Friday I'm in love - Meningen med fem meningslösa matcher
När gjorde Malmö FF senast en sämre säsong? Och vad ska vi hoppas på inför de fem matcher som återstår?
Du är för evigt ihågkommen för cupguldet, Milos. Bedrövelsen hade varit bottenlös om du inte fixat spel i Europa League, Andreas. Det är härligt att se dig igen, Åge.
Men det går inte att komma ifrån. Detta är en skitsäsong. Sämre än allt sedan… 2012 kanske? Då hade vi inget Europaspel och kom bara trea i Allsvenskan. Men ändå. Vi var med i guldstriden och såg en utveckling av spelet under Norlings första hela säsong. Det spelades fin fotboll det året.
Nej, jag behöver gå tillbaka till 2009 för att hitta en säsong som kan mäta sig med årets i hur svag den varit. Sjundeplats i Allsvenskan efter att Rolle Nilssons lag bara tagit två poäng av 12 de sista matcherna. Precis som Åges senaste fyra. Utslagna i cupens tredje omgång av Mjällby.
Skillnaden är att för tio år sedan hade jag inte samma förväntningar. Inför varje säsong fanns det ett hopp om att det skulle gå bra, kanske kunde vi vara med och hugga om guld? Inte det sämsta, och en fjärdeplats kändes ändå rätt okej. Minns inte att vi pratade så mycket om det där med Europaplatser. Det var liksom inte relevant. Vad hade vi eller andra svenska lag där att göra?
Efter det hopplösa 2009 kom 2010 – ett guldår.
Den enskilda säsong då jag har tyckt allra mest om laget. Poängskörden står sig fortfarande som klubbrekord. Vi hade ett fantastiskt attraktivt passningsspel. Brasiliansk flärd med Richardinho och Wilton. Unga spelare klev fram: Ivo som mittfältsgeneral, trion Hamad/Molins/Durmaz gjorde kaos på kanterna. Dardan tog chansen och avgjorde seriefinalsderbyt mot Helsingborg.
Efter det tröga 2012 kom 2013 – ett guldår.
Det fina passningsspelet fanns kvar. Motståndarna sprang och sprang men maldes till sist ner. Oväntade guldhjältar i Erik Friberg och Mange Eriksson. Molins och stormen Simone.
Vågar vi hoppas på något liknande?
Efter det usla 2022 kommer 2023 – ett år då vi tar dubbeln och går vidare från gruppen i Europa League!
Kris och utveckling alltså. Det som talar emot är att de år som föregick succésäsongerna 2010 och 2013 präglades av en framtidsinriktning och att det fanns en tränare som fått tid att bygga ett kollektivt spel.
Vem som nu tar över tränaroverallen 2013 kommer att få börja om från början. Det finns egentligen inte någon konstant att bygga vidare på. Systemet har varit 4231, 433, 352, 532. Här finns inget tryggt att klicka in i.
Offensivt är det svårt att se några linjer alls. Det presspel som varit ett MFF-signum sedan ungefär 2017 är försvunnet. Försvarsmässigt ter sig laget ofta oorganiserat och individerna osäkra. Vi har inte varit särskilt bra på fasta situationer.
Helt uppenbart blir 2023 ett år då Malmö måste göra en omstart. Frågan är om tålamodet finns att låta en ny tränare och en delvis ny trupp få den tid som behövs om inte resultaten kommer tidigt under våren?
Det för mig in på mitt huvudsakliga ärende denna gång:
Hur bör Malmö FF tänka under det som återstår av det sorgliga 2022?
Det viktigaste Åge kan bidra med nu är att ge sin efterträdare så bra förutsättningar som möjligt.
För det första: ge fan i att försöka ”rädda säsongen”. Med två matcher kvar är vi redan utslagna i vår Europa League-grupp. Chanserna att ens nå den fjärdeplats som ger en viss möjlighet till Europaspel nästa år är minimala.
Hur många gånger orkar en underpresternade trupp höra:
- Nu gubbar, nu vänder det! Jag har en idé om hur vi kan göra saker annorlunda idag. Nu vinner vi resten!
Demoraliseringen blir fullständig av dessa upprepningar.
Bättre blir:
- Grabbar, nu gör vi en bra match. Fotboll är roligt. Vi får inte tappa bort det.
Skruva några varv motsols på vinnarskallarna alltså. För utveckling, för nästa års stridsmoral. Det låter kanske som att ge upp om resultaten de fem matcher som återstår. Men just nu leder sannolikt fokus på resultat till fortsatt usla resultat.
Tre matcher kvar i Allsvenskan, två i Europa League. Vad ska vi ha dem till? Använd dem för att ge bästa förutsättningar för nästa år, menar jag. Frågan är bara om det alls går?
När vi inte vet vem som tar över som huvudtränare finns det inget framtida spelsätt att börja jobba mot. Ingen specifik startuppställning.
Mr Olsson och jag grunnade på detta häromdagen. Svårt för Åge att sikta mot ett visst system eller sätt att spela. Däremot. Klubbledningen vet en hel del om vilka spelare som finns kvar till våren.
Den klokaste strategin för fem betydelselösa matcher är:
Prioritera de spelare som blir viktiga nästa år.
Vilka? Kanske enklare att börja i andra änden? Vilka bör Åge prioritera ner?
De med utgående kontrakt och de med kontrakt som kan förväntas lämna. Förlåt mig för en osentimental utläggning om kära spelare som klubben måste vara litet ogin mot.
Gall
Blev glad på något sätt att se en kille som bitit ihop i det tysta få bänkplats några matcher på sistone. Men ge hellre den platsen till en junior.
Rakip, Berget, Hadzikadunic och Toivonen.
Favoriter som gjort så mycket för klubben. Men det finns andra som bör gå före nu. Sådana som vi vet blir kvar och som behöver växa med speltid. Otacksamt, ja visst. Ni lär ändå få speltid, för det behövs stabilitet och rutin när fler oerfarna tar plats på plan. Givetvis ska Ola få göra ett byte i slutminuterna av sin sista hemmamatch.
Dahlin, Knudsen, Beijmo.
Något år kvar på kontrakt. De två sistnämnda är sannolika kandidater att lämna redan efter denna säsong. Spela dem bara om det inte finns andra alternativ.
Nu blir det lättare att se vilka som ska få speltiden. Först en stomme av dem vi vet blir kvar eller som vi verkligen vill förlänga med:
Diawara, Nielsen, Martin Olsson Hugo Larsson, Rieks och Thelin.
Här har vi stommen som ska spela mycket. Som vi kan räkna med i en startelva nästa år.
Zeidan, Pena, Sejdiu, Buya
Klasspelare som vi behöver få igång ännu mer. De saknar ännu den stabilitet som behövs, ge dem chansen och den nödvändiga speltid som behövs för att bli tryggare.
Lomotey och Chalus
Så här långt tveksamma värvningar som ändå bör prövas mer i skarpt läge.
AC och Lewicki
Det vete tusan. Ska AC vara kvar, fortsätt bygg på honom. Är det läge att spela honom som sexa för att ge Zeidan och Pena mer frihet i offensiva roller? Tänk Anders Svensson på gamla dar.
Var har vi Oscar? Briljant efter skadeupphållet i fjol, halvdant intryck när han jobbat sig tillbaka denna säsong. Blir han en nyckel- eller komplementspelare 2023? Mr Olsson lutar åt det senare, och jag börjar nog tänka så också.
Nu finns det också läge att titta ner i P19-ledet. Vem där är mogen och förtjänar ett inhopp eller två? För den lilla boost av självförtroendet som kan leda till något extra i vår.
Jag skulle i det här läget förespråka 3-5-2. Inte för att det är bättre än något annat system, utan för att det skapar bäst förutsättningar att klämma in de spelare som behöver speltid. Det ger Martin Olsson chansen att få spela mittback och Buya att spela forward bredvid Isak. Dessutom goda möjligheter att klämma in överflödet av mittfältare. Sejdiu är ingen självklar wingback, men får förtroende och behövlig tid att utveckla sin defensiv.
Buya – Isak
Rieks – Hugo – Lomotey/AC – Pena/Zeidan – Sejdiu
Martin – Lasse – Chalus/Oscar
Diawara
En startelva som kan fungera denna höst. Då har Åges efterträdare en stomme att utgå ifrån när han börjar sätta sin prägel på system och taktik efter nyår.
Nästa år. Nästa säsong. Just nu är det allt vi har.
