Friday I'm in love: Tack för allt, Magnus!
I december meddelade Magnus Johansson Himmelrikets redaktion att hans tid och motivation inte kommer att räcka till under 2023. Magnus kommer nu att ta en paus men så lätt ska han inte komma undan. Redaktionen ringde upp för att intervjua mannen som själv gjort i särklass flest intervjuer i Himmelrikets historia.
Vi har ju känt varandra ett tag men jag har aldrig fått klart för mig varför MFF blev ditt lag. Du är ju en stolt hallänning, uppvuxen och boende i Varberg?
Det kan vara den frågan jag fått flest gånger genom livet och ändå har jag inget säkert svar. Men jag har åtminstone en teori. I början av 1970-talet visade Sportspegeln en match i veckan från Allsvenskan. Någon kväll, när jag av någon anledning var extra mottaglig, sändes en match där Malmö FF vann med stora siffror och Bosse Larsson gjorde tre av målen.
Jag tror det var där relationen uppstod. Jag var fem eller sex år gammal och ingen i min släkt, ingen av mina kompisar och ingen runtomkring mig höll på MFF. Ett senare minne är från lågstadiet då jag var inblandad i mitt livs första och hittills enda slagsmål. Jag knuffades ett par gånger med en kille som var GAIS:are och retade mig för att jag höll på Malmö FF.
Rätt många år senare gjorde du debut på Svenskafans 2002 med en krönika om Joseph Elanga. Vad var det som fick dig att söka dig till Himmelriket?
Det var en sommardag och jag låg i trädgården och läste i en papperstidning om Tom Prahl och huruvida han antagligen skulle fortsätta med inte ta ut Joseph Elanga i den kommande matchtruppen. Jag låg och grubblade över situationen tills jag kom på att skulle jag kunna skriva en text om den.
Jag var redan läsare på Himmelriket, så jag letade upp någon slags kontaktuppgift och skickade in en gästkrönika. Fick svar från redaktör Jakob Kjelldén (idag på Expressen, reds anmärkning) som tackade, publicerade och önskade mig välkommen tillbaka.
Min text fick en del positiva reaktioner på forumet, jag fick blodad tand och skrev en ny krönika bara några dagar senare. Efter ytterligare en publicering föreslog Jakob att jag skulle ingå som fast medlem i redaktionen och på den vägen är det.
Hur såg redaktionen ut då jämfört med idag?
Rätt så annorlunda. Jag tror inte vi var så många på den tiden. Några uppgifter delegerades ut men på det stora hela skrev folk mer när de kände för det. Bland de som var med fanns det många profiler. Chefredaktör Kjelldén har jag nämnt men också namn som Kåffe och Micke Möller. Per Welinder var väl med då, tror jag? Och Tony Ernst?
Det är svårt att minnas vilka som verkligen var med i redaktionen och vilka som mer var kompisar som då och då gillade att skriva om MFF. I dag är redaktionen mer samlad även om alla bidrar olika mycket och på olika sätt.
Sedan dess har det kommit en ofantlig mängd bidrag från din penna eller snarare ditt tangentbord...
Jag fick faktiskt ett vänligt mail från nuvarande chefredaktören på Svenskafans, Christian Arvidsson. Han hade läst om att jag ska ta en paus efter nyår och vaskat fram att det finns 1681 artiklar publicerade i mitt namn.
Det är väldigt imponerande. Jag antar att du har några favoriter eller texter som är särskilt minnesvärda för dig?
Något som var jätteroligt att göra var intervjuserien 15 guld, 15 spelare, 15 frågor som gjordes 2005 efter guldet säsongen innan. Jag ringde upp de femton spelare som spelat mest under guldåret, ställde femton frågor och avslutade varje intervju med att be dem välja mellan Depeche Mode eller Dire Straits.
Vänta nu, jag vet att du är upphovsman till flera tunga Himmelriket- vinjetter, såsom Sex och Jävligt offside, Friday I’m in love och Himmelrikets favorit. Menar du att du ligger bakom den frågan också?
Haha… Ja, så är det. Jag försökte få till lite roliga frågor för att väga upp de vanliga och mer seriösa och den om Depeche eller Straits slog väldigt väl ut.
Det är ju minst sagt en modern klassiker. Få frågor har väl delat Himmelrikets läsare och skribenter i två läger så som den?
Ja, det är kul och den dyker fortfarande upp lite då och då. En annan potentiellt rolig fråga som däremot aldrig lyfte var när jag pratade med målvakten Mattias Asper och bad honom att välja mellan Lee eller Levis. Det blev knäpptyst i luren. Jag blev nervös och kände mig tvungen att förklara att Lee syftade på andremålvakten Lee Baxter men också ett jeansmärke. Asper svarade att han fattade, var inte imponerad och frågan ströks.
De här spelarintervjuerna var mina allra första och jag var fruktansvärt nervös inför dem. Den förste jag skulle ringa till var Andreas Yngvesson och jag tror att jag ringde upp tre gånger och lade på innan jag till slut lät det gå fram och han svarade. När samtalet var över… Jag tror aldrig jag haft ett sådant adrenalinrus som jag hade efter den intervjun. Helt magiskt!
Det där tycker jag aldrig går över. Även om jag idag kan känna mig någorlunda van att prata med fotbollsspelare i telefon så är det lika plågsamt varje gång att slå på inspelningen och lyssna på det nervösa röstläget.
Och det är aldrig spelarens, eller hur? Haha… Nä, inte ens när man pratar med de yngsta i truppen är det någon skillnad. Trots att de rimligen borde vara lite mer osäkra och vi borde vara gamla farbröder i deras ögon!
Jag, och många med mig, menar att dina intervjuer så småningom utvecklades till att stå i en klass för sig.
Tack så mycket. Det var jätteroligt att bryta den barriären då och sedan blev det som ett gift, att intervjua spelare. Så personligen betyder de texterna mycket för mig.
Har du några tips eller intervjutekniker att dela med dig av? Hur förbereder du dina samtal?
Något bra tips? Svårt, det tror jag egentligen inte. Jag har alltid läst på och förberett mina frågor väl. Så pass att jag under samtalet kan släppa frågorna och glida över i ett avslappnat samtal istället för att följa pappret slaviskt. Kanske har jag försökt att inleda med något positivt, ett grattis eller något slags beröm så att den som intervjuas fattar att jag inte är ute efter att sätta dit någon.
Johan Dahlin har jag intervjuat vid rätt många olika tillfällen. Efter ett samtal sade han att det var synd att han inte också bodde i Varberg, annars hade ju han och jag kunnat gå ut och ta en öl någon gång. Jag tog det som ett gott betyg för en supporterskribent.
Med all rätta. Finns det någon av alla dina intervjuer som du placerar högst?
I en annan artikelserie, Vägen till München, uppmärksammade Himmelriket 30-årsjubileet av Malmös bragd och europacupfinalen 1979. Det var ett gäng blandade texter men för mig var höjdpunkten förstås att få intervjua Bosse Larsson.
Det förstår jag verkligen. Det finns många utbildade och meriterade sportjournalister som inte fått den chansen.
Så är det definitivt, jag är väldigt tacksam för den pratstunden. Jag hade gjort intervjuer med några av de andra legendarerna: Krister Kristensson, Puskas Ljungberg och Tore Cervin men kände att Bosse saknades för att göra det komplett.
En dag ringde just Cervin upp och sade att han lagt ett gott ord för mig och om jag ringde upp nästa dag klockan 12.05 så skulle jag få prata med Bosse. Jag fick ett gammaldags hemnummer, ringde upp på den bestämda tiden och det var fru Larsson som svarade. Efter att jag presenterat mig hörde jag henne ropa: Bosse, det är Magnus!
Vid den här tidpunkten hade jag hunnit med att göra en hel del intervjuer och kände mig någorlunda varm i kläderna, men alltså… Mina händer skakade och jag kände att det var som att prata med… en Gud.
Men han var jättesnäll och när min nervositet lagt sig och jag släppt mina papper med förberedda frågor och vi bara pratade med varandra så blev det ett fint litet samtal. Ett otroligt stort och varmt ögonblick, inte bara för mig som skribent utan i mitt liv överhuvudtaget.
Jag som inte bara läst dina texter utan haft nöjet att få samarbeta med dig vet att du betytt otroligt mycket för Himmelriket i rollen som pådrivare, uppmuntrare och idéspruta även när ditt namn inte stått som avsändare.
Jag gjorde en annan serie, Alla föds ljusblå, där jag ringde runt till bland andra Björn Ranelid, Sven Melander och Åsa Jinder och fick dem att skriva egna personliga bidrag till Himmelriket, helt gratis! Då skrev jag ingenting själv, men texterna fick enormt mycket uppskattning och nådde många läsare också. Det är också väldigt minnesvärt och så pass kul att idén genomfördes både 2009 och 2017.
Långt ifrån alla texter har skrivits hemma i Varberg. Har du koll på hur många utlandsresor det blivit för Himmelrikets räkning?
Jag funderade lite på det inför det här samtalet och trodde väl att det kanske handlade om knappt ett tiotal utflykter. Men när jag räknat på det kom jag fram till femton stycken. Förutom en drös europamatcher har jag varit på två träningsläger i USA. De jag hade svårast att komma ihåg var besöken i Ventspils och Sarpsborg.
Inte så konstigt att just de resmålen lätt glöms bort, eller?
Nej, kanske inte. Men det är också typiska resor som aldrig blivit av om det inte vore för Malmö FF. Jag åkte buss till Oslo för ett tag sedan och passerade Sarpsborg på vägen. Nej, dit kommer jag nog inte åka igen. Samtidigt minns jag att jag och kollega Pontus Kroon hade vansinnigt roligt och skrattade oss igenom hela Camp Brunost. Förutom under själva matchen, den var ju bedrövlig.
För nyblivna Himmelriket-läsare kan fäblessen för bilder på betande får och lokala kyrkbyggnader mitt under pågående internationella fotbollsturneringar te sig lite märklig. Vad handlar den om egentligen?
Det startade när jag och Ulf Nilsson bevakade Malmös match mot Torshavn på Färöarna i Champions League-kvalet 2011. I Himmelriket har vi varit bortskämda med att ha flera duktiga fotografer i redaktionen under årens lopp. Ulf är väl inte den som tar bäst bilder, men kanske flest och den här gången fokuserade han på får vilket var ett tacksamt motiv under just den här utlandsvistelsen.
Samtidigt gjorde klubbens eventansvarige Patrik Jandelin en grej av att fotografera kyrkor. Vi hakade på det temat också eftersom vi inte på något sätt ville vara sämre än mff.se i vår bevakning. Därför blev det väldigt smala och nischade bildspecialer, något som väckte stor respons hos läsarna och upprätthållandet av denna tradition lever kvar än idag.
Det är väldigt roligt att titta tillbaka på. Tyvärr kan jag känna att det är något av en svunnen tid, då läsarnas reaktioner var så tydliga och förhållandevis lätta att återkoppla till. Idag drunknar vi i det sociala medieflödet och responsen förminskas till spontana tummar och anonyma likes istället för utförliga kommentarer och feedback.
Ja, så är det. Precis som alla utmärkta album som reduceras till klick på de bästa låtarna. Eller att långa artiklar ska vara rätt jävla bra för att man ska orka läsa igenom hela. Men jag tycker ändå att vi gjorde en kulturgärning genom att skriva reportage om kyrkor på en sida för och av fotbollssupportrar.
Du har varit aktiv skribent i drygt 20 år. Det har hunnit hända en hel del i och kring Malmö FF under de åren. Bortsett från titlar, förluster och sportsliga resultat… Kan du berätta lite om hur förhållandet mellan supporterjournalister och klubben har utvecklats under 2000-talet?
MFF har alltid haft ett gott öga till oss och varit väldigt generösa mot Himmelriket, det vill jag verkligen få fram. Vare sig det gäller spelares tillgänglighet, pressackrediteringar och allmän kommunikation så har vi bemötts som likvärdiga gentemot den etablerade mediekåren.
Att man samtidigt de senaste åren stramat åt just tillgängligheten… Jag köper det, det är en naturlig utveckling i och med klubbens framgångar och progression. Jag sade att jag tidigare var nervös för att ringa Andreas Yngvesson. Idag är det oftast klubben som bestämmer tid och spelaren själv som ringer upp. Tidigare kunde vi själva ringa kansliet, få en spelares nummer och därefter ta kontakt när det passade oss. MFF har mer kontroll idag och jag tycker inte det är konstigt alls, även om det var enklare förr.
Du och jag sågs väl på riktigt första gången på trängslägret i Marbella 2010? Vi var åtta stycken från Himmelriket som var på plats och bodde på samma hotell som spelarna. En galen satsning från Himmelriket, motiverade vi det med att klubben fyllde 100? Jag minns faktiskt inte.
Men jag kommer ihåg att spanske Pep Clotet som nyss anslutit till ledarstaben kunde inte förstå hur klubben kunde tillåta att ha oss där, så tätt inpå. Vi kunde ta en fika i lobbyn med materialförvaltaren, spelare som kom ner för att hämta vatten stannade till för att hälsa och växla ett par ord. Vi hade en helt annan tillgång då som inte finns idag. Även om det var en härlig tid tror jag inte att vi kommer att vara med om det igen. Det är logiskt, på gott och ont.
Det finns en anekdot kring att du under en kort tid skrev på Malmö FFs hemsida… Vågar man fråga om vad som hände där?
Mmm, det var en väldigt kort period. Min vän Per Welinder hade lämnat Himmelriket och gått vidare till att bli kommunikationschef hos MFF. En dag ringde han mig och frågade om jag hade lust att skriva lite för mff.se. Det handlade inte om någon betald anställning, möjligen skulle jag få något presentkort i shopen eller något sådant. Jag tackade ja, under förutsättningen att jag skulle fortsätta skriva precis vad jag ville för Himmelriket.
Detta var 2009. Efter det samtalet, samma dag, kom det ett uttalande från Bengt Madsen som fick mig att skriva en Måndag morgon-krönika om att det var dags att önska MFF-ordförandens avgång. Några timmar efter att den publicerats ringde Per igen och konstaterade att det där med att skriva för MFF nog inte skulle funka. Jag fick sparken efter en knapp vecka kan man säga.
Portalen Svenskafans.com var 2002 en ny aktör inom svensk sportmedia och ett nytt fenomen där arbetet utfördes av ideella krafter. Ska vi prata lite om sitens roll, betydelse och utvecklig under de senaste två decennierna?
Jag tror att den betytt enormt mycket. Under Marbella-lägret var vi enda media på plats. När vi var i Bradenton 2012 skickade någon av Aftonbladet eller Expressen dit någon av sina USA-korrespondenter för att bevaka en träningsmatch. Den stackaren hade ju ingen koll utan fick fråga oss om namn och tröjnummer.
Vi var tidigt ute med träningsrapporter och dagliga spaningar i en tid då all allsvensk medierapportering var koncentrerad till enbart matcherna.
Från och med 2005, när Tony Ernst för egen maskin reste med laget till Efes Pilsen cup och skrev för Camp Kebab så har Himmelriket haft som målsättning att närvara vid varje träningsläger och europamatch.
Verkligen? Vartenda träningsläger?
Nja… Under Åkeby-åren förlades ett av träningslägren till Sydafrika. Det var lite över vår budget, så jag fick istället med Hasse Mattisson på att skriva dagbok från lägret, exklusivt för Himmelriket. Väldigt kul förstås.
Ett extra roligt minne är att jag en kväll, mitt under pågående läger, fick ett telefonsamtal från Sydafrika och Mattisson där han bad så hemskt mycket om ursäkt för att den senaste rapporten uteblivit eftersom hotellets internetuppkoppling strulade. Det säger något om hur starka band det var mellan MFF och Himmelriket på den tiden.
Jag är övertygad om att Himmelriket och Svenska Fans varit med och pushat etablerade medier till där vi är idag, när man kan följa MFF nästan dagligen året runt på flera olika plattformar.
Vilket är bästa MFF-minnet då, alla kategorier?
Guldet 2004. Tveklöst. Det var så efterlängtat och så nära att vi tappade det på mållinjen. Det är inte ofta jag gråter men då bölade jag som ett litet barn. Det slår allt, faktiskt.
Nu ska du som det heter ta en paus på obestämd tid från Himmelriket. Har du någon formulering att skicka med när vi ska försöka rekrytera en ersättare?
De här 20 åren har ju varit fantastiska. Att få skriva om och komma nära laget som man tycker så mycket om är något jag unnar alla. Skriv en gästkrönika, gå med i redaktionen, gör intervjuer och älska MFF. Något sånt?
Det bir bra. Du förstår väl vad sista frågan ska handla om?
Nej?
Du ska utse veckans låt. Men du får bara välja mellan Depeche Mode eller Dire Straits.
Ah, okej. Det ska jag klara av.
Jag säger stort tack, Magnus. Inte bara för den här pratstunden utan såklart för din tid och din gärning på Himmelriket. Det går inte riktigt att sammanfatta hur stor betydelse du haft för läsare och skribentkollegor. Vi är många som önskar dig ett stort lycka till i framtiden och hoppas på en återkomst så småningom.
Tack så mycket!
***
Veckans låt blir till slut Kingdom med Depeche Mode-sångaren Dave Gahan, tillika Magnus husgud. Några år på nacken, men ändå världens bästa låt just nu.
Idag… för tio år sedan kunde Ulf Nilsson blicka tillbaka på ännu en guldsäsong.
På söndag… fyller Robin Olsen 33 år. Vi vet alla vad du önskar dig, Robin!
