Friday I'm in Love: Fotboll - det är som det är
I veckans Friday I'm in Love funderar Himmelrikets tidigare chefredaktör Mickael Möller om fotbollen också är en längtan efter ett "vi" i ett samhälle alltmer inriktat på "jag".
När Malmö FF lunkar ut på Gamla IP i morgon för att ta emot Fremad Amager har det passerat 76 dagar sedan fjolårets säsongsavslutning hemma mot Häcken. Och på 76 dagar hinner man göra sig en del reflektioner. Vissa av dem bär frukt. Andra inte. Men låt oss ta det från början.
Söndagen 5 november 2017 (Häcken hemma)
Efter matchen kände jag att det skulle bli rätt skönt att vara utan Malmö FF och fotbollen ett tag. För hur underbar fotbollen än är så har den också en annan sida. Den suger blod ur en. Utlevelsen på läktarna, våndorna inför och under matcherna, bortaresorna, flängandet, det ständiga snacket, de ständiga spekulationerna, glädjen, sorgen, kamratskapen, ögonblickets hetta, uppgörelserna und so weiter… Det tar en aning på ens krafter.
Så just den här söndagseftermiddagen när Mohammed Al-Hakim satte pipan till munnen och blåste av matchen kändes det som en befrielse. Säsongen var över, guldet åter på plats och den där andra stjärnan på vår himmelsblå matchtröja fick äntligen sin odiskutabla legitimitet.
Nu får det räcka ett tag, tänkte jag hur som helst medan jag cyklade hemåt efter ännu en utdragen guldfest bland de varma och omfamnande krogarna runt Möllevångstorget. Nu får det räcka ett tag, tänkte jag när jag kröp ner i min säng. Och strax därefter föll jag i sömn.
Och sen då …
Sedan går det ett tag. Höst- och vintermörkret sänker sig över oss. Livet rullar vidare. Man jobbar, äter, skiter och sover. Man skrattar och man gråter. Man kämpar för att få det att gå ihop. Dagarna passerar. Det är som det är.
Det går ytterligare ett litet tag utan att det händer särskilt mycket, men efterhand kommer det över en igen. Silly season drar igång. Spelare kommer. Spelare går. Man spekulerar kring startelvor, planerar inför kommande bortaresor, saknar läktarna och vännernas råhjärtliga skämt och kärleksfulla lusingar. Man börjar liksom längta.
Och just där och då tvingas man konstatera att den där fotbollsbacillen återigen slagit till. Åter rusar den runt i blodomloppet vare sig man vill eller ej. Handlar det om en slags sjukdom? Det årliga influensaköret? Periodisk alkoholism? Ett regelmässigt uppblommande veneriskt besvär? Eller är det ett friskhetstecken? Är det en fråga om att bejaka och omfamna något som i all sin enkelhet ändå ger innehåll och mening? Kan det vara så att fotbollen rent av har en hälsobefrämjande effekt?
Jag vet inte. Kanske både och. Det är inget man med säkerhet kan veta. Det är som det är.
En värld av motsägelser
Egentligen är det ganska märkligt. För fotbollen är inget permanent tillstånd av lycka. Fotboll är ofta ren och skär frustration. Att se på fotboll är ibland som att ligga vaken om natten och räkna får, och där fåren hela tiden fastnar i staketet hur de än försöker komma över. Ingenting går smidigt. Allt hakar upp sig. Där är ständiga hinder i vägen. Det är egentligen ganska plågsamt och deprimerande.
Men fotbollen är också en uppenbarelse. Man går in på arenan, fångar upp dofterna av kaffe, korv, förbjuden cigarettrök och de lite mer unkna dofterna från toaletterna (allt tillsammans en underbar cocktail!). Man går uppför trapporna och börjar ana ljuset vid vandringens mål. Och när man väl träder ut på läktaren möts man av den bländande gröna gräsmattan, publiksuset, ramsorna, skratten, skämten, förväntningarna, och så småningom kampen, hårdheten, intensiteten, finessen och – i bästa fall – den avslutande glädjen. Att vara där är i vilket fall en ren befrielse, och som Eduardo Galeano skrev en gång:
”Allmakten på matchdagen fungerar som en besvärjelse mot resten av veckans hunsade liv, sängen utan lust, jobbet utan intresse eller arbetslöshetens tomhet.”
Jag säger inte emot. Fotbollen är en katalysator. Fotbollen förenar och erbjuder något rent och enkelt. Genom den når vi ett slags människans ursprung. Primitivt? Ja, måhända. Banalt? Säkert är det så. Men definitivt befriande.
Vad är då fotbollen?
Fotbollen är enkel för oss som håller av den. Vi behöver inga teorier för att förstå den. Vi liksom känner den. För fotbollen är en känslomässig upplevelse. Den får oss att känna oss levande, och det är en upplevelse som vi delar med varandra. I ett här och nu, oavsett var vi befinner oss i livet för övrigt. Vi går på match. Vi riktar för en stund fokus bort från oss själva för att istället uppgå i denna sjudande, nyckfulla samhörighet.
Fotbollen är gemenskap. Det är själva dess kärna. Och i vår tid är den här gemenskapen kanske viktigare än någonsin.
För vi lever i en tid där självupptagenhet och narcissism tycks blivit normen för den västerländska människan. Vi lever i ett skrytsamt självpromotion-samhälle som reducerar oss till varandras publik. Vi lever i en tid där det tröttsamma pladdret på Twitter, de tillkämpade lyckoharangerna på Facebook och de tillrättalagda bilderna på Instagram tar allt större del av vår uppmärksamhet. Vi lever i en tid där vi kommunicerar med allt fler människor, gärna simultant, i ett allt rappare tempo. Multitasking, liksom, Vi försöker på något sätt vara på olika platser samtidigt, tillfredsställa alla våra behov på samma gång, och visar gärna upp resultaten av våra ansträngningar: ”Se på mig! Titta vad jag kan! Se hur lycklig jag är! Se hur fint mitt liv är!”
Viljan att bli sedd och bekräftad är så omfattande att skapandet och marknadsföringen av själva jaget blivit ett projekt viktigare än någonting annat. Frågan är: kan det vara så att denna exhibitionistiska individualiseringsprocess egentligen är en indikation på en hel generations ensamhet? Alla ser sig själv, men ingen ser varandra?
Det är i alla fall vad jag tror.
”Jaha”, kanske någon inflikar. ”Och vad i helvete har det här med fotboll att göra?”
Vad är då fotbollen? (II)
Svaret är ganska enkelt. Fotbollen är autentisk. Fotbollen erbjuder ett levande här och nu. Den är pur glädje och den är pur förtvivlan. Fotbollen är ärlig och genuin (åtminstone innan de kommersiella krafterna slukat den fullt ut). Fotbollen erbjuder en känsla av ”samhörighet som är gemensam för alla som kommit innanför fotbollens vändkrets, utan åtskillnad mellan ålder, ställning, yrken eller inkomstgrupper, graden av idrottsliga framgångar eller placeringen på samhällsstegens pinnar. Man är och förblir på likställd fot. Fenomen och klåpare. Proffs och amatörer. Aktörer och åskådare”, som det heter i Tore Nilssons Den magiska bollen.
Där, på arenan och genom fotbollen, möter vi alla dem som vi annars inte trillar på i våra annars så förutsägbara skräddarsydda cyberflöden.
Genom fotbollen träder vi ut ur oss själva. Genom fotbollen blir vi en del av ett större sammanhang. Vi kommer närmare själva fundamentet för våra mänskliga behov: nämligen gemenskap. Fotbollen erbjuder oss helt enkelt ett ”vi” på bekostnad av ett ”jag”.
Jag tror att det är så enkelt.
Jag tror att i ovanstående resonemang finns en liten förklaring till varför vi alla helt frivilligt står på Gamla IP i morgon och fryser häcken, pungkulorna och andra kroppsdelar av oss. Självfallet handlar det om Malmö FF – det är givetvis lika fundamentalt som ett ”amen” i kyrkan. Men också för att vi uppskattar genuin fysisk närvaro framför dess snyggfiltrerade digitala motsvarighet. När vi går på match får vi en chans att andas ut. Vi får en chans att villkorslöst uppleva ett här och nu. Vi närmar oss själva livet. Och, än en gång och viktigast av allt, vi är där tillsammans.
Nåväl… 76 dagars väntan är snart över. Nu kör vi!
* * *
Idag för 209 år sedan …
… såg Edgar Allen Poe dagens ljus.
Idag …
… är det en dag kvar tills Bonke Innocent fyller 22 år. Grattis Bonke!
Dagens låt …
… är L’Unica Chance med Adriano Selentano. Det är ju ändå fredag! Funky Time!
