Friday I'm in Love: En saknad efter mitt Europa
Få MFF-are har det senaste decenniet sett vårt lag lika ofta på bortaplan utanför Sveriges gränser som Mikael Blomberg. Snart är det dags att spela Champions League-kval och vi lever på hoppet: kanske får vi följa med laget och se det på plats. Himmelriket bad därför Mikael att berätta om något reseminne i väntan på detta.
”Jag vill leva i Europa. Jag vill älska och sjunga här. Jag vill skratta och gråta och dansa, jag är yr och förlorad och kär, när jag tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här.”
Stroferna från låten ”Jag vill leva i Europa” skulle kunna handla om min kärlek till ett fotbollslag. Det skulle kunna handla om min kärlek till Malmö FF. Det skulle kunna handla om glädjen och sorgen på en bortaläktare någonstans i Europa. Det skulle kunna handla om oss som hör hemma där, Malmö FF.
Nu har det snart gått ett och ett halvt år sedan vi stod där senast. Då i Wolfsburg. Det kanske inte är den stad jag kommer att boka in först för ett återbesök, men oj vad jag längtar tillbaka till de där dagarna i februari 2020. Det känns som ett annat liv och en annan tid.
Jag längtar tillbaka till trycket på Plaza Mayor i Madrid och till ”Vi vann igen” med spelarna sittandes framför oss i Ventspils. Jag tänker på promenader vid Bodensjön innan matchen i St Gallen och High-fiven vi fick av Ballymenas spelare och tränare efter matchen på Nordirland. Vad trevligt vi hade det i London! Från vårt gängs pubvandring längs Themsen till ”F**k you Chelsea, f**k you” på Stamford Bridge. Det var ju inte för inte som The Sun skrev ”It was the excitable supporters from southern Sweden making the most noise and 3000 or so in the away end also proved they were able to chant – and also swear - in perfect English”.
Jag minns trevliga och soliga dagar i Mostar och dopp i poolen med en fantastisk utsikt över omgivningarna. Jag tänker på den fina huvudgatan i Pristina och inte minst den fantastiskt underhållande poliseskorten till matchen, där vi gled fram bakom en polisbil som effektivt skingrade bilarna framför oss i den stillastående bilkön. Detta med hjälp av ett ivrigt viftande med polisspaden. Allt till ett enormt bifall i bussen!
Jag minns vår promenad över halva Paris för att hitta ett ölställe vi sett ut på förhand. Trots ett intensivt protesterande från ett par promenaddeltagare så gick och gick vi. Protesterandet upphörde dock snabbt när vi kom fram och de insåg att detta Craft Beer-ställe hade den klart billigaste ölen vi drack under Parisvistelsen.
Jag skrattar när jag tänker på Olas fantastiska hoppuppvisning nedför läktaren i Cluj och jag njuter av minnet av de sköna segrarna i Danmark, i Herning och inte minst i Köpenhamn. Den där bilturen till Sarpsborg var inte heller fel och eftersom vi bodde i Halden så fick vi nöjet att se var ockupationsmaktens hjälte stupat vid Fredrikstens fästning.
Jag minns med glädje euforin vid Bergets övertidsmål på Celtic Park och även resorna till Alkmaar, Vilnius, och Swansea. Till och med Strumica hade faktiskt sina poänger.
Men mest av allt saknar jag alla er som jag stött på under de fantastiska resorna och som jag i de flesta fall nu inte sett på väldigt länge.
När jag blev tillfrågad om att skriva den här texten var frågan om jag kunde skriva en text om ett reseminne. Jag är ledsen, men det gick inte som ni märkte. Det finns så många. Så det här var ett axplock från alla härliga Europareseminnen jag fått uppleva tillsammans med er alla fantastiska människor i MFF-familjen. Håll ut! Snart står vi där igen på en bortaläktare nånstans i Europa. I en storstad eller i en liten håla på Nordirland.
Vi ses där ute!
