Friday I'm in love - Slutsignal
Om ni som läst mina alster bara har haft hälften så mycket nöje av dem som jag haft när jag skrivit dem, då är jag glad!
Så var det fredag igen. Äntligen tänker många av er, men inte jag. För mig är just denna fredag en vemodets dag. Det här är nämligen mitt sista bidrag till Himmelriket. Eller, kanske inte sista någonsin, men det är definitivt det sista ni hör från denna tanten på länge. Det är smärtsamt att inse, men i nuläget finns ingen plats för Himmelriket i mitt liv.
Att min sorti sammanfaller med säsongstarten - den första viktiga cupmatchen är bara några timmar bort – gör smärtan i mitt tanthjärta ännu värre. Men, som alla vet, a tant has to do what a tant has to do.
Medan jag med tårfylld blick ser Himmelriket 2016 lämna mig, tänker jag tillbaka på allt jag fått uppleva som medlem av denna eminenta redaktion. Aldrig kunde jag väl drömma om att jag skulle bli Himmelrikets officiella tant. Men så blev det.
Totalt har jag hunnit publicera drygt trettiotalet texter. Alla har kanske inte varit värda något Pulitzerpris, men några är jag ändå rätt nöjd med. Förutom de obligatoriska ”inför match”, ”Fem snabba” och liknande, har mina alster haft mycket skiftande innehåll. Redaktörerna har gett mig friheten att publicera titlar som ”Därför har jag Thomas Sjöbergs matchtröja i garderoben”, ”Din guide till Liverpool” eller ”När jag stalkade Afonso Alves på Marina Plaza”, trots ganska vaga kopplingar till fotboll eller MFF. Inte många hade släppt igenom sådant, men på Himmelriket är det högt i tak!
Jag har verkligen älskat, att med jämna mellanrum få ägna några timmar åt att sväva ut i text (och ibland även i bild), grotta ner mig i orden och vrida till finurliga formuleringar.
Mer normala människor i min omgivning har förgäves försökt övertyga mig om att jag lagt ner orimligt mycket tid på petitesser, som att byta ut ett ord här, flytta ett kommatecken där, eller lyfta upp ett stycke och ner ett annat, bara för att få det rätta flödet i texten. Men för mig har det varit ett lustfyllt nöje och något jag kommer att sakna. Om ni som läst mina alster bara har haft hälften så mycket nöje av dem som jag haft när jag skrivit dem, då är jag glad!
Då och då har det kommit klagomål från läsekretsen. Som när jag råkade stava Richardinhos namn fel. Det blev närmast folkstorm i kommentarsfältet. För att inte tala om när jag andades lite och i mitt tycke fullkomligt välförtjänt kritik mot Rosenberg. Det utlöste en veritabel tsunami av ettersprutande pissmyror. Sakfrågan försvann i tsunamin av mer än femtio inlägg. Ett engagemang bland läsarna som är få skribenter förunnat och som bara kollegan Thomas Lundkvist brukar lyckas uppbåda med någorlunda regelbundenhet.
I somras fick jag förmånen och det stora förtroendet att åka till Vilnius för att bevaka CL kvalmatchen mot Zalgiris för Himmelrikets räkning. Förstår än i dag inte hur redaktörerna vågade ge mig uppdraget, eller hur kollegan Börén vågade ge sig ut på resa i österled med tanten.
Jag får, så här i efterhand, vara glad att redaktörerna inte bad om referenser innan jag fick uppdraget att bli utrikeskorrespondent, jag är nämligen inte helt säker på att mina närmaste haft några goda vitsord att dela med sig av. Den minnesgode kommer kanske ihåg att äventyret började med att tanten, fjorton timmar innan planet skulle lyfta, upptäckte att hon saknade pass. Jag kan härmed avslöja att ingen i min omgivning ens höjde på ögonbrynen över detta, ingen var det minsta förvånad.
Jakten på ett nytt pass var en typisk händelse att sortera in under kategorin ”det blir kul sen”. I själva verket var det så lagom roligt. Inte ett enda dugg roligt faktiskt. Den efterföljande krönikan om hur jag fick ett vackert rosa, provisoriskt pass blev däremot en källa till stor munterhet.
I Vilnius var jag inte bara tant i största allmänhet utan blev ”Tant Anita” med hela Himmelriket, utsedd av självaste Televinken, ja Börén alltså. Det som levererades från Tant Anitas tangenter var i ärlighetens namn inte mycket att lämna till eftervärlden, det erkännes, men trots att jag både kände mig och presterade som en PRAO-elev så har Vilnius och Camp Cepelinas en plats i mitt hjärta för evigt.
På pressläktaren i Vilnius var det tunnsått med människor av honkön. Inga alls närmare bestämt. Jag måste erkänna, att när jag stod där med Börén och finmedia upplevde jag en viss katt-bland-hermelinerna-känsla. Men på något sätt blev det samtidigt en mission. Många fotbollsrelaterade sammanhang hade mått bra av lite fler tanter.
Tantbristen gällde för övrigt även på läktarna runt Zalgiris hemmaarena, kvinnor går inte på fotboll i Litauen. I Skottland däremot går kvinnor på fotboll, det försäkrade mig i alla fall en käck, grönklädd tant vid namn Sheila, som jag intervjuade utanför stadion inför hemmamötet mot Celtic.
Jag hoppas att jag genom att finnas på Himmelriket har lagt ett strå till stacken, om än aldrig så litet, för att fler himmelsblå tanter ska hitta till Swedbank stadion!
Avslutningsvis har jag tre önskningar för den kommande säsongen (bortsett från de självklara; att vi vinner cupen och Allsvenskan), en gällande Himmelriket, en gällande supportrar och en gällande spelare.
1. Må det komma in någon ny tant i redaktionen!
2. Må de mest testosteronstinna på ståplats komma till insikt om att det tvångsmässiga brölandet om att hata HIF och runka till Fotbollskväll inte tillför något till stämningen.
3. Må Molins sätta sitt namn på ett kontrakt, gärna i går!
Det är väl inte för mycket begärt?
Till sist; Fredrik Blomberg, om du läser vill jag bara säga att jag inte glömt din farmor. När/om jag gör come-back återkommer jag till dig!
I förrgår…
… var det exakt arton månader sedan jag publicerade min första text på Himmelriket. Ingen stor dag för mänskligheten, men en stor dag för mig.
Om precis en vecka…
… fyller Dubaiskribenten Anton res-dig-upp Tinnerholm 25. Inte heller det någon stor dag för mänskligheten, men en stor dag för honom. Grattis Anton!
Dagens låt…
… blir en som jag funderat på att avsluta Friday I’m in love med flera gånger. Jag har dock tvekat eftersom risken att bli utsatt för lyteskomik är uppenbar. Men så här till sista texten - och efter att tidigare ha visat min breda musiksmak genom såväl brasiliansk samba som Jimi Hendrix och Beatles - tar jag chansen. Jag älskar den seriöst och hoppas ni också gör det, efter att ha lyssnat till Thomas Peterssons fullkomligt obetalbara tolkning av den välkända Frälsningsarmésången om porten, ni vet den som leder in i Himmelriket. Lyssna, le och njut av Pärleporten
Ta hand om er!
