Friday I´m In Love - Farfar Pontus
Nytt år, ny tränare och nya möjligheter. Men idag blir det lite personliga reflektioner om det som hänt tidigare snarare om det som komma skall.
2022 är här och MFF chockade oss lite härom veckan då de drog upp Milos Milojevic ur hatten och det blir intressant att se vad den kontroversielle f d bajencoachen kan göra i en välorganiserad förening med Sveriges bästa spelartrupp.
Det ligger dock i framtiden och för som MFF:are finns det fortfarande anledning att låta hjärtat värmas åt förra årets framgångar och gåshudsframkallande ögonblick.
Jag satt på Restaurang SJUT i Lund med son, lillebror och en vän när MFF hamnade i underläge både målmässigt och numerärt. Läget kändes så ofattbart hopplöst så att jag nästan mådde bra på något paradoxalt sätt. Det var helt enkelt kört och jag kunde slappna av i uppgivenhet.
Sen kom Birmancevics tittfint och instick som bara Antonio Colak förstod och kunde utnyttja och direkt därpå inkastet där samme Colak plötsligt var på Lewandowski-nivå och vips hade matchen (och matcherna) tippat över i stor himmelsblå favör.
Resten av matchen i Glasgow var en smärtsam njutning, så som det är när fotboll berör som mest och på något sätt kändes det aldrig lika dramatiskt när vi väl säkrade CL-avancemanget mod Ludogorets. Jag var redan säker, det här laget kan inte stoppas av ett bulgariskt ängagäng.
Den skönaste MFF-höjdpunkten för mig var dock Jo Inges mål i Kalmar. Guldmålet.
Pubsamlingen som slutade med de osannolika rapporterna om att Varberg hade slagit Djurgården och att om vi nu bara gjorde vårt så skulle vägen till guldet ligga öppen.
Matchen som började bra, men som svängde över i Kalmarfavör i andra. Besvikelsen över att vi var på väg att slarva bort ännu en chans till guldgrepp. Bytena som gav energi och så målet. Lewicki på djupet till Malik som slår det långa välavvägda inlägget och så Jo Inges sublima förstatouch och lilla yttersida i bortre. Jisses...
Kombinationen av estetik och betydelse får det målet att vara ett av de finaste mål jag sett live. Känslomässigt påminner det mig om när en annan norrman med snarlikt namn den 30/10 2004 fick ett infall och lämnade mittlinjen för att kanske kunna vara på plats om Niklas Skoog skulle missa sin straff. Ni vet vad det infallet betydde.
Den största stunden 2021 för mig blev emellertid inte vare sig SM-guldet eller CL-avancemanget. Klockan 19.13 på självaste nyårsafton föddes min sonson Matteo och jag blev farfar.
Nu när jag sitter och skriver om det och återupplever känslorna från när jag körde in min son och hans sambo till förlossningen i Malmö och sedan hur jag fick beskedet att allt gått bra just som vi åt mina friterade pilgrimsmusslor till förrätt på nyårsmiddagen kommer tårarna av rörelse igen.
Min son, Matteos pappa, fick uppleva sitt första guld på plats den där oktobereftermiddagen 2004 som jag nämnde innan. Vi kramades och grät glädjetårar tillsammans, han och jag. Nu längtar jag efter att få vara med när han och Matteo får uppleva samma sak. Jodå, den lille är redan medlem i MFF, det fixade farfar snabbt.
Så ett år med barnbarn, SM-guld och CL-gruppspel kan bli svårt att toppa, men som MFF:are vet man aldrig. Det är i vår förening stjärnorna tänds och miraklen sker.
Idag för 77 år sedan föddes Malmöiten, MFF-supportern, författaren och poeten Jacques Werup. Jag kan varmt rekommendera hans verk och jag tror de flesta MFF:are i alla fall känner till en av hans dikter, Envoi, som lyder "Jag har varit med om dig - Jag kan aldrig förlora dig". Ni vet var ni läste den.
Veckans låt anknyter till min lille sonson som hade oflytet att födas på årets sista dag. "Nu blir han minst i klassen." som hans pappa lugnt konstaterade och jag lovade att hjälpa till att härda den lille pågen. Här sjunger Johnny Cash om ett sätt att göra det. Vi provar nog inte det.
