Friday I'm In Love: Intervju med en göteborgsk malmöit
Uppvuxen i Göteborg och aldrig intresserad av fotboll, så är Hanna nu en stammis på bortastå när Malmö FF spelar i mellansverige trots att hon härstammar från Göteborg. Till veckans Friday försöker vi lista ut hur det himmelsblåa gänget lyckats fånga hennes hjärta.
Som Malmöpåg svider det till i hjärtat att tvingas leva i exil, långt bort från både sin stad och lag, med anledningen av att utbilda sig på högskoleprogram som inte finns där himma. Med stark hemsjuka har min kärlek till spelarna i den himmelsblå tröjan enbart blivit större och större, och nu bultar mitt himmelsblåa hjärta så hårt ett hjärta skapt i Malmö kan göra. Det går inte en endaste dag i mitt liv som jag inte tänker på Malmö FF, och tyvärr måste huvudpersonen i denna text också därmed tvingas utstå med att höra mig prata om Malmö FF varenda dag utan undantag.
Min sambo, som härstammar från ärkefiendernas hemmaplan Göteborg, har aldrig riktigt varit en fotbollssupporter. Att gå på match, ramsor, följa laget både på nyheter och sociala medier osv. har aldrig varit någonting som blivit aktuellt. Men idag, efter 4 år tillsammans, har hon blivit smittad av Malmö, och är en tvättäkta himmelsblå supporter.
Jag märkte egentligen aldrig att hon blivit en supporter, förrän vi stod i klacken och hon kommenterade hur det var en ordentlig mängd där vi stod som inte deltog i ramsorna. Då insåg jag att trots att hon aldrig varit supporter av ett lag, eller gått på matcher, så har min sambo ändå förstått vad vinnarkulturen i Malmö FF innebär, både på plan och på läktare, då det verkade särskilt förolämpande att bortasektionen skulle höras mer än oss.
Det var alltså dags att konfrontera denne människa kring just hur blått hennes göteborgska hjärta är, blåvitt eller himmelsblått? Man vill ju aldrig bli huggen i ryggen av en dubbelagent. Alltså fick min första Friday I’m In Love bli en intervju.
Kan du inte börja med att berätta lite om vad som fått dig att gå från obrydd till att följa laget?
Först och främst är det är att jag fått höra flera timmar per dag om Malmö FF, och då blir det lite svårt att undvika det… från början förstod jag inte varför så många som hejade på Malmö FF, typ hela Skåne, men när vi gick på vår första match tillsammans i Malmö och alla visade sina halsdukar så stolt medan man sjöng sången, så var det någonting med hela känslan i just stoltheten då av att hålla på Malmö FF som berörde. Jag blev också chockad av att folk som satt bredvid och runt om bara skrek rätt ut åt spelarna och domarna, folk hade många starka åsikter om hur spelet skulle se ut och vad tränaren (Milos Milojevic) skulle göra. Till slut började jag själv också göra det.
Ja det var ju en tuff tid för Malmö när du började engagera dig på riktigt, din första match på plats var ju när vi var under Milos.
Vi var på Elfsborg matchen i Borås, och det var då vi förlorade rätt sent och inte ens hade en riktig tränare (Andreas Georgsson). Efter matchen samlades bortaklacken där dem hade en seriös diskussion med AC och AG, där alla såg upprörda ut efter resultatet. Det är någonting som har suttit kvar som ett starkt minne, mest för att det fick mig att inse att laget inte bara är som ett företag med chefer som styr över hur laget ska vara, utan medlemmarna också kan påverka och deras röst är viktig för laget. För nästan direkt efter det så byttes ju tränaren från AG till någon annan.
Vad är det bästa med Malmö FF?
Om man börjar med laget så känns det som att vissa lag man kollar på har mycket ego och att man gör saker beroende på hur mycket man själv kan vinna på det, men i MFF efter förra året så känns det ju som att man vet vad som kommer hända med spelare som inte jobbar som en del av laget. Även om Henrik (Rydström) säger saker som att laget fortfarande måste jobba på samspel och sådant, så ser det ut som att alla faktiskt för det mesta har det roligt på plan tillsammans. Det är också tydligt att se att laget uppskattar stödet dom får och dom tackar alltid fansen som är där, och sen har sin dans framför klacken och ibland sjunger med på ståsektionen. Vi kollar ju annan fotboll och då reagerar jag att det vinnande laget inte tackar publiken som MFF brukar göra, när dom gör sitt varv.
Om vi pratar om upplevelsen, hur känns det när du går på match?
Jag tycker man själv känner sig stolt, som nu när vi gick på matchen i Halmstad så kände jag mig stolt redan när jag gick runt i stan med min Malmö Support tröja, även om man inte vet ifall det kommer vara en lätt eller svår match. Det är något i gemenskapen när man också såg andra med Malmö tröjor och halsdukar, också när man står på ståplats så känns det som att det finns en gemensam tanke om att vi måste göra vårt jobb på läktaren för att spelarna ska kunna göra sitt jobb på planen så bra som möjligt.
Var stämningen alltså något som fick dig att gå från foe till friend?
Innan när jag bara såg matcherna spelas på TV, när jag fortfarande inte hade gått på en MFF match på plats, så kändes det som att MFF var bara för dom som bor där, särskilt för att kulturen är så förankrad i att vara skåning och ha en malmöitisk attityd. Men när jag gick på min första match i Malmö så insåg jag att det är kärleken för laget som är det viktiga, inte just att man är från Skåne, som när vi gjorde mål så firade alla med varandra i publiken.
Jag vet ju att du tycker om vissa spelare, vill du berätta lite?
Först så vill jag säga att jag faktiskt har döpt min katt efter Sebastian Nanasi, så han måste då hamna högst upp i min lista, så jag hoppas att han läser det här. Hugo Larsson gillar jag också bara för hans rena talang och för att han alltid kämpar på planen, han ger alltid sitt allt och det går nästan aldrig att klaga på hans insatser. Derek Cornelius och Busanello är hjältar i mina ögon, för man har klagat så mycket på försvaret förra året, men nu känns det som att försvaret är som en stenvägg tack vare dom. AC var också den första spelaren som utmärkte sig för mig, för mig ÄR han vad Malmö FF innebär, och var den som hjälpte mig inse vad det innebar.
Finns det något du själv vill tillägga?
Jag vill tacka supportern med Kal P. Dal flaggan som alltid är på bortamatcherna, för jag blir lika glad varje gång av att se Kalle med jag vill leva fri texten under på matcherna. Jag vill också tacka resten av Norra Stå som sjunger och bidrar till sån god stämning.
Veckans låt?
Kal P. Dal - Om ja' va' en slashas / Jag vill leva fri
