Friday I´m In Love - Soliga dagar och sommarplågor
MFF är i en formmässig berg- och dalbana i sann gammal sommartradition och farfar Pontus tampas med Skånes vilda djur.
Det känns en aning avkopplande att slippa se Malmö FF gå upp i den allsvenska ringen i helgen, efter den period av närmast osannolik ojämnhet som präglat laget sedan EM-uppehållet.
Det på förhand givna fiaskot på Strandvallen, den häftiga vändningen i Uppsala, Klaksvikkrossen hemma, Are-You-Sirius?-debaclet på Stadion och sedan den lama insatsen på Färöarna. Det är ingen stabil form som uppvisas.
Det skapar mycket frågor för oss supportrar och många av dem kretsar kring vår tränare. Låt mig betona att jag i grunden är positiv till Henrik Rydström och jag anser att han har gjort mycket för laget sedan den rent erbarmliga säsongen 2022, men jag kan inte låta bli att uppfatta honom som en aning arrogant när det kommer till laguttagningar och matchcoachning.
Låt mig understryka att jag endast är en engagerad, och understundom oroad, iakttagare av vad som sker. Jag kan givetvis inte tillnärmelsevis lika mycket fotboll som vår tränare och hans stab, men det går mig heller inte förbi att Herr Rydström relativt frekvent tvingas ta på sig ansvaret efter matcherna för både poängtapp och svaga prestationer från laget. I sommar med en oroväckande regelbundenhet.
Rotationen är ett problem som i alla fall för mig känns lite onödig. Visst kan och skall truppen luftas och nyckelspelare skall givetvis inte slitas ut, men samtidigt går det säkert att göra detta med lite mer fingertoppskänsla än att plocka bort ett par-tre av de formstarkaste spelarna samtidigt som man sätter in ett par-tre av de absolut formsvagaste.
Det är att göra både laget och de spelare som famlar efter formen en björntjänst. En totalförsvagad startelva är en dålig miljö för en formsvag spelare att komma in i, medan en till största delen intakt förstaelva kan lyfta en spelare som är på väg tillbaka. Det är små marginaler, men viktiga för en tränare att känna in om han vill hålla laget på vinnarspåret och få spelarna att lyfta.
Bytena känns också märkliga och även där har vi hört vår tränare låta vilsen och självkritisk efter matcherna. Ofta har offensiva ess bytts ut när vi jagar mål och ibland har vi vid ledning och matchmomentum sett Rydström ta ut bärande spelare och i stället sätta in spelare som kanske inte har styrkan och rutinen att fortsätta hålla uppe spelkvaliteten när motståndaren går för slutforcering.
Det är sådant här som rör sig i en supporters hjärna under lediga sommardagar och som ibland kan förta lite av det positiva i att vi leder serien och nu är klara för fortsatt Europaspel i höst. Trösten är väl att det pågår en ständig (och förmodligen mycket skarpare) process i Henrik Rydströms hjärna, där analysen säkert kristalliseras ut på ett bra sätt och under tiden väljer jag att ha tålamod.
Det gäller ibland att uppvisa stoiskt lugn och i onsdags anser jag att jag visade olympisk klass i grenen när jag, min son och min tvåårige sonson skulle åka från Malmö till paradisstranden Sandhammaren på Österlen.
Kort innan vi kommit fram till Ystad snyftade det lilla barnbarnet till och innan min son hunnit säga mer än "Vad är det lille..." så kräktes den lille stackaren rätt ut. Farfar Pontus slirade in på en rastplats och sanering och klädbyte inleddes och vi kunde lyckligtvis konstatera att pågen snabbt återhämtade sig när åksjukan släppte.
Att åka vidare till ända till Sandhammaren var dock inte att tänka på, men en snabb googling gav vid handen att Svarte havsbad låg endast tio minuter bort. Det lät ju lovande för tre generationer MFF-medlemmar (den lille registrerades när han var kvar på BB) att kunna hoppa i plurret på Hugo Larssons himma-beach, så sagt och gjort, vi tog oss dit och hittade en fin plats för lite avkoppling.
Medan sonen och sonsonen sysselsatte sig med lite lek gick farfar Pontus ner till bryggan för att ta ett avkylande och välgörande dopp efter kräkpartyt i bilen och efter några tappra simtag i det ishavskalla vattnet gick jag upp mot mina grabbar igen.
Jag kom dock inte mer än halvvägs mot filten förrän en våldsam smärta skar genom hälen och se, vad hade vi där, om inte en geting som hängde från foten! Det illvilliga djuret slogs bort och gadden pillades ut innan jag med ett ansträngt leende återvände till pågarna.
Getingstick ger en rätt ihållande och intensiv smärta och medan jag låg och försökte hantera den utan att vara tråkig drog min lille sonson mig i skägget och i brösthåret med en aldrig sinande energi. Farfars smärttröskel testades ordentligt, men att se den lille pågen skratta efter att ha mått så illa i bilen gjorde det värt alla plågor i världen.
Sedan åkte vi tillbaka till Malmö utan incidenter och avslutade dagen med falafel i solen och lek på Sagolekplatsen vid biblioteket och det blev på hela taget en fantastiskt rolig dag, om än med några obehagliga inslag.
Det gäller att ta det onda med det goda, oavsett om det gäller sommarutflykter eller fotbollstränare, antar jag. I år har jag dessutom blivit fästingbiten, så jag hoppas att både min och MFF:s minuskvot är uppfylld ett tag framöver. Man lever på hoppet.
Idag för tio år sedan skrev vår käre Redaktör Nilsson den här matchrapporten som bland annat berör rotation som kanske var lite mer lyckad än dagens?
Veckans låt är passande nog "Ticks (Fästingar)" med countrysångaren och gitarrekvilibristen Brad Paisley.
