Friday I'm in Love: Pungkulor – och övriga kroppsdelar
Ibland infinner sig inte glädjen riktigt. Men förr eller senare brukar det lösa sig. Gärna redan i morgon.
Jag är en mycket enkel man. Jag är i själva verket en helt vanlig Svenne Banan som dock hade förmånen att få Malmö FF inympat i mig som barn. Jag ställde inga frågor kring detta. Det var som det var i min familj. Sen har det bara fortsatt. Mycket glädje. En del sorg. Men i det stora hela har det varit en fin relation.
Jag längtar efter varje säsong. Helt frivilligt står jag på någon läktare och fryser pungkulorna av mig när de himmelsblå spelar en försäsongsmatch i inledningen av februari. Helt frivilligt tar jag en semesterdag eller några komptimmar för att vid nästa svinkalla försäsongsmatch veckan senare frysa av mig tårna eller någon annan kroppsdel. Så har det fortsatt. År ut och år in. För pungkulorna växer ut igen. Liksom övriga kroppsdelar. De som hävdar motsatsen ljuger.
Säsongen 2018 har dock varit lite speciell, skall erkännas. Allting började förvisso fint på Gamla IP: träningsmatcherna, gruppspelet i cupen und so weiter, und so weiter. Sen drog Allsvenskan igång med en strålande tillställning borta mot Elfsborg. Vi som var där sjöng och gapade precis som vanligt. Stundtals sjöng vi för övrigt jävligt bra, vi som var där. Och allting kändes riktigt fint. Pungkulorna var åter på plats. Liksom övriga kroppsdelar.
Därefter gick det grus i maskineriet (som man säger). Malmö FF slog knut på sig själv och den röda linjen från fjolårets säsong var liksom bortblåst. Vi gick in i säsongen som regerande mästare men presterade som ett lag från Superettan. Det har, minst sagt, varit en bedrövlig vår. Och för första gången på mycket länge kände jag hur säsongsuppehållet kom som en stor befrielse. Jag var fullständigt tom efter krysset hemma mot Dalkurd. ”Nu är jag ta mig fan deprimerad på riktigt”, tänkte jag på fullt allvar när jag satt och tjurade med en cigarett på balkongen här hemma efter matchen. Men som tur är tvingar livets realiteter oss människor att fokusera på andra saker, och efter ett tag kan man bara skratta åt sitt eget patetiska, självömkande känsloliv. ”Herregud, vi snackar fotboll! Kom igen nu! Ryck upp dig!”
Men ändå… Jag är fortfarande en aning under isen (som man säger). Åtminstone i den del av mitt liv som handlar om Malmö FF. Jag vet att AC är tillbaka (den motvillige frälsaren). Jag vet att vi har fått en ny tysk tränare som gillar ordning och reda och ”Fußball total”. Jag vet att laget säger sig vara fullt av revanschlusta. Det kan ju bara gå åt ett håll, liksom.
Och jag försöker verkligen mobilisera lite engagemang. Jag försöker verkligen känna lite nerv och puls nu när Allsvenskan drar igång igen för våra himmelsblå gossar borta mot Sirius. Någon slags entusiasm. Men det funkar inte. Det griper inte tag i mig. Och då är det riktigt illa.
Det har hänt förr, skall sägas. Korta, olyckliga perioder i mitt liv då jag knatat iväg till Stadion utan att känna, på något sätt. Jag har inte blivit upprörd av ett mål i baken, och jag har bara jublat sådär pliktskyldigt vid en seger. Men det där ruset, den där fullständigt allomfattande befrielsen, har inte infunnit sig. Och då är det riktigt illa.
Jag vet att allt det där går över. Men just nu kan jag inte göra så mycket åt det. Jag behöver hjälp på traven, och den hjälpen kan bara Malmö FF bidra med i det här fallet. Bollen är så att säga på Malmö FF:s sida. Så snälla Rösler & Co. Kan ni inte skänka mig lite hopp? Kanske hjälpa mig att hitta tillbaka till skrattet och glädjen.
* * *
Idag …
… är det en dag kvar tills Sverige möter England i VM. Jag är normalt sett fullständigt ointresserad av Blågult, men under Janne Anderssons ledning har det hänt något med laget som jag gillar mer och mer. Kollektivet. Lagandan. Inställningen. Disciplinen. Lycka till, Sverige!
Dagens låt …
… måste nog fan bli Chocolate Salty Balls med Isaac Hayes.
