Friday I´m in love - Ständigt detta Blåvitt...
Jag har ältat det förr, men det lämnar mig ingen ro. Blåvitt har en förmåga att sätta käppar i hjulet gång på gång. Just som vi trodde att Malmö FF skulle bilda en dynasti av seriesegrar har IFK Göteborg ena handen på Lennarts buckla medan vi står maktlösa och tittar på.
Det är en härlig tid att vara MFF-supporter. Det är en härlig tid att leva.
Jag är en höstmänniska. Den friska luften, de mörknande kvällarna, den klara solen, den allsvenska slutspurten och nuförtiden den fantastiska Champions League-fotbollen.
Det där med Europacupmatcher i bländande strålkastarljus är något vi medelålders MFF-supportrar växte upp med. Fuktiga höstaftnar såg vi vårt lag utmana Europas storheter och det är en lycka att vi åter finns med i finrummet.
Det fanns dock - och finns - en smolk i bägaren.
IFK Göteborg.
Ständigt detta Blåvitt...
I stället för att oemotsagd få konstatera att MFF är ensamma på toppen i svensk fotboll har man alltid tvingats debattera saken med Blåvittanhängarna.
Och de var många i Lund på 80-talet, sanna mina ord.
Nu är anhängarna i Lund färre, men oavsett vilket är det på något sätt oerhört typiskt att medan vi för andra året i rad kvalificerar oss till Champions Leagues gruppspel så får Kamraterna från Göteborg ihop ett närmast betongsäkert lag bestående av en bunke halvhyfsade danskar, några hemvändare och en bearnaisehal självutnämnd lustigkurre till målvakt.
Just som vi skulle trona i ensamt majestät så misslyckas vi en aning med lagbygget samtidigt som Jörgen Lennartsson och Mats Gren lyckas få ihop klotsarna på ett sätt som skulle fått vilken byggmästare som helst grön av avund.
En klen tröst, eller en ödets ironi om ni så vill, är givetvis att vi trots det allsvenska debaclet har slagit Blåvitt i årets båda möten. Tillika misslyckades göteborgarna kapitalt i Europa Leaguekvalet, men oavsett dessa små glimtar av ljus skuggas de effektivt av att SM-guldet åter ser ut att hamna i blåvita händer.
Det kan ju te sig lite småaktigt, men för dessa två föreningar som i Sverige bara kan mäta sig mot varandra är varje titel livsviktig, varje poäng i maratontabellen ett kliv i den eviga vandringen mot total dominans.
Europacupfinal ställs mot UEFA-cupsegrar, SM-tecken med hjälp av slutspel mot allsvenska seriesegrar, ni känner igen det. Diskussionerna som knäcker vilken bengaldebatt som helst i envishet, ihärdighet och (handen på hjärtat) enögdhet.
Och nu, som en liten debatt i debatten lär vi, om göteborgarna vinner SM-guld 2015, tvingas höra om hur tabellen aldrig ljuger och att de är Sveriges bästa lag just nu. Onekligen störande när vi borde ha joggat hem serien sett till våra ekonomiska förutsättningar.
Man får se det positivt. Jag har trots allt en känsla av att MFF till viss del har mått bra av konkurrensen. Att Himmelsblått och Blåvitt sporrar varandra till stordåd är troligen bra för svensk fotboll generellt.
Dessutom är det ju förbaskat kul att diskutera det här. Några av de trevligaste vännerna jag har är drabbade av Blåvitt-defekten och det bidrar alltid till lite extra krydda i umgänget. Vem vill inte kasta Pichi Alonso i nyllet på en kaxig Ängel?
Bäst av allt, är det ju inte klart än. Vi kan fortfarande klamra oss fast vid hoppet om att något av deltagarlagen lyckas snuva vår ärkerival på konfekten. AIK, Peking eller Elfsborg är alla riktigt trevliga alternativ i dagsläget.
Jag ber en stilla bön...
***
Idag för 125 år sedan föddes Groucho Marx. En vassare lustigkurre än John Alvbåge.
Idag skall jag ut och springa med min trogna gamle HBK-kompis. Jag brukar ta honom i spurten och någonstans är det lite tillfredsställande att vinna mot en (före detta men ändå) allsvensk spelare.
Dagens låt tillägnar jag IFK Göteborg, I Love To Hate You.
I morgon bjuder jag min syster och svåger på middag. Svågern tillhör de där trevliga Blåvittanhängarna jag nämnde. Jag kommer att prata om allt annat än fotboll.