Friday I'm in Love: Jocke, Lindman och Leif ordnade segern
Så här i cupfebertider tar Himmelriket på sig nostalgihatten och blickar tillbaks till 1989 – året då vi senast vann Svenska Cupen.
27 år sen, alltså. Kanske inte en hel mansålder, men inte tillräckligt långt ifrån. Det är sannerligen hög tid att sätta stopp för denna trista svit av uteblivna cupframgångar.
Den där sommardagen i slutet av åttiotalet anade vi givetvis inte att en så snustorr och oändlig Svenska Cupen-ökenvandring väntade. Vi visste inte heller att vi befann oss i slutet på en av våra mest svallande framgångsvågar någonsin. Då, sommaren 1989, var Roy Hodgson ännu kvar. Och på vårt innermittfält spelade två herrar som fem år senare skulle utgöra motorn i det svenska landslag som lyckades erövra ett sensationellt VM-brons. På vänsterkanten spelade den formidable Joakim Nilsson, vårt försvar var som gjutet i betong och längst fram härskade Håkan Lindman.
Cupfinalen spelades den 29 juni. Allsvenskan höll just då en liten sommarpaus. Där hade MFF efter en knackig inledning fått fart på spelet och parkerade så här dags, efter tolv spelade omgångar, överst i tabellen.
Så var läget den 29 juni, då Malmö FF intog Råsunda för att i finalen ta sig an Djurgården.
Vår startelva, för dagen iförda röda tröjor:
Fedel – Jean-Paul Vonderburg, Ågren, Roger Ljung, Peter Jönsson – Niclas Larsson (sedermera Nyhlén), Thern, Schwarz, Jocke Nilsson – Lindman, Leif Engqvist.
Sammanfattningsvis, ett fullständigt magnifikt lag. Roger Ljung gjorde för övrigt sin sista match i MFF – han var såld till Young Boys i Schweiz. I juli skulle även Jonas Thern lämna, för Benfica, men det var ytterligare en av alla dessa grejer man var lyckligt ovetande om där och då.
På bänken hade vi Martin Dahlin, Anders Jönsson, Jörgen Persson, Marcus Ekheim och en spelare jag gissar var John Allen.
Mot dessa giganter ställde Djurgården följande Tommy Söderberg-coachade elva:
Anders Almgren – Glenn Schiller, Stephan Kullberg, Niklas Karlström, Leif Nilsson – Krister Nordin, Stefan Rehn, Jens Fjellström, Kefa Olsson – Glenn Myrthil, Steve Galloway.
Första halvlek
En tidig sekvens satte på något vis tonen för matchen. Fjellström slog fram en ganska välavvägd djupledsboll mot Galloway, men innan det hann bli någon fara å färde vaggade Ljung dit och tryckte lekande lätt undan DIF-anfallaren.
Taktpinnen, den grabbade vi alltså tag i. Schwarz var den defensivare av våra innermittfältare, Thern skön att skåda med sin ettrighet, låga tyngdpunkt och förmåga att vända bort motståndare. Första riktigt fina anfallet kom efter fem minuter: Lindman direktskarvade i djupet, Niclas Larsson flängde fram på sin högerkant och hittade Engqvists huvud. Nicken var snärtig, men vinkeln lite dålig och Almgren välplacerad. Några minuter senare jobbade Thern och Leif fram bollen till Schwarz - bra skottläge just utanför straffområdet, men dessvärre fel fot. Ett lite halvvint högerskott gick en bit utanför.
1-0 kom istället efter drygt tio minuter. Jocke Nilsson gjorde mål på en genomskärare från Thern (mycket vackrare än den meningen, det är svårt att skriva på svenska). Det var återigen en boll mellan inner- och ytterback, Jocke kom in framför Schiller, lyckades kontrollera bollen och kunde iskallt rulla in den mellan Almgrens ben.
Schwarz’ tackling på Fjellström en stund senare förtjänar också ett hedersomnämnande. En kompromisslöshet som mest fick en att tänka på hur det ser ut när Schassen blir arg på Knasen.
Efter målet åt sig Djurgården in i matchen. Malmö hade svårt att få till något ordnat spel, det blev mycket bollar i höjden mot felvända anfallare med djurgårdare i ryggen. Men även om bollen ofta befann sig på vår planhalva lyste målchanserna med sin frånvaro. När det väl brann till framför nån målbur var det återigen nere hos stockholmarna: Vonderburg löpte upp med bollen, växelspelade med Engqvist och lade bak den till Thern som skojade bort DIF:s backlinje - men ändå fick se sitt skott blockerat. Istället hamnade den hos Niclas Larsson, som krutade den i burgavelns utsida. Ny chans för Niclas ett par minuter senare, gudomligt vackert framspelad av Jocke Nilsson. Den här gången klarade Almgren.
Annars var det inte jättehändelserikt. Fedel slog ett par misslyckade utsparkar. Thern dominerade mitten, blev av med bollen nån gång men tog då tillbaks den per omgående. Som i förbifarten, liksom. Ågren fick en felaktigt dömd frispark mot sig i 37:e. Nära straffområdeslinjen, kunde blivit farligt, men Krister Nordin stegade fram och fläskade bollen obegripligt högt över.
Med ungefär fem minuter kvar av halvleken kom tvåan. Lite slumpens skördar - Vonderburg glidtacklingsbröt vid mittlinjen, bollen seglade över DIF-backlinjen och friställde Lindman. Den ganska snabbe och hårfagre Niklas Karlström - av många fluffigt guppande nackhår på plan var nog Karlströms ändå det mest iögonenfallande - gjorde sitt bästa för att komma ikapp, men vår konungslige anfallare höll undan och flippade majestätiskt bollen förbi Almgren.
Målet kom bara nån minut efter att Lindman kastat sig en i en närkamp med raka ben och bägge sulorna uppåt. Han träffade ingen, men där luktade det orange. Minst. Fast det blev inte ens frispark.
Vi gick till paus med en tvåmålsledning. Djurgården var inte helt oävna ute på plan, men det som skapats i målchansväg var helt och hållet våra verk. Lite märkligt egentligen - vårt försvar såg inte ut att vara varken särskilt aggressivt, snabbt eller bollsäkert, men spelarna såg i princip aldrig hotade ut. Å andra sidan var tillbakarull till målvakten var en komfortablare livlina på den tiden, då ju målvakten alltid kunde plocka upp bollen med händerna.
Annars: begränsat med markbaserat possessionspel. Den långa bollen söktes ofta och tidigt. Den som har fotbollsvärldens dominanter av idag - Barcelona, Bayern, PSG, Real och så vidare - färskt på näthinnan rynkar kanske till och med på näsan och tycker att cupfinalen 1989 mest var ett evinnerligt tjongande. Men, tja, jag kan bara tänka att inget undgår att märkas av tidens tand. Förutom Håkan Lindmans storhet då möjligen; mer om det nedan.
Andra halvlek
Spelare som ligger kvar och ojar sig, det såg vi ingenting av i första halvlek. Andra började emellertid med att Glenn Myrthil nickade ihop med Ågren. Den senare ruskade på sig, den förre blev liggande en liten stund.
Djurgården försökte. En fin Rehn-kross slarvades bort av Nordin. Galloway trängde in i straffområdet, men täcktes och tvingades tämligen enkelt undan av MFF-försvaret.
Istället blev det 3-0 i 53:e. Thern fångade upp en dålig rensning och skickade fram bollen till Engqvist. Han väggade mästerligt med Lindman, kom fri och bredsidade in bollen vid närmsta stolpen - och firade målet med knuten näve och arketypiska stillastående hoppsasteg. Ett riktigt snyggt mål.
Kanske kände Engqvist att han här gjort sitt. Minuterna efter målet stod han för ett par rejält grova felpass. Fast Djurgården lyckades inte bättre de. Stockholmarnas inlägg nickades utan undantag iväg. Glenn Schiller slog bort ett par frisparkar. Men så, ett friläge? Nej. Fjellström vinkades av för offside, och joggade moloket tillbaks mot mittlinjen. Mest såg han ut som om han ville vara nån annanstans. Som till exempel i Malmö FF.
Halvvägs in i halvleken trumlade Karlström ner Niclas Larsson, och VM-domare Fredriksson pekade på straffpunkten. Dags för Ljung att kröna sin avskedsföreställning med ett mål, således. Men nej - en svag straff klarades av Almgren.
Varken räddningen eller den inbytte Peter Skoog (som chockavgjorde mot oss i slutet av den allsvenska premiären på Malmö Stadion det här året, och sedermera också skulle stå för det enda målet i det allsvenska returmötet framme i augusti) blev emellertid några energikickar för Djurgården. Matchen kändes totaldöd, DIF kom ingenstans, och istället radades Malmöchanserna upp: Schwarz sköt utanför efter att tillsammans med Jocke ha skojat på vänsterkanten. Jocke Nilsson själv krutade kort därpå bollen just över. Engqvist var nära att curla in den, och Lindman borde definitivt, helt fri i 80:e minuten, gjort mål istället för att skjuta mitt på en på-arslet-sittande Almgren.
Med fem minuter kvar fick Djurgården till sist sin första målchans värd namnet. Fedel kom fel till en hörna, Rehn stack fram huvudet - men fick se nicken gå nån decimeter utanför.
Matchen slutade 3-0. Men trots att ”Ole, Ole, Ole, we are the Champions” strömmade ut från ljudanläggningen var jubelscenerna måttliga. Faktiskt obefintliga.
Lite gladare miner blev det när laget fick gå upp på läktaren och hämta pokalen ”Viljan att vinna”, en inte alltför vacker skapelse i trä föreställande ett antal händer runt en boll. Laget fick också en stor (rent fysiskt stor, alltså) check på 150.000 kronor - med andra ord, i runda slängar en procent av beloppet vi fick för vinsten mot Shakhtar.
Checken tog Roger Ljung emot. Han vek den på mitten och log.
Och om det förefaller orimligt att minnas en 27 år gammal match så detaljerat, så är det precis så det är. Cupfinalen 1989 finns i SVT:s arkiv, och kan beskådas i sin helhet här. Att se den rekommenderas varmt. Förutom det faktum att en segermatch alltid skänker glädje och tillfredsställelse, ger frisyrerna, shortsen i rysk badbyxestil och Arne Hegerfors avmätta kommentatorsstil en skön tidskänsla.
Håkan Lindman blev förresten utsedd till matchens lirare.
Såklart.
