Friday I´m In Love - Mina senaste hjältar
I måndags skrev jag om min barndoms MFF-hjältar, nu kommer (som en del två om man så vill) mina favoritspelare det senaste decenniet.
Det är ju trots allt en välsignad tid vi MFF-supportrar lever i. Visst, en Champions League-final känns väl en aning avlägsen om man nu gör en jämförelse med The Class Of ´79, men i övrigt har vi ju upplevt ett fantastiskt decennium, även med MFF-mått mätt.
Några av spelarna som har tagit oss till dessa höjder har berört mig lite mer än andra och det är dessa favoriter, idoler och hjältar jag vill nämna här.
En man som jag faktiskt aldrig hade hört talas om när han dök upp en dag som ett nyförvärv, slätrakad i välkammad pojkfrisyr var en ung norrman vid namn Jo Inge Berget. Idag är han en himmelsblå ikon och en kulturbärare som officiellt borde utnämnas till hedersmalmöit.
Skägget växte sig långt och håret trimmades ner och plötsligt hade den unge mannen förvandlats till en viking som satte skräck i allt från europeiskt toppmotstånd till allsvenska konkurrenter. Lika skrämmande som en jagande Berget kan te sig på plan, lika vänlig och snäll tycks han vara utanför densamma. Jag är så oerhört glad för att han finns hos oss.
En duo av antihjältar från andra sidan sundet är mina nästa två favoriter. Lasse Nielsen och Sören Rieks, har av olika skäl kanske haft en lite längre väg till vissa supportrars hjärtan, men för mig har deras karga, uppoffrande stil i kombination med blygsamhet gått rätt in i hjärtat från början.
Lasse, som först nu börjar få cred av den breda MFF-publiken har i mina ögon hela tiden varit en pålitlig och stark mittback. Om misstag gjorts har han alltid gjort det där lilla extra för att rätta till det och sällan har jag sett en spelare ta ut sig så hårt som Lasse gör. Mannen personifierar laglojalitet.
Sören, med förflutet hos ärkerivalerna, hade av naturliga skäl mycket att bevisa. Och bevisat sin klass har han gjort, år efter år som en outröttlig wingback, som poängspelare och som pådrivare. Med sin skarpa högerfot och sin förmåga att klokt värdera varenda situation har han gjort stordåd för MFF. Knappt ens guldhjälten från 2004, Jon-Inge Höiland, har kunnat göra en snyggare förvandling från Blåvit till Himmelsblå.
Slutligen, den störste i vår tid. Överträffad i den himmelsblå historien endast av Bosse Larsson. Ja ni vet vem, Markus Rosenberg.
När Mackan skrev på inför Floridalägret 2014 var det stort, men jag vågar påstå att ingen, vare sig inom MFF eller utanför, kunde fatta vilken impact Markus Rosenberg ha i Malmö FF och i svensk klubbfotboll.
När Mackan lade skorna på hyllan hösten 2019 efter ännu en lyckat Europaspel, var det efter sex års dominans både på och utanför planen. Han hade lärt sin egen klubb vad som krävs i Europa och han hade som lagkapten lyft sin omgivning till oanade höjder.
Ingen MFF-spelare har väl skänkt så mycket lycka, välbefinnande och stolthet till sina supportrar som Mackan och jisses, vad tacksam jag är att jag fick följa den resan!
Idag för sju år sedan skrev John Börén den här krönikan om supporterskap, i kölvattnet av AIK-målvakten Ivan Turinas tragiska bortgång.
Veckans låt lämnar jag över till David Bowie. Titeln är självklar.
