Friday I'm in Love: En stilla förhoppning
Vi är nu inne på den typ 100 veckan utan Malmö FF. Så här har Himmelrikets Calle Warfvinge reagerat.
Under de senaste åren har jag blivit mer och mer plågad av min relation till Malmö FF. Det som – under mer hälsosamma år – varit en trivsam och social hobby har förvandlats till en ständig källa till ångest. Denna negativa utveckling skulle jag i första hand vilja tillskriva våra enorma framgångar. Förväntningarna och kraven på guld och vinster har gjort att man aldrig kunnat känna riktig glädje över våra vinster utan bara en tillfällig suck av lättnad. Skall jag vara helt ärlig har jag haft en kluven känsla inför varje match och ibland nästan letat efter undanflykter för att inte behöva se dem.
Så var också känslan när årets säsong inleddes. Eller ja, kanske var det i år ännu värre. I och med de senaste årens titeltorka kände i alla fall jag att den här säsongen inte fick förloras. Redan vid träningsmatcherna mot Prag upplevde jag en oro som normalt sett inte förekommer i matcher utanför allsvenskan och europaspelet. Det kändes som varenda förlust kunde bli kostsam när vår nye tränare skulle skapa ett nytt lag och en ny tro. Kort sagt,
Så kom så den uppskjutna starten. Först tyckte jag att det kändes skönt. Ytterligare ett par månaders lugn försäsong utan några fotbollsrelaterade känslostormar. Men så, under de senaste veckorna, började en malande känsla formas i mig. En känsla jag inte känt på många år. Känslan av att sakna att vara på Stadion, känna lukten av gräs och se Malmö spela. Kanske har den här pausen fått en att uppskatta det underbara fenomen som man lärde sig älska när man var liten. Fotbollen för fotbollens skulle och MFF för MFF:s skull.
Min förhoppning är därför att man när omstarten kommer skall kunna gå på fotboll utan ångest igen. Gud vad härligt det vore.
