Friday I´m In Love - När vinden vänder
För bara ett par veckor sedan kände jag bara missmod och oro. Idag vaknade jag med en enorm tilltro till vårt lag och med hopp om en fantastisk säsong. Har vinden vänt eller är det bara mitt supporterpsyke som löper amok?
Varje fotbollssupporter med en gnutta självinsikt vet att man under stundom är lite dum i huvudet.
Det är bara att vara ärlig med det, ibland när det går lite för bra eller lite för dåligt sett till förväntningarna, försvinner omdömet om än tillfälligt.
Att vara supporter är som att ständigt vara i den mest intensiva förälskelsefasen i ett förhållande. Ena stunden ser man en rosaskimrande framtid full av underbar kärlek för att ett ögonblick senare vara säker på att föremålet för ens ömma känslor redan har glömt dig och är på väg mot ett nytt förhållande.
Efter förlustmatchen mot Elfsborg var jag uppgiven, förbittrad och hade jag bara haft en sjö och en yxa hade jag tagit yxfanskapet och hottat i sjöjävelen snabbare än kvickt. Allt var förbi.
Men idag vaknade jag med tillförsikt och tilltro, inte bara till den fina spelartrupp Malmö FF förfogar över, utan även till tränare Jon Dahl Tomason, som jag ganska kraftigt ifrågasatte då för ett par veckor sedan.
Det går som ni ser fort och det det är inte allt för logiskt. En annan sak som påminner om det där med förälskelsen är att medan man själv har rätt att vara kritisk och bekymrad över föremålet för ens ömma känslor, så blir man närmast förolämpad om någon som inte är supporter till ens lag skulle våga uttala kritik mot ditt lag. Det måste te sig lite märkligt för de som inte alls förstår vad supporterskapet innebär, men liknelsen med en djup förälskelse kanske tydliggör sinnesförvirringen något.
Nåja, trots dessa reflektioner kring hur mitt arma psyke hanterar MFF:s upp- och nedgångar, är det ändå så att jag med min mer analytiska och objektiva del av hjärnan börjar känna att vinden faktiskt har börjat kantra över till vår fördel.
Jag vill inte säker säga att vi har nått den där självklara vändningen som ryssarna i Stalingrad, britterna i El-Alamein eller amerikanerna vid Midway, men kanske har vi nått den punkt där vi hunnit mobilisera våra styrkor och hittat en strategi för att slå tillbaka hunnerna, om ni ursäktar andra världskrigsreferenserna.
Det som såg lite yrvaket ut och handfallet ut i början har börjat falla på plats. Våra prestigeförvärv som tillsammans skall fylla hålet efter Rosenberg, det vill säga Thelin och Toivonen, har tillsammans med Anders Christiansen lyft lagets offensiv och bakåt ser det alldeles förträffligt ut sedan Oscar Lewicki har hamnat bredvid unge Ahmedhodzic. Än finns mycket att förbättra, men en klassisk Malmömaskin börjar faktiskt ta form.
Med detta sagt är det bara att vara ärlig, en svängning mot den djupaste pessimism ligger bara ett par svaga resultat bort. Å andra sidan är det väl just därför desto klokare att passa på att må lite extra bra idag och tillåta sig att tro på en framgångsrik höst.
Till skillnad från till exempel gårdagens slagpåse Hammarby har vi ju trots allt en historia och vinnartradition att luta oss mot, vilket gör att de positiva känslorna inte bara är blinda förhoppningar utan också erfarenhet från många år av framgång.
Så njut av en helgen och fortsätt tro. Det kan bli bra det här.
Idag för fjorton år sedan skrev Micke Möller den här krönikan om frustrationen efter att vi tappat 0-3 till 4-3 mot Gefle av alla gefla lag. Min bästa kompis var vid tillfället hjälparbetare i Darfurprovinsen i Sudan och rysligt nog satt i husarrest, misstänkt för att ha hjälpt en av regimen icke önskvärd journalist med skjuts. I denna prekära situation i sin lilla lägenhet i huvudstaden Khartoum gladdes han stort åt mina sms om MFF:s fina ledning. En timme senare satt han och tröstsöp sudanesiskt hembränt.
Veckans låt tillägnar jag Bonke, vars tålamod och ödmjukhet är lika förunderlig som denna pärla med Tom Waits.
