Friday I'm in love: Mitt Malmö och min morsa
Under hela mitt liv har det funnits särskilt två saker som varit väldigt viktiga för mig; Min mamma och Malmö FF. Sedan hon blev allvarligt sjuk i augusti förra året har hela tillvaron hamnat i ett annat perspektiv.
Jag kommer ihåg stunden otroligt tydligt. Det var vårvarmt i luften och förväntningarna på topp. Eftersom jag fyller år sent på året hade jag inte hunnit fylla tolv år när jag tog promenaden mot stadion för att se min allra första hemmapremiär med Malmö FF. Min första match hade jag sett året dessförinnan mot Öster på hemmaplan, men ifrån den matchen minns jag knappt någonting mer än att jag retade min två år äldre storebror i bilen in till Malmö.
Sedan jag var fem år gammal har jag bott i Skegrie. En liten och oansenlig by några mil norr om Trelleborg. På en vägskylt, som dessvärre inte finns kvar längre, stod det tidigare att vi bodde ”almost by the sea”, vilket jag kunde tycka var lite festligt i sammanhanget.
Med andra ord är jag ingen Malmöpåg i grunden. Jag är inte född där och jag har aldrig bott i staden, men kärleken för densamma och föreningen som pulserar mitt i har jag fått av min moder. Mamma är nämligen malmöit i benmärgen. Hon växte upp på Jägersro och bodde där under hela sin barndom innan hon flyttade hemifrån. Därefter bodde hon på flera adresser samtidigt som hon träffade min pappa. Han i sin tur är inte skåning utan ursprungligen ifrån Stockholm, uppväxt i Växjö och därefter inflyttad till det vackra Skåne och även han en numera hängiven MFF:are.
Mina fem första år i livet bodde vi i ett radhus i Vellinge. Därefter tog flyttlasset oss till Skegrie och här har jag ännu inte flyttat ifrån. När mamma och pappa skiljde sig bodde jag och morsan kvar i byn medan pappa först flyttade till Malmö, därefter Trelleborg och slutligen Höllviken.
Den där vårdagen 2004 när jag gick på min allra första hemmapremiär med Malmö FF var det både mamma och pappa som tog med mig och min bror på den södra läktaren på gamla stadion. Pappa hade nämligen företagsbiljetter uppe på sittplats och jag minns än idag den kittlande känslan när jag promenerade upp för trappstegen och såg den gröna gräsmattan i vårsolen.
Matchen i sig minns jag också väldigt tydligt. Jag kommer ihåg de välfyllda läktarna, doften av kokt – och grillad korv. Matchbladet som var som en liten bok med allt innehåll som behövdes – plus såklart oändligt mycket reklam. Av någon anledning blev detta succesivt en vana för mig att efter matcherna gå mellan raderna och samla ihop programbladen som folk slängt på marken och ta dessa med mig hem. Jag har fortfarande en hel låda med dessa och ibland kan jag sitta och bläddra i dem, drömma mig tillbaka och känna samma glädje som den där första premiärmatchen för tjugo år sedan.
Vi körde sannerligen över Örebro den där soliga vårdagen i april 2004. Jag minns framför allt Niklas Skoogs ledningsmål då jag satt precis så jag kunde se bollbanan utifrån kanten av straffområdet. Det var onekligen något speciellt med målburarna på gamla stadion och hur djupa de var. När bollen gick i mål rasslade det liksom till på ett otroligt tillfredsställande sätt som jag än idag kan minnas tillbaka med stor glädje.
Jon Inge Höiland ökade på till 2-0 innan Tobias Grahn satte trean med dryga halvtimmen spelad. Det var stundtals propagandafotboll och alla som, inför säsongen, hade skrikit om att vi var ”Real Malmö” fick sannerligen vatten på sin kvarn. Örebro reducerade visserligen, men under den andra halvleken lyckades nyförvärvet ifrån Halmstad, Igor Sypniewski, peta dit ytterligare två bollar.
Här någonstans blev jag förälskad för första gången i Malmö FF. Det var något speciellt med atmosfären, dofterna, hela inramningen och människorna runt omkring. Det var som att det fyllde upp något jag hade saknat i livet. Det blev mitt första stora intresse i livet och under lång tid därefter var det nästan mitt enda.
Tiden gick. Malmö vann SM-guld samma höst, men året därefter gick jag sporadiskt på matcherna. Minns egentligen inte varför, men tror att det var en kombination av att pappa inte längre fick företagsbiljetter och jag själv var inte tillräckligt gammal för att gå och se matcherna själv. 2006 och 2007 minns jag att jag mer eller mindre såg varenda hemmamatch och inför säsongen 2008 köpte jag mitt allra första årskort.
Jag minns än idag när jag bestämde mig. Jag satt framför datorn på vintern, såg att Agon Mehmeti hade flyttats upp i A-truppen och en känsla väcktes inom mig att; varför köper jag inte ett årskort? Valet föll på ståplats. Lustigt nog hade jag aldrig varit där tidigare, men många gånger hade jag suttit på norra sittplats – på gamla stadion direkt ovanför klacken – och tittat ner. Känslan som infann sig var att där ville jag vara.
Vid hemmapremiären 2008 hemma mot IFK Göteborg var således den första gången som jag stod på en allsvensk ståplatsläktare – det skulle definitivt inte bli min sista. Jag började bli smått besatt av allting som hade med Malmö FF att göra. Det fanns ingen återvändo längre. Jag var fast. Sedan det året och framåt har jag införskaffat årskort på ståplats varenda år. Jag är nu uppe i 17 raka år med årskort på ståplats. Inte klokt egentligen hur fort tiden går.
Jag och morsan var på alla hemmamatcher det året – det sista på gamla stadion 2008. Jag minns framför allt en ödesmatch mot Örebro på hösten. Vi låg ruskigt dåligt till i tabellen och om jag inte minns helt fel landade publiksiffran på magra 6500 åskådare. Vi vann dock matchen – Daniel Andersson gjorde ett av målen – och Nordin Gerzic, i Örebro, hade fortfarande hästsvans.
Jag minns såklart också sommarmatchen mot Kalmar samma år. I rykande het sol på norra hoppade Agon Mehmeti in och vände, på egen hand, matchen till seger med 3-2. Vid det sista målet hoppade han över reklamskyltarna och firade med oss supportrar. Jag och morsan stod ungefär fem meter ifrån allting – det är ett av mina bästa minnen ifrån den säsongen, kanske t.o.m. det bästa. Att fira ett fotbollsmål med att krama om sin lyriska moder är förbannat fint kan jag meddela.
Åren fortlöpte. Året efter hade jag och morsan embarkerat oss på ståplats inne på nya stadion. Jag minns fortfarande den där första kittlande känslan när jag promenerade upp för trappstegen och såg den gröna gräsmattan genom ingången för första gången. Jag hade ju följt bygget via MFF:s hemsida egentligen varenda dag sedan det inleddes, och nu var dagen äntligen här. Det kändes speciellt och samtidigt lite surrealistiskt. Vi hade nu Sveriges i särklass bästa hemmaplan. Det kunde inte bli bättre.
Örgryte städades av tämligen enkelt med 3-0. Inhoppare – och tvåmålsskytt – var såklart återigen en viss Agon Mehmeti – den tunna rögade ålen.
Malmö FF:s matcher blev en samlingspunkt och ett intresse som jag delade med min mamma. Vi har alltid haft en fin relation och just att gå på Malmös matcher blev ”våran grej”. Mamma har alltid älskat stämningen, tyckt om tifona och flaggorna.
Under åren som följde började vi allt mer flitigt att åka land och rike runt för att se Malmö spela fotboll. Den första bortamatchen var nog på Råsunda 2010 – och då åkte vi f.ö. med samma plan som MFF-truppen upp, vilket i sig var en speciell upplevelse då jag hade en stackars flygrädd Dardan vid min sida. Totalt har vi – jag om morsan – besökt, genom åren, de flesta arenorna i Allsvenskan under det senaste decenniet. Det har alltid varit något speciellt att packa ihop bilen, lägga halsduken i baksätet och köra i väg.
Mina starkaste minnen är såklart guldet i Borås 2013, men kanske framför allt resorna ut i Europa. Alkmaar 2011, Ventspils, Madrid och Aten 2014 – bara för att nämna några. Tillsammans har mitt och morsans intresse för Malmö FF inte enbart gett oss oförglömliga minnen inne på arenorna utan också utanför desamma. Samlingen i Madrid på Plaza Mayor var ett sådant. När sången ekade mellan husen och folk kom ut på sina balkonger för att beskåda vad som skedde var det med en stolthet i bröstet man promenerade genom Spaniens huvudstad.
2015 blev jag drabbad av ångestproblematik som successivt höll mig borta ifrån arenorna – till en början sporadiskt, senare allt oftare. Vi var dock på många matcher 2018 och såg bland annat haveriet i cupfinalen uppe i Stockholm på plats. Fr.o.m. 2020 och fyra år framåt såg jag inte en enda match på plats till följd av min svåra ångest.
Som om inte detta var nog drabbades min mamma av en cancertumör i hjärnan på sensommaren 2023. Hon hade klippt häcken ute i trädgården när hon plötsligt bara försvann, satte sig ner på en stol och började prata osammanhängande. Jag blev såklart livrädd, trodde kanske hon fått solsting först, men ringde ändå ambulansen. Det var tur. De körde henne först till Trelleborg, men eftersom hon fick två krampanfall i ambulansen skickades hon vidare samma kväll till IVA i Lund. På bara några sekunder vändes min och mammas värld upp och ner. Än idag när jag tänker på den stunden känner jag hur tårarna bränner i ögonen.
Mamma återfick medvetandet ganska snart och initialt återhämtade hon sig snabbt. Det konstaterades att hon hade fått en hjärntumör som behövde opereras bort, men till dess skulle hon få komma hem igen. Efter 1,5 vecka på sjukhuset kom hon tillbaka hem till Skegrie.
Under hösten väntade först en operation i hjärnan som, av förklarliga själ, inte var den enklaste. Mamma blev kvar på sjukhuset några dagar innan hon kom hem igen. Nu var det dags att påbörja strålningen – fem dagar i veckar i sex veckor. När detta var över, och julen samt nyår hade lagt sig, var det dags för cellgifter. Fem dagar i sträck, sedan uppehåll i tjugotre. Fem dagar igen och sedan uppehåll i tjugotre. Här någonstans är vi nu.
Under den föregående veckan ramlade mamma hemma i huset. Hon föll handlöst utanför badrummet och slog ansiktet i klinkergolvet. Det var blod överallt, ett jack i läppen som behövde sys och en halvt utslagen tand. Nu har hon spenderat två veckor på sjukhuset i Trelleborg. Måendet har pendlat och hon har fått infektioner om vartannat som har krävt antibiotika. Varje dag har jag suttit bredvid hennes säng i timmar och hållit henne i handen. Det finns nog ingenting i livet som är svårare än att se någon närstående – någon man älskar mer än något annat – må så dåligt. Det skär igenom ens hjärta.
För några veckor sedan var jag på fotboll igen. Mammas mående har fått mig att må ännu sämre i mitt eget mående – av förklarliga själ – men plötsligt en dag bestämde jag mig bara för att jag måste, jag måste få se Malmö spela fotboll på plats igen. Jag står inte ut med att se de på TV längre, höra Åke Ungers trötta analyser, Erik Edmans plattityder och inte få känna vibrationen i kroppen som uppstår nära hela norra drar i gång. Jag blev på riktigt tårögd när jag återigen – efter så många år – fick känna doften av bengalrök igen.
Sedan dess har jag varit på fotboll ytterligare en gång och målsättning är såklart att fortsätta med det framöver. MFF är en tillflyktsort för mig i allt elände, oro och förtvivlan. När jag satt med mamma på sjukhuset kollade vi tillsammans på semifinalen mot Halmstad i Svenska Cupen på min mobiltelefon. Mamma var så pass trött att hon slumrade till emellanåt, men sträckte armarna i luften efteråt när jag berättade att MFF vunnit och gått till final.
Jag vet inte vad som kommer att hända med morsan framöver. Det enda jag vet är att hon aldrig kan bli fullt frisk igen, men hur länge hon lever är höjt i dunkel. Jag bara önskar, hoppas och ber en stilla bön om att jag ska få gå på fotboll med henne igen, det som vi har gjort sedan jag var en lite benranglig påg på elva år. Promenera igenom Pildammsparken, känna doften av grillad korv och tobaksrök. Komma in på ståplats och känna ljudet och vrålet ifrån norra.
Det är allt jag begär att få göra igen. Något som man tidigare tog för givet känns idag avlägset. Men hoppet är, som sagt, det sista som överger en. Det hade varit fullständigt underbart om det fick bli verklighet. Då skulle åtminstone cirkeln slutas på något vis.
