Friday I´m In Love - Europa, nästa år kommer vi!
Ett MFF-år utan Europaspel känns lite magert och otillfredsställande. Nu är platsen säkrad till nästa år och osökt minns man tidigare äventyr och ser fram emot nya.
För lite drygt nio år sedan bevakade jag min första Champions League-match för Himmelrikets räkning, den mellan Atletico Madrid och MFF på gamla Vicente Calderón-stadion i centrala Madrid. Det var fyra fantastiska dagar i slutet på oktober då den spanska sommaren levde på övertid och gav soliga dagar i nästan trettio graders värme.
För mig och min vapendragare Ted var det första gången vi följde MFF på en reportageresa och det var ofantligt nervöst att hantera presskonferenser, göra intervjuer och se till att ett anständigt flöde av material publicerades varje dag, men det var också sanslöst roligt.
Matchen förlorades med 5-0, men precis allt annat gav enorm mersmak och bara tre år senare hade jag varit i Madrid tre gånger till. Med Himmelrikets legendariske Magnus Johansson när vi mötte Real Madrid hösten därpå och sedan var jag så förälskad i staden att jag besökte den både i april 2016 och i november samma år.
Just Magnus har varit min meste reskamrat genom åren med Himmelriket i Europa och det känns lite lockande att skriva att han har lärt mig "allt jag kan", men då skulle han kanske bli styv i korken. Det har dock varit fantastiskt kul att resa med honom och hans nyfikenhet och kunskap har allt smittat av sig en del.
En fin grej med just Europaspelet är ju att man kan hamna lite var som helst. Lika otippat som det är att mina första två resor med Himmelriket båda råkade bli till Madrid, kan man bara konstatera att jag aldrig hade satt min fot i småstadspärlor som t ex Sarpsborg i Norge eller St Gallen i Schweiz om det inte varit för Malmö FF.
Nu är det två år sedan jag var iväg senast och då var det fyra trevliga dagar i London när MFF tog sig an Chelsea på Stamford Bridge. Jag och Fredrik Hed delade ett celliknande hotellrum vid Earls Court och fick förutom matchen uppleva Pontus Jansson leda pub-allsång, äta den bästa pressbuffén någonsin, samt ta ett covidtest på en obskyr nagelsalong mellan ett par indiska restauranger.
Allt kan alltså hända och det skall bli väldigt spännande vilka vägar mot gruppspel vi tar 2024. En del hänger givetvis på om det blir kval till CL eller ECL, men oavsett vilket skall jag göra allt för att få hänga med på ett hörn.
Sedan hänger det givetvis på hur väl vi kan hantera Europaspelet i Rydströms regi. I dagsläget är jag rädd att vi spelar lite för endimensionellt och naivt. MFF behöver kunna ställa om till ett lite mer cyniskt spel när vi möter internationella lag som är ännu bättre än oss på possession och relationer. Men den diskussionen lämnar jag därhän idag, den tiden den sorgen.
Vad jag däremot gärna uttrycker är att jag innerligt önskar att vår kapten Anders Christiansen är tillbaka nästa år och pånyttfödd kan leda oss på de internationella farvattnen med sin skicklighet och erfarenhet. Det är en nåd att stilla bedja om.
Idag för 33 år sedan föddes en av de bästa fotbollspelarna som min ädla hemstad Lund någonsin fostrat, nämligen Ivo Pekalski.
Ivo är en av de finaste talangerna jag sett i MFF och hans insats guldåret 2010 var en av de bästa en central mittfältare gjort i föreningen. Just där och då såg vi äntligen den "nye Thern" på riktigt. Tyvärr ville kroppen annorlunda och skadorna bromsade upp en fantastisk karriär i vardande. Icke desto mindre, idag hyllar vi en guldhjälte extraordinaire: Stort grattis Ivo!
Veckans låt är en gammal countryrökare med Steve Earle. Bara för att jag vet att ni lyssnar på alldeles för lite country.
