Friday I'm in Love: Vi tycker om MFF: "Tufft att se gamla hjältar falla"
Kvällspanel. Vi pratar guldet och gamla hjältar.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Carl Angerborn
Skribent på himmelriket. Förankrad på Ståplats.
Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.
Mikael "Skroda" Cronqvist
40-årig lärare som följt MFF sedan hans far tog med honom till stadion som 5-åring. 14 år som aktiv i MFF Support och drev bland annat Parkensaken för MFF Supports räkning. I supporterfrågor blickar han helst mot Tyskland och hur det fungerar där. Favoritspelare i MFF genom alla tider: Lasse Larsson.
2020 typ i hamn. Vi har visserligen två matcher kvar och deltagarna kämpar på, men ändå. Hur summerar du den här säsongen rent sportsligt?
Carl:
I Allsvenskan - bästa prestationen sedan 2014. Faktiskt. I Europa står den sig emellertid sig slätt, men det kan vi till stor del naturligtvis skylla på play-offlottningen. Med en någon annan lottning än ett spanskt topplag hade vi spelat gruppspel i höst igen.
Jag tycker att Jon Dahl Tomasson utvecklat vårt spel som jag inte sett de flesta av hans föregångare på tränarposten göra. Presspelet har varit en fröjd att se, och det har varit häftigt att få se spelare som Anel Ahmedhodzic, Marko Johansson, Erdal Rakip, Franz Brorsson och Jonas Knudsen utvecklas under hans ledning. Visst, det går att säga att han har fått särskilt goda förutsättningar att vinna guld, med klasspelare som Christiansen, Toivonen och Kiese Thelin att anförtro sig åt, men samtidigt har övergången till ett liv utan Markus Rosenberg gått otroligt smärtfritt (även om han naturligtvis är saknad) och det såg åtminstone inte jag som en självklarhet. Jag tycker också att vi har visat upp ett varierat anfallsspel som kunnat såra motståndarna på fler sätt än på många år. Jag tycker att det ska bli förbannat spännande att se hur detta utvecklar sig vidare till nästa år.
På förbättringslistan står defensiva fasta och förmågan att med större trygghet spela av matcher man leder. Poängförlusterna mot DIF, Peking (gånger 2) och Häcken och Hammarby retar mig. Otroligt onödiga.
Henrik:
Guld nummer 21 i suverän stil. Den småknackiga starten glömdes bort när MFF tog åtta raka segrar och skapade sig en komfortabel ledning som aldrig släpptes. Vi var en svår lottning ifrån att gå vidare till Europa League igen, men tar med viktig erfarenhet från förlusten mot Granada. Jag tycker dessutom att MFF ofta spelat attraktiv fotboll och äntligen börjar presspelet sitta, något vi kämpat med i över fem år.
Skroda:
Ett år man tar guld är alltid godkänt sportsligt och vi hanterade Allsvenskan på ett imponerande sätt, när vi väl kom igång så flöt det på bra och vi var aldrig direkt hotade även om det till viss del beror på de andras svaghet.
För ett A+ så hade det behövts ett cupaguld (Rena fantasier att det skulle hända jag vet..) eller gruppspel i Europa.
Men vi fick ihop att bra spel i Allsvenskan och vann guldet enkelt, gott så.
Det har ju dock inte bara varit rosor och solsken. Flera spelare med MFF-hjärta har lämnat helt eller är på väg ut, och vi har en ovanligt (?) stor del som pratar om att de inte känner sig delaktiga i guldet och att de kan vara på väg bort. Vad är din take på det?
Carl:
Det är tufft att se gamla hjältar falla, men sålänge Malmö FF vinner SM-guld på det här övertygande sättet har jag svårt att uppröras, om jag ska vara krass. Även om det naturligtvis gör ont att inte få se Molins, Safari och Bengtsson få det sagolika himmelsblå slut som deras MFF-karriärer förtjänar. De KAN inte spela för att de heter vad det heter och i år har andra spelare bedömts vara bättre och då ska/bör/måste de gå före. Så enkelt är det, och valet är Jon Dahl Tomassons och ingen annans.
Frågan är om det är ovanligt många eller om de som är missnöjda helt enkelt är ovanligt högprofilerade och högljudda? I en trupp stor som MFF:s kommer det undantagslöst alltid finnas en hel drös spelare som inte kommer få spela. Och när fotbollsspelare inte får spela blir de missnöjda. Med all rätta naturligtvis, hade de inte blivit det är de nog i fel bransch. I år är det spelare som Molins, Safari, Bengtsson och Antonsson som inte fått lirat och då blir reaktionerna starkare än om spelarna hade haft andra, lägre, platser i den på förhand antagna trupphierarkin.
Det är en cyniskt fotbollsvärld där ute där man definitivt inte har råd att vara nostalgisk. Sådana världsliga saker kan vi supportrar få syssla med på vår fritid.
Henrik:
Det skiljer sig inte från någon annan säsong, bortsett att det är mer profilstarka spelare som fått stå åt sidan. Dessa mer röststarka personer skapar en annan känsla när de petas, förmodligen för att de har en uppbyggd status sen många år som förstaalternativ när elvan ska tas ut. Nu vann vi guld, och därmed är det svårt att kritisera tränaren för laguttagningarna. Men visst skaver det lite i en när klubbikoner förpassas till läktaren?
Skroda:
Min take på det är att det såklart är tråkigt men vi skulle ju skaffa bredare trupp och med missat gruppspel i Europa så blev det naturligt att färre fick önskad speltid.
Att spelare med MFF-hjärta blir besvikna är ju tråkigt och inget värdigt alls men kan det inte bero på att de känner att de måste lämna MFF ett år som vi inte har publik? Kämpat så länge för klubben och presterat så bra och sen måste man liksom lämna i det tysta dessutom utan att få fira ett sista guld med klubben i sitt hjärta.
Blir dock lite besviken på dem som säger att detta är JDT:s fel. JDT har fått ett uppdrag av styrelsen att förändra och föryngra så han gör bara vad han blivit tillsagd att göra. Ilskan bör i så fall riktas mot styrelsen men vi vann ju guld och det är liksom det som räknas i slutändan.
Och mer specifikt får vi ju lyfta Rasmus Bengtsson här också. Kommer knappast få en minut till efter tidningsintervjun. Om vi först ser till hela den sorgliga historien som hände i år och kulminerade med "råtta"-citatet. Och andra frågan. Hur står sig Rasmus i historien? Om du rankar fem MFF-backar. du själv sett. Hur ser den listan ut då?
Carl:
Gällande Rasmus tycker jag att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. I min värld är han den främsta himmelsblå mittbacken de senaste två decennierna. Han har, när han har varit skadefri, konstant varit vår bästa mittback och har varit avgörande i flertalet SM-guld och europaavancemang. Så sent som ifjol var han seriens bästa försvarare tillsammans med DIF:s Danielson. Det är en otroligt begåvad fotbollsspelare. Samtidigt som allt det är en sida, är det i mina ögon oerhört märkligt att i media beklaga sig över situationen som uppstått i år på detta sätt, med sådana kraftuttryck och antydningar om att han utsatts för någon form av negativ särbehandling. Han har all rätt att vara besviken över att han inte har fått spela och han kan definitivt opponera sig mot att han inte skulle platsa.
Men faktum kvarstår: Jon Dahl Tomasson har valt att spela med andra mittbackar som han har tyckt passat årets upplaga av MFF bättre. Oavsett vad Rasmus tycker om det är det så fotbollen funkar. Det är bittert, särskilt när det kommer till en sån högprofilerad spelare och karaktär som Rasmus Bengtsson, men det är också så det måste få vara. Franz Brorsson och Lasse Nielsen har bedömts vara bättre än Rasmus. Då är det upp till Rasmus att prestera bättre på träningarna, ta sin chans när den kommer eller söka lyckan annorstädes. Med det sagt är det för mig obegripligt hur han inte kan platsa, men jag har också självinsikt nog att begripa att Jon Dahl Tomasson är en bättre person att göra de bedömningarna. Har han blivit utsatt för någonting som är någonting annat än en missgynnande konkurrenssituation är det naturligtvis något annat, men det behöver i så fall tydliggöras.
Om vi drar gränsen för att min medvetna MFF-tid börjar någonstans vid millenieskiftet lyder min topp 5 annars som följer:
Rasmus Bengtsson
Pontus Jansson
Daniel Majstorovic
Olof Persson
Filip Helander
Daniel Andersson är i min värld främst mittfältare och ska därför summeras som en sådan. Hans äldre brorsa gjorde ett lite för kort intryck i sin återkomst för att platsa på just denna lista. Rent kvalitetsmässigt hade de naturligtvis gått in som etta (Patrik) och tvåa annars.
Henrik:
Rasmus är vår främsta mittback under modern tids största framgångsperiod. En ledare och spelare av högsta kvalité som gett stadga i framförallt europaspelet. Vi vet ju inte varför han EGENTLIGEN petats på ett så tydligt sätt, men jag tror i alla fall inte på att ”de andra har gjort det bra”.
Men en sak som är värt att fundera kring är hur Anels utveckling varit med Bengtsson bredvid sig? Nu fick Anel ta enormt mycket ansvar och agera ledare i backlinjen. Hade han fått samma ansvar med Bengtsson bredvid sig? Hade inte en ung Anel lättare kunnat gömma sig bakom Bengtsson? Hur hade det påverkat Anels utveckling? Det är långt ifrån självklart att Anel blommat ut så pass mycket med Dominante Bengtsson bredvid sig.
Under 2000-talet är Bjärred, Majstorovic, Helander, Ponne och Rasmus Bengtsson våra främsta mittbackar.
Skroda:
Usch ja, det var inte så här Rasmus tid i MFF skulle sluta..så tråkigt för alla inblandade parter och inte minst för oss som lärt oss älska Rasmus briljanta mittbacksspel.
Med det sagt så var det mycket onödigt av honom att gå ut i media och gå så hårt åt som han gjorde och dessvärre kommer det att solka ner bilden av hans tid i klubben. Ingen är större än klubben så sluta angrip offentligt även om du känner dig orättvist behandlad.
Ranka mittbackar historisk? Kommer knappt ihåg vad jag åt till lunch idag men OK:
Bästa av dem alla och i en klass för sig är ju far och son(Patrik då alltså även om Daniel också var duktig som mittback) Andersson
Där under hamnar Rasmus i en grupp med t.ex. Kent Jönsson,Pontus,Filip… men även Anel lär väl vara aktuell om något år för en sådan lista.
Har garanterat glömt någon men visst är Rasmus en de bästa mittbackarna vi haft i modern tid och hans roll i de senaste årens Europaframgångar kan knappast underskattas.
