Friday I'm in love: Stalking Afonso
”Den näst bäste spelare jag någonsin tränat, bara Zlatan är bättre” sa Erik Hamrén om Afonso Alves. Dock hade Hamréns uttalande ingenting att göra med att jag stalkade Afonso på Marina Plaza.
Afonso kom till Örgryte 2002 och redan då hade han siktet inställt på Brasilianska landslaget. Om man har det som mål kan det tyckas något udda att börja resan i Örgryte, men icke desto mindre visade det sig vara den rätta vägen. Efter Örgryte blev det succé i både Malmö och Heerenveen vilket ledde till åtta landslagsmatcher för Brasilien och vinst i Copa América 2007.
Det var i den vevan vi sågs på Marina Plaza i Helsingborg, Afonso och jag.
Vårt möte inleddes lite trevande med att en sval receptionist i oklanderligt struken blus tittade upp över receptionsdisken och gav mig sitt allra mest professionella leende,
- God morgon, sa hon och inväntade att jag skulle säga mitt ärende.
- Ehhh, god morgon… ehhhh, jag undrar… jo alltså, jag är egentligen här på konferens…
- Ja? log hon.
- Jo jag tror det bor ett holländskt fotbollslag här, en av spelarna heter Afonso Alves…?
- Det är möjligt, men jag kan tyvärr inte lämna ut information om våra gäster.
- Nej, jag förstår det, men det är såhär att jag har nästan lovat min dotter att… bla bla bla, svamlade jag på medan situationen blev allt mer pinsam.
En tankebubbla med texten ”Alltså, tanten, har du glömt ta din medicin, eller?” svävade nu ovanför receptionistens huvud. Jag försökte undvika att se det, försökte återfå någon slags värdighet. Det lyckades förmodligen inget vidare, men jag framhärdade ändå och ställde lite mer offensiva frågor.
- Vet du om de har checkat ut än? Hur dags ska de lämna hotellet?
- Tyvärr…
Vid det här laget var jag frustrerad, men den pinsamma känslan började ge vika. Herre gud, jag var ju faktiskt en respektabel medelålders kvinna, prydligt klädd konferensdeltagare dessutom, vad trodde hon om mig egentligen? Nej, jag skulle minsann inte låta mig hunsas av en snipig liten receptionistjänta.
Resolut ryckte jag till mig ett konferensblock från högen som låg på disken, plockade åt mig en penna och stegade iväg för att fatta posto på en strategisk plats, det vill säga där jag hade bra överblick över både hissarna och entredörrarna.
Det var mycket folk i rörelse i lobbyn, men mest håglösa konferensdeltagare som tuggade gratismackor. Var fanns spelarna från Heerenveen? Hade de redan lämnat hotellet? Använde de en annan utgång? Med tanke på händelserna som utspelat sig kvällen innan hade det inte varit osannolikt om de smitit ut någon bakväg.
Dagen innan, den 3 oktober 2007 mötte nämligen Heerenveen HIF i Uefacupen. Holländarna hade vunnit sitt hemmamöte, men hade nu släppt in fem mål och bara gjort ett på Olympia. Efter matchen åkte de besvikna spelarna till Marina Plaza där de var inkvarterade, men i stället för välbehövlig vila blev det ur askan i elden för några av dem.
Vid en bankomat på närbelägna Knutpunkten dök nämligen ett gäng berusade HIF-supportrar upp. Situationen blev snabbt hotfull och i tumultet flydde spelarna in på hotellet med gatstenar och glåpord efter sig. Väl innanför dörrarna lyckades personalen hålla huliganerna borta tills polisen kom. En av spelarna som attackerades var Afonso Alves.
Detta hade jag dock ingen aning om när jag nu stod och bevakade hissarna på Marina Plaza. Minuterna gick och snart hade det gått en kvart utan att någon Afonso synts till. Ytterligare en kvart gick och jag missade seminariet jag skulle varit på. Det började nu dyka upp prydligt klädda killar, alla i likadana mörka kostymer.
Eftersom det inte var Jehovas vittnen som var på konferens på Marina Plaza så drog jag slutsatsen att de var fotbollsspelare från Heerenveen.
Efter fyrtiofem minuter gled hissdörrarna upp för femtioelfte gången och äntligen var det Afonso Alves som klev ut. Jag satte omedelbart kurs rakt emot honom. När han fick syn på mig såg han klart skärrad ut, men mot bakgrund av gårdagens upplevelse var det inte konstigt. Han trodde väl jag var mamma till någon HIFare som tagits i förvar och nu krävde vedergällning.
För att visa att jag hade fredliga avsikter visade jag upp mitt allra vänligaste leende och sträckte fram högerhanden redan på flera meters håll. Det hade ingen lugnande inverkan alls på Afonso som omedelbart retirerade. Bakom honom fanns ett större blomsterarrangemang och eftersom han inte kunde backa längre landade han i det. Han balanserade sittande på kanten för att undvika att hamna på rygg i grönskan och i det läget hade han inte mycket annat val än att ta tag i min utsträckta hand. Bara i fingertopparna visserligen, men dock.
- Nice to meet you Afonso, sa jag, we miss you in Malmö.
Snacka om icebreaker! Plötsligt försvann skräcken ur Afonsos ögon, han sprack upp i ett stort leende och han tog ett fastare tag om min högerhand,
- Are you from Malmö? Are you MFF-supporter?
Där och då, i just den stunden, förstod jag vad kärleken till en klubb kan åstadkomma. Efter storförlust och stenkastning var de tre bokstäverna M F F som balsam för själen, som en sval hand på en febrig panna, som en varm, trygg famn för Afonso. Kanske mindes han guldfirandet 2004, kanske kom han ihåg Hasse Mattissons skånskundervisning, kanske tänkte han på supportrarnas kärlek, inte vet jag, men förlusten på Olympia och resan hem till Heerenveen blev garanterat mindre tung efter vårt möte.
Det blev några minuters småprat om MFF och jag berättade förstås om dottern som jag lovat försöka fixa autograf till. Afonso strålade som den brasilianska solen och på det framsträckta konferensblocket skrev han ”Um grande abraco de Afonso Alves”, det vill säga, En stor kram från Afonso Alves.
Behöver jag säga att dottern var nöjd? Dittills hade hon fått nöja sig med en autograf av dåvarande materialförvaltaren Kenneth Folkesson!
Afonso, Folkessons favorit
På tal om Folkesson så intervjuades han här på Himmelriket, i samband med att han lämnade klubben i vintras, och när han fick frågan om vilka som var de fem bästa spelarna under hans år i MFF svarade han som första namn; Afonso Alves.
Folkessons autograf fick dottern för övrigt när Afonso och övriga spelare vilade på Stadshotellet i Kalmar inför ett möte med KFF. I brist på annan sysselsättning ägnade sig den jovialiske materialaren åt att mingla med glassätande supportrar. Far och dotter, som åkt för att se MFF spela på Fredrikskans, stötte ihop med honom i solskenet på torget. Folkesson erbjöd sig generöst att ordna autografer från spelarna åt dottern, som var för blyg för att fråga själv. Precis vilka hon ville kunde Folkesson fixa.
Förutom Afonso stod Toivonen högt i kurs och dottern hoppades förstås att snabbt få ihop en imponerande samling. Den mer pragmatiskt lagde fadern insåg däremot att det skulle medföra vissa administrativa svårigheter att överlämna dessa autografer efter matchen, så han tackade vänligt nej till erbjudandet. Troligtvis såg Folkesson lite besviken ut, så fadern tillade snabbt,
- Men hon kan väl få din i stället!
Folkesson sken upp, förmodligen första och enda gången han fick skriva autograf, och fadern noterade uppenbarligen inte det åskmoln som drog in över dotterns ansikte. Hon har än i dag inte förlåtit sin far för detta, även om hälsningen från Afonso på Marina Plazas konferensblock gav lite plåster på såren.
Näst bäst
Förutom dottern och Folkesson var det ganska många som såg Afonsos storhet. Eric Hamrén var en av dem och beskrev honom som ”den näst bäste spelare jag någonsin tränat, bara Zlatan är bättre”. Troligen den bästa kommentar Hamrén någonsin yttrat.
Under sin tid som tränare för danska Ålborg försökte Hamrén själv värva Afonso, som då fortfarande spelade i Örgryte. Hamrén var säker på att Afonso skulle göra succé och sedan inbringa stora pengar till klubben vid en vidareförsäljning. Dessbättre var inte förtroendet för Hamrén så stort att Ålborg, som var beroende av att låna upp pengar, vågade satsa. I stället gick Afonso till MFF och succén lät som bekant inte vänta på sig.
Afonsos frisparkar blev legendariska och han var en starkt bidragande orsak till att MFF 2004 tog sitt första SM-guld på alldeles för många år. Han hade även andraplatsen i skytteligan båda säsongerna i Malmö.
Hamrén lär ha påmint klubbdirektören i Ålborg om misstaget varje gång Afonso såldes vidare. En påminnelse som nog sved extra i Ålborgaren 2008, året när Afonso gick från Heerenveen till Middlesbrough för den nätta summan av femton miljoner pund.
Sydsvenskan gjorde en trevlig intervju med Afonso året efter att han och hans svenska flickvän Lottie Andersson flyttat till Heerenveen, Afonso berättade att de tillbringade en stor del av fritiden med att följa Allsvenskan på TV. Lottie Andersson kom från Gärsnäs och även Ystad Allehanda hängde på och skrev om brasilianaren Afonso Alves och hans kopplingar till den lilla byn på Österlen.
Man kan spekulera i om Tom Prahl kanske sysslade med lite dejtingverksamhet hemma på Österlen, vid sidan av tränarjobbet. Får kolla upp det vid tillfälle.
I samband med värvningen till Middlesbrough gjorde brittiska Daily Mail en fyllig intervju där Afonso bland annat berättade om hur hans mamma Dona Eliade kom till England för att laga brasiliansk mat åt honom och om sonen Felipe Enrique som fanns kvar i Brasilien.
Lagade mat åt Afonso gjorde för övrigt Dona Eliade även under åren i Malmö. Många kan vittna om att han aldrig presterade så bra som när Dona Eliade var på besök och utfodrade honom med feijoda (den som vill prova denna brasilianska nationalrätt kan göra det på A Mesa Brasil på Nobelvägen).
Han skulle åkt till Malmö!
En mindre positiv period i karriären inleddes när Afonso köptes av Middlesbrough där han floppade totalt. Premier Leagueklubben tvingades inse att de lika gärna kunde spolat ut femton miljoner pund i River Tees, för vidare befordran till gamla Nordsjön.
Engelska fotbolssiten The False Nine andas ”surt sa räven” i en ganska bitter analys av varför decenniets största målfenomen i den holländska ligan kraschlandade i Premier League. I “The Ballad of Afonso Alves” spekuleras i att det var en kombination av att han i Holland var i en lägre presterande klubb och mötte sämre motståndarlag, att han därför framstod som bättre än han egentligen var. Kanske kan det ligga något litet korn av sanning i det, även om det är högst tveksamt.
Att han däremot skulle ha utvecklat ”bigheadness” håller jag för fullkomligt uteslutet. En mera ödmjuk spelare är svårt att hitta och självklart genomgick han inte en total personlighetsförändring på vägen över engelska kanalen.
Vad som däremot var en högst betydande faktor var att Afonso blev långtidsskadad ganska snart efter ankomsten till Middlesbrough, han spelade bara elva matcher första säsongen. En av dessa spelades mot Manchester United. Matchen sändes på TV och många svenska fans fick se Afonso göra två spektakulära mål.
Efter skadeuppehållet uteblev prestationerna. Kanske berodde det på otillräckligt stöd från klubben, kanske funkade inte det sociala i laget? Vi får aldrig veta, men en sak är jag säker på; hade Afonso kommit ”him till Malme” igen hade han sannolikt fått vara med om både ligaguld och Champions Leaguspel! Vi har ju god erfarenhet av att ta emot frusna kvalitetsspelare, ge dem värme och omvårdnad och få dem att blomma ut!
Afonso återvände dock inte till MFF, i stället tog han sitt pick och pack och bytte kontinent ännu en gång. Tre olika klubbar i Qatar hann han med. Det sista kontraktet, med Al Gharafa, signades enligt vissa källor så sent som i juni 2013. Redan dessförinnan, den olycksaliga fredagen den 13 april 2013, hade dock Afonso gjort sitt sista mål i Quatar när hans Al Rayyan vann hemma med 3-1 över Lekhwiya.
I Qatar slutar spåren efter Afonso. Inför skrivandet av denna text hyste jag hopp om att få reda på något om hans vidare öden och jag gjorde verkligen ansträngningar. Trots idoghet i klass med en professionell stalker – inklusive en efterlysning hos Al Gharafa i Qatar – förblev mina efterforskningar resultatlösa. Mannen är puts väck!
Kanske blåste Afonso bort i en sandstorm i öknen. Kanske tillbringar han sina dagar med att titta på Allsvenskan från sin soffa i Belo Horizonte. Inte vet jag, men jag hoppas han återvänt till sonen Felipe Henrique i Brasilien och berättar för honom om sina år i Europa. Framför allt om sina år med MFF.
Felipe Henrique spelar för övrigt i Atlético Mineiro Tupinambas Academy där Afonso själv började sin väg mot Europa. Han är i dag omkring sjutton år och visst vore väl MFF en bra start på hans karriär? Afonso har kontakterna, SFI-undervisningen är redan utvärderad och befunnen av högsta kvalité och jag lovar att inte utsätta honom för stalking, så vad väntar vi på?
I dag…
… är det midsommarafton, fast på fel dag eftersom Sommarsolståndet inte är förrän på söndag
… om fem dagar fyller Isaac Kiese Thelin tjugotre år, grattis i förskott!
I går…
… blev Isaac Kiese Thelin hjälte i U21 genom en iskall straff, grattis i efterskott! Säger som till Afonso; vi saknar dig i MFF.
I morgon…
… är det många som kan behöva lite uppmuntran, till exempel i form av en särdeles läcker frispark av Afonso
Räcker inte det kan man även frossa i hans trettiofyra mål i Heerenveen
Dagens låt…
… läckra sambatoner, vad annars? En hel timmes Samba Dance Brazilian Music (4 Brasil World Cup Music 2014)
Glad midsommar!
