Friday I´m In Love - Livet går vidare
Traumatiserade MFF:are måste kämpa vidare efter skräckupplevelsen i måndags. Det finns ett liv efter Tele2.
Det hände något inom oss i måndags kväll. Skitmatcher kommer då och då, men det blir oftast bara något galghumoristiskt sms till någon rättrogen kompis, en ilsken harang eller en kvälls besvikelse. Vi vet ju på något vis att vi är stora starka Malmö FF och vi piskar skiten ur de som har oturen att möta oss nästa omgång. Men överkörningen i måndags tog hårdare.
Sms:en strömmade in från chockade MFF-kompisar, en nära vän ringde och behövde "prata ut" och min svärfar undrade dystert vad som händer med "pågarna". Själv vaknade jag på tisdagmorgonen med en konstig ångestkänsla jag inte riktigt kunde placera förrän min morgontrötta hjärna påminde mig om lustmordet på Tele2. Det var inte som vanligt efter en förlust, vi var skakade i våra grundvalar.
Inte blev det så mycket roligare av att läsa på diverse sportsajter, sociala medier eller redaktionskompisarnas ärliga och befogade sågningar av MFF:s insats.
Men någonstans mitt i det där bruset så vände det lite för mig.
När Robert Laul brölade ut att det skett ett "TRONSKIFTE!" så började min sårade MFF-själ att läka. Ett bistert småleende ryckte i mungipan och det bisarra i att man efter en match i den fjärde omgången av trettio redan gjort klart att MFF-eran var över och att Djurgårdens hegemomi tagit vid väckte faktiskt ett visst löje.
När jag sedan fick se vad Djurgårdens sportchef kläckt ur sig efter matchen, fullpumpad av en hybris som endast kan matchas av tvillingklubben AIK:s "nästa-år-då-jävlar-supporters" så kände jag en plötslig visshet att vi reder ut det här och livet går vidare.
Vi har en ledning som arbetar i saliga Eric Perssons och Håkan Jeppssons anda och våra sportchefer de senaste tio åren har varit Per Ågren och Daniel Andersson som i sin professionalism och nit för föreningens bästa aldrig skulle nedlåta sig till de vulgariteter som "Super-Bo" har för vana att häva ur sig.
Stärkt av detta och en ledig tisdag med min underbara fru sjönk ångesten undan för undan bort ur mitt medvetande.
På onsdagen fick jag möjlighet att gratulera och intervjua Jonas Knudsen och det var ytterligare balsam för själen. Knudsen bubblade av positiv revanschlusta och hans övertygelse om att MFF kommer igen smittade av sig. För honom och för resten av truppen gällde bara en sak och det var att vinna SM-guld och efter denna predikan på jylländska hade han övertygat mig. Vi fixar det här.
Ja, man vet ju inte givetvis. En av polarna som blev traumatiserad i måndags skrev till mig "fin intervju med Knudsen, men du skulle frågat vad fan dom sysslade med mot Djurgården", varvid jag ifrågasatte det lämpliga i att skälla ut en spelare i en Grattis-intervju efter att han blivit korad till Himmelrikets Favorit. Det hade varit ett nytt grepp förstås, men kanske lite väl mycket Festivusfirande i Frank Costanzas regi.
Nej, jag väljer att tro att föreningen och den samlade kompetens den besitter, kommer att ta lärdom av käftsmällen på Tele2 och att vi nu likt en sårad tiger efter några dagars sårslickande samlar oss för ett språng uppåt i tabellen. Vi har tjugosex omgångar på oss att trycka ner "tronskiftet" i Lauls hals. Jag ser fram emot att bevittna det.
Idag för 76 år sedan kapitulerade Nazityskland villkorslöst och därmed var andra världskriget i Europa och det tyska skräckväldet över. Må mänskligheten ha vett att aldrig låta den typen av fasansfulla hatideologier få fritt spelrum igen.
Veckans låt smeks fram av Chris Isaaks undersköna stämband. Livet går vidare.
