Friday I'm in love: Välkommen tillbaka, kapten
Anders Christiansen hade nog inte kunnat drömma om en bättre comeback efter en 5-0 seger mot AIK och ett cupguld hemma mot Djurgården.
Den 24 maj minns man tydligt. En varm vårdag där jag tänkte åka in och kolla på MFF:s träning. Vi hade börjat allsvenskan på ett strålande sätt med 8 raka vinster och nyligen ett kryss hemma mot BK Häcken. Stämningen var harmonisk i laget när man kom ut på hybriden för att ladda upp inför matchen borta mot IF Elfsborg. Efter en lättare uppvärmning började pågarna träna lite med boll. Precis där och då stod jag av någon anledning och glodde ner i min mobil. När jag sedan reste blicken så förstod jag ganska snabbt att det var något som inte stod rätt till. Spelarna hade bildat en enda stor ring och i mitten låg en spelare på rygg som fick behandling av läkarteamet. När man sedan såg att det var AC som faktiskt låg där på gräset så blev man själv lite illamående. Han låg där länge. Säkert 15-20 minuter innan han reste sig upp och gick av hybriden. Träningen fortsatte dock som vanligt efteråt och då tänkte man att det säkert inte var något allvarligt. Det kunde ju vara vad som helst. Kanske var han skadad, kanske hade han bara druckit för lite eller fått solsting.
En dryg vecka senare nåddes vi av ett besked som visade sig vara mycket värre än det vi alla befarade: AC hade drabbats av hjärtproblem och skulle vara borta på obestämd tid. Det viktigaste var givetvis att AC under omständigheterna mådde bra, men under det allsvenska mötet med Elfsborg så märkte man direkt att detta hade tagit hårt på spelartruppen.
En lång, oviss period kom att vänta då man inte visste om AC någonsin skulle sätta på sig dobbskorna igen. Hans frånvaro på plan och i omklädningsrummet märktes också av på MFF:s sportsliga resultat då man åkte på en hel del poängtapp under sommaren.
Fram mot hösten började AC återigen att åka med laget på bortamatcher och direkt kändes det som att vi började få ordning på spelet igen. Efter bortasegrar mot bajen och degen följt av en hemmaseger mot BP så låg vi helt plötsligt i förarsätet igen när september månad kom till sin ända. I oktober kom däremot ett genombrott för oss hoppfulla himmelsblå supportrar: AC var ute och tränade på hybriden igen. Han hade bestämt sig för att försöka göra en comeback.
I början på november var AC åter med och tränade lite med övriga laget. Ett stort, stort framsteg. De sista avgörande matcherna mot Häcken och Elfsborg väntade och efter en rafflande avslutning fick AC tillsammans med Ponne lyfta Lennart Johanssons pokal.
Försäsongen kom och inne på Malmö IP fick man rapporter om att AC såg riktigt fin ut på träningarna. Vad man inte visste där och då var att han fortfarande inte hade fått klartecken på att få komma tillbaka och spela elitfotboll. Det sista steget i hans så kallade ”hjärttrappa” var att delta i två träningsmatcher för att se hur hans hjärta reagerade på det. Efter drygt en halvtimme mot Silkeborg på Klostergårdens IP och 20 minuter mot Bodö/Glimt nere i Marbella hade AC tagit sista trappsteget. Han var nu redo för spel igen.
I den mycket välgjorda dokumentären ”fotbollshjärta” från Viaplay fick vi följa AC:s resa tillbaka, och efter att ha sett denna dokumentär så förstod man att det inte var en självklarhet att AC skulle stå här idag. Väldigt rörande och det kan mycket väl hända att man fällde en eller annan tår.
Efter lite små skadeskavanker under försäsongen så dröjde AC:s comeback ett tag till, men så kom dagen. 344 dagar senare, 28 april hemma mot AIK byttes han in i den 77:e minuten inför stående ovationer. Och det fortsatte ute på planen. Det räckte med en bolltouch för att hela stadion skulle gå igång igen.
Det tog AC 6 år i MFF att ta sin första cuptitel 2022. I onsdags tog han sensationellt sitt andra bara 3 dagar efter sin återkomst till fotbollen. En stensäker första straff som ledde vägen för de andra. En helt sagolik dag.
Som människa och som spelare är du obeskrivligt viktig för den här föreningen AC. Att få se dig tillbaka inne på gräset med bindeln runt armen och att återigen få se dig lyfta troféer är helt ärligt det som får ens hjärta att pumpa vidare.
Välkommen tillbaka, kapten.
Slutligen vill jag också nämna ännu en debutant i den himmelsblåa tröjan. 18 årige Zakaria Loukili fick tillsammans med Anton Tinnerholm hoppa in i den 81:a minuten mot AIK. Nu är det bara mittbacken Nils Zätterström som saknas. Varför inte nu på söndag mot Elfsborg?
Den 25 januari 2006 på Loukilis födelsedag publicerade himmelriket denna artikel där man gav en uppdatering på truppstatusen. MFF hade precis kommit hem från ett läger i Sydafrika och började förbereda sig för säsongen på hemmaplan.
Som en hyllning till AC får det bli en dansk låt idag. Därför väljer jag ”natteravn” med Rasmus Seebach. En riktig klassiker som jag även har hört i högtalarna inne på stadion någon gång.
Trevlig helg!
