Friday I´m In Love - Barnen skall ha det bästa
Sex matcher är spelade, vi är inne i maj och Malmö FF motsvarar åtminstone tabellmässigt förväntningarna. Det ger oss lite andrum att tänka på sånt som ligger en aning i fotbollens periferi.
Vi var tre generationer Kroons på match i måndags, sonen har visserligen sin mors efternamn. men ändå. Det var jag, min son, min bror och min far. Plus en gammal god vän.
Det är inte ofta det blir så här då min gamle far håller på ett helt annat lag. Ett lag som fram tills helt nyligen spelade i samma serie som Malmö FF men som av kända skäl idag tampas med en superettantillvaro.
Olika falla ödets lott som det heter.
Situationen idag är faktiskt snarlik den när jag och lillebror började följa MFF under 1970/80-talen. Pappas lag hade halkat ner i seriesystemet och MFF var en stormakt i svensk fotboll. Detta hade till följd att vår käre far föll till föga och följde med sina blåa bröder till Stadion i stället för att häcka fem mil norrut och tack vare denna lyckliga slump fostrades jag och lillebror till rättrogna individer under Hövdingens, Bobs och Roys överinseende.
Vi kom tidigt till Stadion i måndags och hann med en pilsner på O´Learys. Ja sonen och fadern alltså, jag körde och min bror chockade sällskapet med att ta en päroncider. En i mitt tycke ganska ryslig brygd men samtidigt lite befriande i denna era av ölsnobberi.
Det är trevligt när man hamnar tidigt på Stadion. Man träffar så många vänner och bekanta som man har gått på match med i decennier och man känner sig hemma på ett sätt man sällan gör på någon annan plats. Till och med pappa som var på fiendeterritorium såg ut att trivas bra i det himmelsblå vimlet.
Jag kan nog inte omvända honom, men det är ju trevligt att han kan hänga med sina söner och barnbarn på match utan att känna direkt vämjelse.
Nu tycks dock HIF:s supportrar se sin klubbtillhörighet på ett ganska liberalt vis enligt min erfarenhet, då jag känner ett par HIF:are (dock ej pappsen) som blev medlemmar i MFF 2014-2015 för att kunna se Champions League live i Malmö. En ganska skojig anekdot som hade varit trevlig att berätta på E-zines forum om det inte vore stängt för andra lag. Just för att de skall slippa läsa sånt här får man förmoda...
När det var dags att gå in på läktaren anslöt min gode vän som hade laddat upp på Möllan och vi började orientera oss.
Då jag på grund av väldigt udda arbetstider inte kan vara på plats tillräckligt ofta har jag inte årskort, så min bror hade köpt de fem biljetterna på en för oss okänd sektion.
Det visade sig vara på familjeläktaren. Inget ont om denna läktare, men för oss fem män mellan 23 och 73 kändes det lite udda att slå sig ner bland barnen som är lite mer fokuserade på att käka popcorn och gå på toa än att följa matchen.
Jag försökte lätta upp stämningen med att säga till min 23-årige son att det var för att jag hade med min lille påg som vi hamnade på den sektionen, men han var inte imponerad.
Min vän som hade anslutit från Möllan suckade bedrövat och konstaterade att han fick svälja kraftuttrycken den här gången. Något som krävde en hel del disciplin när Franz Brorsson assisterade Igboananike till 0-1.
Nåja, det gick ju väl till slut och jag sprang även på min kusins man som håller på Elfsborg, men som generöst nog lät sin son se MFF och tillika bära MFF-halsduk.
Så trots att vi kände oss lite bortkomna just på den delen av Stadion kunde vi värma oss åt inte bara en seger, utan även åt en HIF-pappa och en Elfsborgs-pappa som trots sina egna felsteg valt att ta med barnen till Malmö för att ge dem det bästa.
Det är minsann lite vackert.
Idag för sju år sedan, guldåret 2010, skrev jag denna rapport efter en riktigt bra match i Borås som gav en föraning om ädel metall.
Veckans låt är Blue In Green med geniet Miles Davis. Lika vackert som våra blåa tröjor mot Stadions gröna matta.
Trevlig helg!
