Friday I'm in Love: Vi tycker om MFF: Vi är bättre än Blåvitt
Vi pratar Olympiacos, Blåvitt och en ny matchboll.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Carl Angerborn
Skribent på Himmelriket. Förankrad på Ståplats.
Henrik Sjöström
Har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.
Micke Frohm
Tidigare Himmelriketskribent och mångårig journalist. Också en av männen bakom Blått en Podd tillsammans med Ulf Österlind och Jonas Nirfalk.
Jahopp. Olympiakos avklarat. Känslorna efter årets tredje match i ligaspelet i Europa League?
Carl:
Känslan är att jag har sett den matchen förut. Liksom mot Sparta Prag och Rangers gör vi inte bort oss, men vi förlorar likväl fullt rättvist. Kanske att vi ändå skapade lite mer denna gången, men det är uppenbart att vi i de här sammanhangen saknar spetsen som krävs för att hävda sig på den här nivån. Utan AC och Kiese i startelvan tappade vi kanske våra två bästa avslutare vilket ju inte direkt ökar sannolikheten för att vi gör mål på de chanser vi faktiskt skapar. Jag är besviken, men tyvärr låg det precis i linje med förväntningarna på förhand.
Henrik:
Insikten är att om MFF ska spela sitt eget spel mot mycket dyrare (och därmed troligen bättre) lag så kan vi inte förvänta oss skrällar på samma sätt, som när vi 14/15 besegrade t.ex. Olympiakos och Shakhtar Donetsk i CL-gruppspelet. Lag av denna kvalité har försvar över hela plan som kan hantera spelförande lag, om det inte är så att flera i det spelförande laget besitter motsvarande offensiv kvalité. När MFF ger en 18-åring tiorollen i sin debut från start så är det älskvärt, men vi kan inte förvänta oss att han ska äga mer erfarna toppklasspelare från första sekund. Därutöver erbjuder Taha Ali och Hugo Bolin inte den tyngd som är nödvändig för att backa upp Loukili, och därmed blir det lite tunt. Alltjämt möter vi ett riktigt bra lag och 0-1 är inget katastrofalt resultat. Vi lär oss, och vi blir bättre.
Frohm:
Besvikelse. Oj, vad jag saknar JIB i sådana här matcher! Den enda jag ser i dagens MFF som skulle kunna ta upp den manteln är Otto Rosengren. Han har samma inställning, saknar lite av JIBs styrka, men det kommer förhoppningsvis. Samtidigt tycker jag att vi borde variera vårt spel nerifrån, dvs lite oftare spela längre bollar för att ta oss förbi motståndarnas press och därmed straffa dem och göra dem osäkra. Samtidigt: Vi måste bygga fysiken på våra spelare, både styrka och snabbhet.
Då var vi här. Där vi kanske inte ville vara. I praktiken har vi missat två matchbollar. Nu väntar Blåvitt på måndag. Vad talar för att vi är svenska mästare efter det?
Carl:
Det mesta ändå, skulle jag säga. Håller det inte som osannolikt att Bajen snubblar och att vi är svenska mästare redan imorgon, annars är jag tämligen säker på att vi slår ett svagt Göteborg på måndag. I matcherna mot Värnamo och Västerås har det ibland sett ut lite som att spelarna inte kommit upp i rätt växel eller anspänning och då blir det jävligt svårt att vinna fotbollsmatcher även när man har de bästa spelare. På hemmaplan, mot den kanske största rivalen och med pokalen belöning vid vinst har jag otroligt svårt att se att vi inte kommer upp i rätt nivå. Vi vinner. Match och guld.
Henrik:
Ett svagt men desperat IFK Göteborg kommer göra allt för att störa MFF, samtidigt som vi lider av det stora försprånget som gjort att vi hellre bevakar ledningen snarare än kör på. Jag hoppas Rydström lyckas motivera spelarna till en överkörning så vi triumfatoriskt kan utöka mesta mästar-ledningen inför ögonen på nästmesta mästarna.
Frohm:
Att vi är det bättre laget och ska slå Blåvitt!
Men om vi grottar ner oss lite i mötet med Blåvitt. Gigantmötet mellan Sveriges överlägset mest framgångsrika fotbollsföreningar. Tudelad fråga - Är matcherna med Blåvitt de största och delges oss något minne från möten med Blåvitt - Kanske en topp 3-lista?
Carl:
För mig är de de största sett till rivalitet. Men till skillnad mot matcherna mot stockholmslagen tycker jag att detta mötet i en större utsträcking är präglat av en ömsesidig respekt. Vi är Sveriges två största lag och bägge vet om det. Vi har haft ynnesten att få åtnjuta massor av sentida goda minnen från matcherna mot Blåvitt och här kommer min topp tre:
3. 3-1-mötet hemma, 2016. Höstmatch, strålkastarljus och två himmelsblå mål efter minut 75. Rosenberg var otrolig och vi var lite nyförälskade i Alexander Jeremejeff.
2. 3-0-mötet borta 2018. Säsongen med dubbla ansikten. Efter en vidrig vår var vi under Uwes ledning i dunderform under hösten och svepte Göteborg av banan. Sören gjorde som vanligt mål på Ullevi och Romain Gall av alla människor dundrade in ledningsmålet från lång håll.
1. 3-0-mötet borta 2014. Det här behöver jag inte ens förklara. Ni vet alla vad den här matchen betydde.
Henrik:
Visst finns det en historisk substans i rivaliteten som gör att det verkligen kittlar, även om IFK varit klappusla senaste nästan tio åren. Det blir lite som ett derby där naturlagarna kastas omkull och logiken blir annorlunda.
Mitt starkaste minne är helt klart 2004 när Andreas Yngvesson passade Tomas Olsson som dundrade in en volley bakom Bengt Andersson på Nya Ullevi inför nästan 40k på läktaren. Peter Fröjdfelt dömde!
Sen tänker jag såklart på när Hamad snurrade upp Sam Larsson och de andra 2013, i en match där Molins chippade in bollen över Alvbåge och Bjärsmyr störtade in i nätet som en nyförpackad kassler. Vackra scener!
Frohm:
För mig är matcherna mot HIF och Blåvitt på samma nivå. De är oftast kul matcher med mycket kamp. Bästa minnen: varje gång vi slår dem!
