Friday I´m In Love - Om Galls känslor för Christiansen
Kanske är det ett opus tonårspop från 1964 som saknas i omklädningsrummet innan avspark?
I slutet av förra året stod jag inför uppgiften att sätta ihop ett nyårsquiz, en medelsvår frågesport för ett snart medelålders festsällskap. Några spörsmål kom spontant, andra fick jag anstränga mig för att konstruera.
En googling på celebriteter som lämnat oss under 2018 var till god hjälp. Folkkära och inhemska storheter som Lill-Babs, Avicii och Ingvar Kamprad bidrog alla med tacksamma uppslag. Men jag trillade också över namnet France Gall som gick bort den 7 januari i fjol.
Denna artists bortgång hade jag missat eller möjligen redan förträngt, men någon undermedveten kunskapstörst fick mig att klicka vidare. France Gall? Fransk sångerska, född 9 oktober 1947 i Paris. Största hiten på Spotify är Ella, elle l'a från 1987 och jodå, den tangerade mina tidiga kassettbandsår och sportradiolyssnande. En tribut på franska till ikonen Ella Fitzgerald och en monsterhit världen över, senare återanvänd i olika eurodiscoremixer. Jag minns en musiklektion på Lorensborgsskolans mellanstadie då fröken skrev Ella Est La på tavlan och klassen var i uppror huruvida låten verkligen stavades eller på riktigt sjöngs så.
Men France var ju 40 år när hon sjöng in nämnda klassiker. Hon slog faktiskt igenom i hemlandet redan som tonåring och det riktigt stora genombrottet kom då hon vann Eurovision Song Contest 1965 med Poupée de cire, poupée de son, skriven av en annan fransk populärhjälte: Serge Gainsborough.
Och det är ju en så in i helvete klockren jävla schlager så att man trillar av stolen, om ni ursäktar min egen begränsade franska. Med stråk, ensam tvärflöjt och blåssektion långt fram i ljudbilden och en frenetiskt piskande rytmsektion som blandar swing och straight underdelning, allt underordnat en röst som med lika delar sensualism och kyla gör det möjligt för lyssnaren att associera till såväl nattliga mopedfärder utan jacka via Champs-Elysée som förtvivlade stunder på skolgården utan varken boll, koll eller roll.
Jag vet inte, jag fattar ingenting. Jag har inte ens ett underkänt glosförhör i francais på mitt lingvistiska CV. Men det spelar mindre roll. Inget annat språk än trikolorens har så mycket gratis när det kommer till klassisk popmusik.
Men det stannade inte där. Efter några sekunders scrollande frös tummen till is. Vad i hela..?
En titel fick tiden att stanna. Detta var för bra för att vara sant. Jag vågade nästan inte spela upp låten först, med rädslan för att förväntningarna skulle raseras. Men det gjorde de inte.
Ett kort intro, bara två takter långt med en trumpet på topp som för tankarna till en eftermiddag vid Rivieran, en uteservering i Nice eller ett glas rosé i Montmartre. Den bossanovadoftande versen med Frances flickaktiga stämma är förförisk elegans och barnslig lekfullhet på samma gång. Och utan pompösa medel, mer än en enkel understämma, kulminerar refrängen i ett minimalistiskt, ändå bombastiskt:
Christiansen… Christiansen…
Golvad. Som om jag upptäckt, uppfunnit eller uppväckt något. Hur kunde jag ha missat detta?
Efter en väldigt ytlig research konstaterade jag att texten handlade om en skandinav (tydligt norsk, men strunta i det) som med en gitarr och sina gröna ögon vid ett besök vid (i?) Medelhavet lyckades charma sin omgivning (mest France) men väl i Oslo (eller annan skandinavisk ort, typ Malmö) fanns det en annan kvinna, eller var det bara en kusin?
Christiansen… Christiansen…
Jag vet inte vart jag vill komma med den här texten. Antagligen är jag bara ute efter att uttrycka min glädje över en möjlig läktarsång och ett fotbollsanthem långt bort från Markoolio och White Stripes. MFF-familen har ju med heder redan Stevie Wonder och Dusty Springfeld på sin repertoar… Jag menar, France har ju redan gjort mer än halva jobbet?
Kanske är det ett opus tonårspop från 1964 som behöver spelas i omklädningsrummet innan avspark för att den danske dynamitgubben Anders ska hitta tillbaka till toppformen?
Christiansen… Christiansen…
***
Dagens låt…
… är tämligen given. France Galls Christiansen hittar ni här.
Idag för…
… fem år sedan utsågs Guillermo Molins till månadens favorit.
… sju år sedan kollapsade MFF mot Mjällby.
… 86 år sedan föddes James Brown, like a sexmachine.