Friday I'm in Love: Säljer Malmö ut sig?
Malmö har genom ett lyckoslag 2014 blivit Allsvenskan dominant. Vi älskar alltid segrar. Men håller vi på att bli Sveriges FCK, Newcastle eller PSG? Himmelrikets krönikör tar ut svängarna.
Det sista dussinet år har varit otroliga för Malmö FF. Allsvenska guld som får nackarna att böjas på hjältar som Lewicki, Christiansen, Dahlin och Rakip. Nästan varje år har vi kvalat in till Europaspel, ibland gått vidare till utslagsmatcher. Bortaresor till Madrid, Torino, Paris, Istanbul och Ventspils. Kanske mest överväldigande av allt – vi har börjat vinna cupen!
Framgångarna på plan har förvaltats osannolikt väl av kloka ledare. Systematiskt har man förbättrat förutsättningar for fortsatt dominans i Sverige. Fräschare arena, bättre träningsförutsättningar, fler kompetenser runt laget, större akademi med mer välutbildade ledare. Starkare trupp till följd av högre löner och större transfersummor. Spelarförsäljningar till allt högre belopp. Malmö FF gör allt rätt, dominerar Allsvenskan, och har reducerat resten av lagen till Deltagare. Sköts korten rätt kommer avståndet nedåt att öka.
Men vill vi det? Är det den här klubben vi vill vara?
Svensk fotboll har börjat framhållas som ett föredömligt unikum. En i det stora fantastisk läktarkultur, föreningar som ägs av sina medlemmar, obefläckade av diktatorspengar. Vi har tagit avstånd från VAR. Klubbarna lever nära sina lokalsamhällen, bedriver öppna träningar och idolerna kan ses cyklande i stadens centrum. Med allt detta är det okej att kvaliteten på vår fotboll inte står sig särskilt väl. Det är här vi vill vara.
Många svenska supportrar vänder ryggen mot den internationella fotbollen. Vem vill älska en energidryck? Går det att glädjas åt att ett amerikanskt investmentsbolag tar ett ligaguld? Hur många gästarbetare förolyckades för att få råd med den nya anfallaren?
Nej tack, säger vi.
Och ja tack. Åt Uefas miljoner.
Malmös nuvarande dominans hade varit omöjlig utan den hästinjektion klubben fick av de pengar som kom in till följd av att vi kvalade in till Champions League 2014. När vi upprepade samma sak året efter avgjorde egentligen saken för många år framåt. Ännu en vitaminspruta i rumpan. Fråga bara den där Ibrahimovic vilka underverk sådana kan göra.
Ser vi det utifrån, blev Allsvenskan genast mindre spännande. Från att ha varit serien där makten ständigt växlade fick vi en gigant som är given favorit inför varje säsong. Missförstå mig rätt, jag gillar det. Men får ändå en aning dålig smak i munnen.
Vi vet varifrån pengarna kommer. Vi vet hur korrupt Uefa är. Hur gärna vill vi inte bli av med Fredrik Reinfeldt för att han saknar ryggraden att vara en röst mot Don Ceferin med lakejer?
Uefa – mafia
Vi brukar säga att vår klubb har förtjänat sin ställning. De där segrarna mot Sparta Prag, Red Bull Salzburg och allt vad dom hette var bragder. Visst. Det var bra gjort. Spelare gjorde fantastiska prestationer. Åge snilleblixtade en fembackslinje. Samtidigt hade vi tillfälligheterna på vår sida. Med bara en gnutta mindre tur hade det inte hänt.
Fram till 2013 turades svenska lag om att vinna Allsvenskan och den medföljande guldlotten till Champions League. Trots den tveksamma nivån på Allsvenskan var det ändå bara en tidsfråga tills något av dessa lag skulle få en fullträff. En kombination av spelare som överträffar sig själva, lyckade värvningar och så litet tur på det.
Den klubben hade blivit den regent vi nu är, om den inte klantat till det alldeles oerhört. Och det hade behövts missar på en långt lägre nivå än de klubbar som spelade i CL på 90-talet. Förutsättningarna var inte alls lika gynnsamma då, pengarna mindre.
Givetvis är jag glad över att det blev vi. Jag är med glädje en deltagare med lyckligt leende varje gång vi möter en oljedopad europeisk jätte.
För låt oss inte lura oss själva. Vi är deltagare. Glada att få spela med de stora pojkarna. Väl medvetna om att vi har lika stor chans att nå kvartsfinal i Champions League som Degerfors att vinna Allsvenskan. Men Degen är stolta över att spela på vår nivå. Och vi ska vara stolta över att emellanåt få smisk av någon av Madrids giganter.
Vinnarmentalitet i all ära, men det handlar inte om att vinna. Det är inte det som är det ultimata målet. Målet och meningen är spelet, klubben. Vad det står för.
Det inte bara det att pengarna känns ofräscha. Det finns saker som följer med. Fotbollens professionalisering, kan man kanske säga. Allt blir mer rationellt. Styrelseproffs från näringslivet, sponsorloger, datadriven scouting och matchanalys. Ett tjog personer runt A-laget. Svårt att protestera, det ter sig rationellt, saker utvecklas, andra gör samma sak, vi kan inte halka efter.
Akademin, verkligen något att vara stolt över. Vi håller på att käka upp hela Skåne och dess rika utbud av talang. Det räcker dock inte, vill ha mer. Vi scoutar och uppvaktar småkillar över hela landet. Och långt utanför. Vad blir bättre av detta? För Malmö ökar sannolikheten att vi hittar guldkorn en aning. För fotbollen i stort – ett nollsummespel. I bästa fall. I värsta fall dör fotbollen på platser utan klubbar som kan konkurrera med akademierna.
Samarbetet med Olympic. Tja, vad tycker vi om de konglomerat av klubbar som växer fram i den stora världen? När Red Bulls Salzburg möter Red Bulls Leipzig. Känns det upphetsande? Nja. Visst vi äger inte Olympic. Men med våra pengar kan vi styra en hel del. Vi och andra storklubbar i landet placerar fler och fler spelare, särskilt unga, i lag som de egentligen inte hör till, inte bryr sig om. De är dyrbara varor som ska vidareförädlas. Lockas vi själva inför utsikten att varje år ha tre nya talanger från Bournemouths akademi i laget?
Så att de rika knösarna till klubbar bli ännu rikare och de fattiga satarna till deltagarklubbar ännu fattigare.
Damfotbollen:
Det var banne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig när jag hörde att Malmö äntligen skulle dra igång en verksamhet för flickor.
Vi började i lägsta serien, gott så. Allt annat hade känts skevt. Jag är lycklig att vi nu står inför vår första säsong i Damallsvenskan. Men. Det går inte att komma ifrån att vi är ett köpeslag, dopade genom de resurser klubben har fått genom Uefa-pengar på herrsidan. Och detta drabbar det som är grunden i den svenska fotbollen, själva myllan av ideella krafter. Fråga Dösjöbro.
Visst fattar jag att det aldrig går att vara helt renlärig. Det är okej att vi spelar en försäsongsmatch på plast. Tillstår att jag njuter litet när vi maskar i ledning mot Djurgården. Inget i fotbollen blir bättre om vi skänker bort Uefas segerpremier till Cancerfonden. Det blev väldigt lyckat att låna ut Sebbe till Kalmar.
Det går inte att klandra Don Danne, engagerade lärare i akademins högstadieskolor eller tjejerna som vann Elitettan. Dom har inte gjort något fel. Bara gjort det bästa dom kunnat utifrån sina förutsättningar. Inte deras fel att förutsättningarna blivit exceptionellt goda.
Men jag känner mig ändå så jävla kluven. Det gnager att vi är en del av problemet. Vill ha segrarna. Vill att vi leder utvecklingen. Vill att vi bevarar det som är så fint med svensk fotbollskultur. Vill så innerligt att detta går ihop. Villar bort mig.
Börjar det bli mer än bara den himmelsblå färgen och det trevliga passningsspelet som gör oss lika Manchester City? Håller vi på att bli Sveriges, FCK, Newcastle eller PSG? Det vore kanske att överdriva. Men kanske bör vi vara litet på vår vakt? Och fundera på om alla rationella vägar som leder till ökad konkurrenskraft är värda att träda in på.
Ha en himmelsblå – men också en aning gulblå – helg!
Idag för exakt 23 år sedan...
Rapporterade Himmelrikets Thomas Green från en försäsongsträning
”Malmösupportrarnas livliga diskussion om att fem anfallare är en för mycket, fick svar på tal idag då blott en av dem deltog. Rosenberg heter han och jag uppmanar fotbollssverige att lägga hans namn på minnet.”
Profetiskt med stor nostalgifaktor. Bara det att Ronnie Hellström var målvaktstränare!
Dagens låt
Viva la Vida, Coldplays låt om konsekvenserna av framgång och fall
