Friday I'm in Love: En slocknad himmelsblå kärlek
I dagens Friday I'm in Love får vi läsa en berättelse vi sällan hör, hur det är att förlora kärleken till en fotbollsklubb. Den som detta drabbade är Filip Wollin, redaktör för Tysklands-sidan på Svenska Fans.
Under den gångna våren var jag i kontakt med Himmelrikets formidabla redaktör Magnus Johansson angående en artikel jag författade om den finske legendaren Jari Litmanen. Efter en kortare mejlväxling fick jag en förfrågan om att bidra med en text till den här veckovisa artikelserien, och som före detta anhängare till MFF kände jag mig manad att tacka ja.
Jodå, du läste helt rätt. Jag var en gång i tiden en inbiten supporter till Malmö FF och min kärlek till den himmelsblå föreningen var både större och starkare än vad jag någonsin tidigare upplevt i livet. Men så en dag hände det som inte får hända när det kommer till kärleken – den slocknade.
Jag växte upp ute på idylliska Österlen och föddes in i en familj utan något som helst intresse för sport och idrott. Det var först på mellanstadiet jag på allvar fick upp ögonen för fotboll då flera av mina vänner spelade i den lokala föreningen och konstant pratade om dåtidens stjärnor såsom David Beckham, Thierry Henry och Ronaldo.
Det blev naturligt för mig att själv börja spela fotboll och höjdpunkten varje säsong var att klubben – som ingick i gamla nätverket – åkte och såg en match med MFF. Jag som aldrig tidigare sett en fotbollsmatch live såg väldigt mycket fram emot det och det var en riktig höjdare på menyn då IFK Göteborg stod för motståndet. Det blev inte många minuters sömn natten innan matchdag vill jag lova. Min hjärna gick på högvarv medan jag låg och vred mig i sängen och förväntningarna blev bara större och större.
Detta var 2003 och än i dag har jag kvar sekvensen i mitt huvud när bussen rullar in i ett grått och höstslaget Malmö. Överallt gick det att se människor klädda i himmelsblått med en och samma destination – Malmö stadion. Denna gråa betongklump som jag aldrig tidigare satt min fot på skulle snart bli platsen här i världen jag trivdes allra bäst på.
När jag klev av bussen möttes jag av ett dovt bultande ljud och dämpade sångröster. Till en början förstod jag inte vad det bultande ljudet var för något, men det lät väldigt mäktigt. En kompis till mig som tidigare varit på flera matcher berättade att det var trumman som hördes och jag tror nästan det var då min passion för supporterkulturen föddes.
Blåvitt vann tillställningen och stämningen efter slutsignalen var betydligt mer nedtonad än den var inför matchstart. Resultatet till trots var jag fullkomligt lyrisk. Jag hade nu upplevt min första fotbollsmatch någonsin och med mig hem hade jag en halsduk med texten ”Norra läktaren – evigt trogen”. Där och då begrep jag inte budskapet fullt ut, men det skulle jag snart bli varse om.
Hela min värld hade färgats himmelsblå och det enda jag kunde tänka på var Malmö FF. Det dröjde inte lång tid förrän jag kunde rabbla samtliga spelare i nummerordning, jag lånade böcker på skolbiblioteket om klubben och följde passionerat varje match via radiosporten. Jag var helt enkelt som besatt, långt mer än mina kamrater som även de höll på MFF – men inte på samma fanatiska vis som mig.
Fascinationen växte sig allt större med åren och mitt liv fortsatte kretsa kring klubben. Min prao gjorde jag hos MFF Supports souvenirbutik vid Triangeln och när jag blev lite äldre fick jag tillåtelse att på egen hand åka in till Malmö tillsammans med kompisar för att gå på match. Så från och med 2008 var jag närvarande på i stort sett varje hemmamatch och det blev också en och annan bortamatch. Till exempel åkte jag en måndag på höstlovet tillsammans med sju andra för mig fullständigt obekanta med en minibuss upp till Stockholm för att se MFF drabba samman med Djurgården på Stockholms stadion.
Mitt första – och enda – årskort införskaffade jag mig passande nog 2010. Säsongen då klubben firade sitt hundraårsjubileum och som bekant slutade i stor eufori då guldet säkrades i den sista omgången hemma på nya stadion. Självfallet sprang jag in på planen, med min egenkonstruerade tvåpinnsflagga uppsträckt ovanför huvudet.
Dock är mitt bästa minne från den säsongen inte guldmatchen. Några veckor dessförinnan vankades det derby mot ärkerivalen Helsingborg – som också var den klubb som utmanade om guldet. Trots att jag sett mängder med matcher i flertalet olika länder är det fortfarande den match jag håller högst. Stämningen och känslorna inför, under och efter var något utöver det vanliga och jag är säker på att alla som var där vet vad jag talar om.
Paradoxalt nog var guldet för tio år sedan förmodligen startskottet på min stagnerade kärlek till klubben utan att jag visste om det. Folk som tidigare hade hånat mig för att hålla på MFF letade nu fram sina gamla tröjor och halsdukar från 2004 och det retade gallfeber på mig. Men jag fortsatte att gå på matcher även om intresset hade trubbats av en smula. Det var lite som att jag hade fullföljt allt det jag drömt om sedan mitt supporterskap tog sin början.
Under samma period började jag skriva om HSV här på sajten och mina journalistdrömmar från när jag var en liten knatte väcktes åter till liv. Det kom sig oavsiktligt att mitt fokus och intresse sakteligen riktades mer och mer åt vad som pågick i Hamburg i stället för Malmö.
Våren 2012 blev jag kontaktad av en annan sajt som undrade om jag ville täcka upp för dem under Skånederbyt. Eftersom jag aldrig tidigare suttit på pressläktaren behövde jag inte många sekunders betänketid innan jag tackade ja. På den tiden ansåg jag mig fortfarande vara en hängiven supporter och det var svårt för mig att hålla tillbaka glädjen när målen duggade tätt.
Efteråt fick jag göra intervjuer i den mixade zonen och stod nu öga mot öga med samma spelare jag bara ett par år tidigare drömt om att få träffa och prata med. Det gick upp för mig att mina hjältar var av kött och blod, och det var som att den idolisering jag byggt upp under flera års tid helt plötsligt gick upp i rök.
Efter den dagen har jag inga fler MFF-minnen som ligger mig särskilt varmt om hjärtat även om jag fortsatte gå på matcher resten av säsongen och även under året därefter. Det var dock inte alls lika många som tidigare och i stället för att gå och se fotboll för njutningens skull blev det att jag fokuserade alltmer på skrivandet och att förverkliga mina drömmar om att bli journalist.
Därför är det derbyt mot Helsingborg för åtta år sedan jag betraktar som den dag då min kärlek till MFF slocknade – även om jag inte var medveten om det i stunden.
Detta är något jag reflekterat ganska mycket över i mitt liv och förutom mina ambitioner om att bli en opartisk journalist tror jag även att mina förlorade känslor hänger samman med att det började gå väldigt bra för klubben. Jag skämtar emellanåt om att jag är en motgångssupporter, men det stämmer nog mer än jag faktiskt själv vill tro på. Att hålla på en klubb som ständigt vinner titlar och når framgångar har aldrig varit min melodi, och förmodligen är det därför mitt hjärta fortfarande slår för HSV. Tiden får eventuellt utvisa om det finns någon substans bakom min teori eller ej.
Minnena är oändligt många efter hundratals matcher och MFF kommer alltid vara min första stora kärlek när det kommer till fotbollen. Att skriva den här texten har känts underligt, på gränsen till strängt förbjudet då det inte finns något större svek än att sluta älska sitt favoritlag. Men det är inget aktivt beslut jag tagit, utan det är gradvis som känslorna ebbat ut och jag kan bäst likna det vid en skilsmässa. För en gång i tiden var Malmö FF det som betydde mest för mig i livet och som jag svor att jag skulle älska tills döden skiljde oss åt. Men så gick tiden och med den förändrades allt.
Att börja hålla på ett annat svenskt lag skulle aldrig falla mig in. Utan jag har min historia och mina minnen med MFF som jag alltid kommer bära med mig. Men jag känner mig också tämligen säker på att det är en relation som aldrig kommer väckas till liv igen. Och lika bra är nog det efter att jag nu delat med mig av denna i många ögons oförlåtliga berättelse. Men samtidigt tror jag att det är en del som finner ämnet intressant och kan känna igen sig i att tappa känslor – även om det nödvändigtvis inte behöver handla om himmelsblå sådana.
