Friday I'm in love: Papa Francesco och Anders Christiansen
Nu har i alla fall jag gjort mitt! Framåt Malmö!
Klockan är 6 på morgonen och vi går på den urgamla vägen Via Aurelia. Staden är närmast öde, och det är, åtminstone med romerska mått mätt, långt mellan de repade bilar som normalt gör gatan närmast omöjlig att gå över. Vi är ganska säkra på att vi kommer vara först på plats. Den eviga stadens turister må vara ganska många, men särskilt morgonpigga kan man sällan anklaga dem för att vara. Och med ett så viktigt uppdrag som det som ligger framför oss är det ju inte direkt läge att chansa. Påsen med det innehåll som utgör själva syftet med utflykten hänger över min axel och jag känner, trots min normalt ganska ljumma inställningen till katolska kyrkan, en sällsam förväntan över mötet vi skall vara med om.
Efter den vackra promenaden längs Vatikanens sydmur visar det dock sig att vi inte alls är särskilt tidiga. Mellan oss och Berninis magnifika kollonad som utgör gränsen till Petersplatsen myllrar det av folk. Italienare, västafrikaner, amerikaner, polacker och mängder av latinamerikaner. Flera uppklädda i sina blivande bröllopskläder, alla förväntansfulla och glatt samtalande.
I takt med att solen stiger ovanför de höga husen och träffar den ständigt växande skaran mattas dock entusiasmen. Det blåser sällan i Rom och jag börjar undra vad vi håller på med. Då vi kommer in på väntans fjärde timme är temperaturen över 35 grader. Så öppnar slutligen schweizergardisterna grindarna till audiensområdet. Vi gör som alla andra. Springer så fort vi kan för att komma åt de mest åtråvärda av de tusentals stolar som står uppställda. De stolar som står längs med den rutt som Papa Francesco kommer ta då han om någon timme kommer inkörande. Och visst, trots hård konkurrens med en skara honduranska pilgrimer som förefaller ha siktat in sig på samma område som vi får vi bra platser. Steg ett är avslutat. Nu gäller det bara att påven kommer få syn på den himmelsblå tröja som jag släpat med mig från Malmö.
Jorge Mario Bertoglio, sedermera känd som påve Francesco, föddes i Argentina 1936. Som många andra katoliker har han två passioner. Gud och fotbollen. Hans lag är San Lorenzo, döpt efter den heliga Laurentius som dog martyrdöden i Rom år 258. För övrigt samma Laurentius som är Lunds Stifts (och sålunda Skånes) skyddshelgon. Laget är ett av Buenos Aires främsta, med flera nationella titlar på sin meritista, men till skillnad från flera andra av Buenos Aires många lag hade San Lorenzo aldrig vunnit Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League. Förrän 2014, ett år efter Jorge Marios upphöjande till påve. Detta fick mig att börja fundera. Uppenbarligen är hans kraft tämligen stark i de här frågorna och vad behöver Malmö FF anno 2018 om inte lite gudomlig inspiration. Det är därför jag har släpat upp oss så här tidigt, och det är därför som jag har med mig Anders Christiansens matchtröja till Vatikanen.
Återigen får vi vänta. Och väntan är dryg. Men till slut kommer han inkörande, Papa Francesco. Han börjar med en stor lov ner mot fontänerna och obelisken i Petersplatsens mitt, han kör en runda längs de norra stolsraderna. Han vinkar. Folket jublar. Så börjar han närma sig oss. Jag håller upp den himmelsblå tröjan med nummer 7 Christiansen på ryggen. Skriker. Han närmar sig allt mer. Folk blir som tokiga. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra men viftar så mycket jag någonsin kan med min tröja. Så möts våra blickar. I en millisekund ser påven, den heligaste mannen på jorden, mig och AC:s tröja. Och aldrig någonsin har jag varit så säker på att vi går en ljus framtid till mötes.
Framåt Malmö!
