emil Forsberg.
En ruggig decemberdag 2014 tog jag med sonen Oskar för att kolla på MFF-träning. Han var bara tre år då och tyckte mest det var spännande att vara vid en stor fotbollsplan, gå upp på läktaren och heja och springa och leka med bollar. När träningen var slut såg han sin chans att få komma in på planen. 
Han började passa med mig men så råkade bollen rulla mot Emil Forsberg som kom gående och han tog frivilligt över som träningspartner. Dom passade, pratade, Emil tog med honom in till målet och lärde honom att göra mål och hur man firar ett mål. Och bredvid stod jag med ett stort leende på läpparna.
Det är en salig blandning av folk som besöker MFF-träningar. Staketrävarna såklart, journalister, men även supportrar i alla åldrar. Mycket barn såklart och ibland till och med hela dagisgrupper eller skolklasser. Även om många av de vuxna på plats gärna tar ett snack med någon spelare eller ledare så är detta ju framför allt ett paradis för MFF-älskande ungar. Och spelarna är verkligen helt fantastiska med barnen! Det skrivs autografer, tas selfies och småpratas. De ser verkligen barnen och det känns inte påtvingat, utan allt pågår med ett oändligt tålamod och stora leenden och det är underbart att se hur det lyser ur ögonen på de små.
Vi tar det nog lite för givet, den närheten. Både att vi själva kan få vara på plats på de flesta träningar och följa laget intensivt men också den rapportering som finns kring MFF. I podden Blått snack gjordes en serie där man pratade med dom som bevakar MFF, och flera av dem pratade just om öppenheten kring MFF och att även om det stramats till en del sedan tiden då journalisterna kunde komma in i omklädningsrummet efter matcher och träningar och göra intervjuer så är det fortfarande ytterst sällan man får nej på en förfrågan om intervju eller annat.
I många av storlagen är det inhägnader som gäller och att komma nära de riktigt stora spelarna är en utopi. Och det finns många klubbar där det är långt ifrån en självklarhet att de flesta träningar är öppna. När jag tex följde Halsti i USA blev jag förvånad över att höra att alla DCU:s träningar var helst stängda för supportrar och även större delen av tiden för media. Det vill säga den rapportering som nådde supportrarna var till största delen den som klubben själva gick ut med och chans att träffa spelare fanns bara för supportrar på olika arrangerade jippon.
Då, 2014, hade sonen ingen koll på vem Emil Forsberg var, det var bara en stor kille som var snäll spelade boll med honom. Nu är han åtta år, slukar allt som finns att se och läsa om fotboll och har grym koll på mängder av spelare runt om i världen. Men MFF är vårt lag, han har varit med på en del matcher och har favoritspelare i laget. Och, till skillnad mot dom spelare ute i världen han läser om i böcker och ser på TV, så har han ju fått träffa MFF-spelarna och det just i samband med träningar. Han har lekt bollkalle, visat sina dribblingskonster, snackat en massa, fått autografer och samlat en massa fotbollskort. Och även om han snackar mycket om Ronaldo, Messi osv så är MFF-spelarna så mycket mer speciella i hans ögon, han pratar om att han känner dom. Och numera, när han förstått att det var Emil Forsberg han spelade med där på Stadion, så är det honom han är intresserad av när landslaget spelar.
Oskar lever än så länge i villfarelsen att det här är självklart som supporter, och tycker att om vi reser till tex Italien borde vi kunna få träffa Ronaldo eller Dybala. Han lär väl med tiden förstå att närheten inte är vardag överallt men jag hoppas att det kommer att fortsätta vara så för oss som följer MFF.
Idag är det internationella champagnedagen. Även om man hoppas få smälla champagnekorar igen om några veckor av andra anledningar vore det kanske inte fel med ett glas bubbel även idag
Den här dagen guldåret 2010 skrev kollegan John Börén en måndag morgon om Daniel Andersson, den kan du läsa här.
Dagens låt får bli Hero, för att spelarna är just hjältar för våra små (och lite för att tant gillar pampiga ballader)
