Friday I´m In Love - Mamma, mat och MFF
Om kärlek till en mamma, intresse för mat och så den där snygge tysken.
Jag har haft anledning att tänka mycket på min mamma de senaste månaderna vilket jag återkommer till senare i texten, men innan dess finns det mycket att skriva om henne och hennes betydelse för att jag är den hyggligt välfungerande person jag är idag.
Redan när jag var tre år gammal skilde sig mina föräldrar och min mamma fick vårdnaden om mig och min fem år äldre syster Karin. Vi blev en trio med starka band mellan oss och mamma skapade ett kärleksfullt och tryggt hem för oss på Östra Torn i Lund.
Även om pappa blev den som introducerade mig för fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet kom mamma att bli den som både uppmuntrade och hjälpte mig att bibehålla och utveckla intresset och passionen för föreningen i mitt hjärta, vilket inte är en liten sak för en kvinna från Eskilstuna med ett, på den tiden, mycket begränsat fotbollsintresse.
Då jag redan som femåring hade fått följa med min far och mina farbröder till Malmö Stadion hade jag en klar bild av hur mina idoler förde sig, hur matchdressen såg ut och att himmelsblått var världens vackraste och viktigaste färg. Jag ville inget hellre än att efterlikna spelarna jag beundrade och en femåring med en stark passion kan vara väldigt påstridig och mamma gjorde vad hon kunde för att blidka sin tjatige lille påg.
På den tiden, i slutet på 1970-talet, var svenska klubbars souvernirförsäljning på sin höjd dålig och för det mesta usel, men i brist på försäljning av matchtröjor i barnstorlekar i MFF-shopen på Södra Förstadsgatan, fixade mamma fram en ljusblå t-shirt, sedan köpte hon köpte påstrykbara MFF-emblem och ett par små matchstrumpor som faktiskt fanns i sortimentet, och kompletterade det hela med ett par vita shorts. Voilá, plötsligt hade jag, i mina ögon, en perfekt utstyrsel för fotbollsmatcherna på grusplanen därhemma.
Under åren som följde var mamma noga med att uppmärksamma min MFF-passion, inte minst vid födelsedagar och jag fick bland annat en stilig MFF-overall och framför allt den finaste presenten när jag fyllde sex år, min första cykel, begagnad men målad helt i himmelsblått! Jag var extatisk och ingen på hemma gården kunde missta vilket lag den där Pontan hejade på.
Med åldern blev jag ännu mer specifik när det gällde hur mina fotbollskläder skulle se ut och mamma fick kämpa hårt vid symaskinen för att komplettera mina tröjor med hemmaklippta reklamtexter. Allt för att det skulle bli, som jag uttryckte det, "verkligt". Jag behöver knappast säga att jag, med tanke på min etta i syslöjd, är synnerligen tacksam för att MFF:s merchandise hade spottat upp sig så att det gick att köpa färdiga matchkläder när min egen son växte upp.
Utöver MFF-intresset var jag tidigt tokig i mat och en stor anledning till detta var att mamma är en sällsynt vass matlagerska. Med de små medel en ensamstående tandsköterska har till buds såg hon till att hennes två ungar inte bara blev mätta, utan också lärde sig en hel del om hur god husmanskost skall smaka. Stackars mamma som kom cyklande förbi grusplanen på hemvägen varje dag efter jobbet hann knappt närma sig förrän hennes matgalne son skrek "Vad skall vi äta?"
Jag har i vuxen ålder utvecklat en gediget matlagningsintresse och jag kan svänga ihop en hel del hyggliga rätter, men fortfarande står det sig slätt mot mammas senapsgravade sill, hennes köttbullar eller hennes dillkött. Tacksam är jag dock, inte bara för matupplevelserna, utan också för att jag via dessa för traditionen med svensk husmanskost vidare.
Viktigast av allt, egentligen långt viktigare än livsnödvändigheter som Malmö FF och god mat, är dock att min mamma gav mig värderingar och formade mig till en någorlunda anständig individ. Faktum är att att jag nog aldrig riktigt kan leva upp till att bli så bra som henne, men hon är en förbannat bra måttstock.
Hon har lärt mig att bemöta människor med vänlighet och att vara medveten om mina fördomar, för de har vi alla, men att inte låta dem styra mitt handlande eller förgifta mitt omdöme. Jag vill påstå att dessa lärdomar har gjort mitt liv rikare och gjort mig till en hyggligare och framförallt gladare människa och för det är jag henne evigt tacksam.
Hon har lärt mig värdet av att hjälpa och ge till de som inget har och även om mamma själv alltid har fått slita hårt för för att försörja sig och sina barn, har hon alltid varit den första att stötta om någon i hennes närhet behövt hjälp. Inte minst har detta hjälpt hennes slarver till son genom åren.
Men för att återanknyta till Malmö FF föll det sig dock så att mamma någonstans kring 2018-2019 faktiskt kom iväg till Stadion för att se MFF på läktarplats. En fin väninna som är trogen MFF-supporter bjöd med henne på ett par matcher och mamma var mycket förtjust. Upplevelsen och stämningen var mycket positiv och kanske bäst av allt var enligt damerna "den där snygge tränaren, Uwe". Och visst saknar man den distignerade Herr Rösler ibland.
De följande åren har jag gift mig och blivit farfar och mamma har blivit svärmor och gammelfarmor. Innan dess farmor och mormor till min son och min systers två pojkar. Lika älskad och viktig för alla pågarna och lika älskad och viktig för mig och min syster. Hon är helt enkelt person som betyder otroligt mycket för sin familj.
Jag hade gärna slutat här, men så jäkla enkelt är inte livet och i slutet av 2022 konstaterades det att min mamma har cancer och att den ej går att bota.
Mörkret som sänkt sig sedan dess är ibland kvävande tungt, men i djungeln av provtagningar, läkarbesök och behandlingsplaner får man försöka ta till vara det som är positivt.
Jag och min syster Karin med familjer bistår på alla sätt vi kan och, inte minst tack vare den genuina människa mamma är, har hon utöver oss en stab av hjälpsamma väninnor, en näraboende ex-man samt två systrar som ställer upp alla lägen. Det är om inte annat en tröst när långa tuffa behandlingar med förhoppningsvis bromsande mediciner väntar.
För mig personligen är det svårt att greppa att min mamma som format och stöttat mig genom hela livet och som så sent som i september, utan vetskap om vad som lurade, stod och sjöng MFF-hymnen med mig på min 50-årsfest, har drabbats av detta och det känns helt orimligt att jag inte kan göra mer för att hjälpa och ta bort detta jävulskap.
Samtidigt, vi har tid kvar och den skall vi vara rädda om. Vården är magnifik och vi kan vara tacksamma över att vi lever i ett land där man kan få cancerbehandling av högsta kvalitet gratis. Om man likt min mamma är lite galghumoristisk, hade det ju solkat ner hennes karaktärsbeskrivning en aning om hon likt Walter White i Breaking Bad hade tvingats koka methamfetamin för att bekosta sin vård.
Våren närmar sig och dagarna blir ljusare. Allsvenskan rullar igång även detta år och vi kämpar på. Tillsammans.
Idag för sex år sedan skrev en rätt okänd dansk mittback på för oss, nu är Lasse en av våra fanbärare.
Veckans låt går liksom min krönika i melankolins tecken. Det kan vara fint det med.
