Friday I'm in Love: Vi tycker om MFF: Piss
Juli håller på att ta slut. Dags för lite panelsnack.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Carl Angerborn
Skribent på himmelriket. Förankrad på Ståplats.
Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.
Åsa Flykt
Del av en familj full av MFF-supportrar och därmed himmelsblå sen födseln, första matchen lär ha varit 1978. Skrivit en del på MFF Supports hemsida och Himmelriket under signaturen Iffifftös. Husgud är och förblir för alltid Jonas Thern.
Mikael "Skroda" Cronqvist
40-årig lärare som följt MFF sedan hans far tog med honom till stadion som 5-åring. 14 år som aktiv i MFF Support och drev bland annat Parkensaken för MFF Supports räkning. I supporterfrågor blickar han helst mot Tyskland och hur det fungerar där. Favoritspelare i MFF genom alla tider: Lasse Larsson.
Cupfinalen avklarad. Känslan nu?
Henrik:
- Sämsta möjliga utfall för säsongen. Utöver det mentala att förlora en titel, så innebär detta att vi spelar maximalt antal cupmatcher under en intensiv säsong, men vi får inte fördelen att slippa första kvalomgången i europaspelet. Så vi går miste om en ledig spelvecka, men har dubblat i ”onödan” under slutspelet. Ett oerhört slöseri med energi under en säsong där just energi är det viktigaste kapitalet. Onödigt!
- Sen kan vi titta tillbaka på Behrang Safaris långa och fina karriär och konstatera att det ALDRIG skett att han trillat på ett liknande sätt EN ENDA gång. Att det sker i en cupfinal med MFF säger allt om hur dömda vi är att inte vinna. Ett sånt spöke.
Carl:
Piss naturligtvis. Skadorna gör naturligtvis sitt, men vi ska inte behöva ge bort matchen på det här viset ändå. Våra första 10-15 minuter är ruggiga och hade vi fått in något mål redan då hade det förmodligen varit avgjort i paus. Safaris halkning är vad den är, sånt händer, men tajmingen är naturligtvis förfärlig. Utan den hade vi vunnit, Göteborgs forcering kändes annars ganska tandlös. Men cupförbannelsen är vad den är. Senast vi vann cupen föddes jag tio dagar senare. Jag räknar inte med att få uppleva ett guld under min livstid.
Åsa:
Skriver detta nån timme efter slutsignal och nu är det mest tomhet och besvikelse. Och en undran om man nånsin kommer att få uppleva ett cupguld igen. Det känns ju verkligen helt absurt omöjligt. En oroskänsla också. Tre skador. Tunt på mittbacksfronten om inte de skadade är tillbaka snart. En del spelare som spelat väldigt mycket och borde behöva vila. Har svårt att hitta ljusglimtar just precis nu. Kan man hoppas att göteborgarna firar för mycket och därmed är mer slitna än vi på söndag?
Skroda:
Passar på den från min fosterställning i soffan.
Annars då med Jon Dahl. Vad börjar bli känslan med honom? Är han rätt man för oss? Hur ser du på framtiden?
Carl:
Tycker ändå att det ser helt okej ut och i Allsvenskan har vi definitivt börjat att växla upp. Jag ser oss som stora favoritet till att vinna och då är det klart att JDT:s prestation är god. I Malmö FF handlar allt om resultat och det hade verkligen sett illa ut om vi missat guldet för tredje året i rad, JDT:s primära uppgift är att undvika att det sker. Misslyckas han kommer han att ifrågasättas hårt och det är definitivt inte säkert att han i så fall tränar Malmö FF 2021. Även om han skulle lyckas ta oss ut i Europa. Lyckas han emellertid ytterligare att implementera sina idéer och når förhållandevis omedelbara framgångar kan han däremot bli långvarig, men det gäller självklart alla som åtar sig ett huvudtränaransvar i Malmö FF.
Henrik:
Jag har ingen uppfattning om hur hans ledarskap och filosofi präglat laget. Jag vet att vi har en trupp med bättre spelare än alla andra lag och det känns som att vinsterna den senaste tiden präglats mycket av individuell kvalitet, snarare än en taktisk maskin. Men jag vet inte alls vad som sägs och görs bakom lyckta dörrar så jag håller helt enkelt tummarna för att det är JDTs ledarskap och inte Daniel Anderssons värvningar som avgör matcherna.
Åsa:
Även om spelet i många matcher lämnat mer att önskar så tycker jag att det är alldeles, alldeles för tidigt att döma ut en tränare redan nu. Det är en enormt konstig säsong. Inför starten inga träningsmatcher och nu när säsongen är igång så är det extremt mycket matcher och få "ordentliga" träningar. (I och med att dagen efter match inte blir träning med fullt lag). Jag är därför inte förvånad över att det tar tid att få spelet att sitta. Det är också mycket svårare än vanligt att ha koll på laget då varken man själv eller media kan vara på plats på träningar. Det enda vi vet om spelares status är det vi ser på match, inget däremellan. Tänker så här: Vi ligger tvåa, två poäng bakom serieledarna och har sett bättre ut efter hand. Jag sitter ner i båten.
Skroda:
Oj vad han skulle behövt cuptiteln för fullständig arbetsro. Men OK det ser väl rätt bra ut även om vi är alltför beroende av enskild briljans än så länge.Börjar skönja en spelidé också så det går förhoppningsvis framåt stegvis så vi blir bättre och bättre. Vet inte hur han är i omklädningsrummet och det är där de senaste tränarna tappat det så vi får se
Framtiden som MFF-tränare är alltid osäker med tanke på vilken katapultstol tränarsitsen i MFF blivit men nog borde vi ha lite tålamod med honom. Tyvärr så tror jag förlusten igår innebär att han måste ta SM-guld för att inte bli ordentligt ifrågasatt
Härnäst. Blåvitt igen och sen Helsingborg. Låt oss nu avgöra. Vilket möte är störst egentligen? Derbyt eller Klassikern? Motivera. Ge också något minne från något möte med Blåvitt och/eller Helsingborg.
Carl:
Klassikern utan tvekan. Helsingborg är så mycket mindre, så oerhört mycket sämre än oss att det liksom aldrig känns särskilt hett, vissa säsonger undantagna. Blåvitt däremot är Sveriges näst mest framgångsrika förening och de enda som på riktigt ens (på allvar) vågar lyfta frågan om vem som är störst. Det är mötet mellan Sveriges enda giganter.
Mitt främsta och tydligaste minne från en match mot Göteborg kommer från 2014, när vi piskade dem med 3-0 på Nya Gamla Nygamla Ullevi. Markus Rosenberg gjorde sitt första mål sedan återkomsten och Guillermo Molins skickade Bjärsmyr in i nätmaskorna. Överlag har jag mest goda minnen från matcherna mot Göteborg. Oftast innebär det ett jävla trygg, fullsatt och tre poäng till Malmö FF. Vem kan begära mer?
Henrik:
Båda av dessa kombattanter ligger så långt ifrån allsvensk topp att jag inte ser dem som aktuella rivaler. Det är mest en känsla att ”som vanligt” visa att man är bättre, vilket den dagsaktuella allsvenskan och maratontabellen numer alltid visar. Jag förväntar mig att vi kör över båda två, för allsvenskan är prio ett och det är där vi ska styrkedemonstrera i år.
Åsa:
För mig är Klassikern större just för att det är en klassiker. Göteborg har vi tampats med sedan jag började gå på fotboll för en evighet sedan. Kampen om maratontabellen, tjafsen kring vems framgångar i europaspelet som är mest värda osv. Även om jag sällan bryr mig så värst mycket om motståndarlagen så är det mer känsla kring matcherna mot götet även när de inte är i topp. Visst var det att gnabbas även mot HIF när de var uppe i toppen några år men jag har svårt att bli särskilt exalterad över ett möte med dem idag bara för att de råkar komma från en ort nära Malmö. Även med mitt teflonminne minns jag såklart Göteborg borta 2004. Matchen dit vi kom med ett antal bussar och supportrar som likt summan för värvningen av Halsti ökar för varje gång det skrivs om den. Jag bilade upp med bland annat brorsan. Det var tight i guldracet, visst var det matchen innan som vi förlorat mot Landskrona hemma? Oavsett, detta var en måstematch. Minns inte själva matchen i sig men minns stämningen, trycket, vilken grym känsla det var att vara där och den underbara känslan av att vinna.
Skroda:
Är ju mötet mot Göteborg som är solklart störst.Sveriges två mest framgångsrika klubbar både nationellt och internationellt. HIF är möjligtvis större för några av de yngre som började gå under 2000-talet men är ganska litet för oss som upplevde 80 och 90-talet då det verkligen var vi mot GBG.
Att hitta en klassisk vinst mot Göteborg just nu är som att sätta plåster på ett brutet ben så jag står över.
Om vi snackar segrar mot den lilla klubben 60 km norrut så är det 5-0 (var det 2003?) och såklart 2010-matchen som sticker ut.
