Friday I'm in Love: Zlatan – Hellre en brax i Pildammen än en späckhuggare i Stilla havet
Zlatan Ibrahimovic var en skicklig spelare men lyckades aldrig på de största scenerna. Himmelriket grottar i skillnaden mellan att vara kaxig och att vara vinnare för att förstå varför han aldrig lyckades när det verkligen gällde.
Den största fotbollshändelsen denna vecka var ett känslosamt avsked från en av Sveriges största fotbollstalanger genom tiderna.
Tack Hugo, och på återseende.
Samtidigt har Zlatan Ibrahimovic meddelat att han avslutar sin karriär. Eftersom denne liksom rekordmannen Hugo Larsson fått sin fotbollsfostran i Malmö FF ägnar Himmelriket en text åt detta extraordinära, fotbollsspelande varumärke och mediefenomen.
Jag råkar befinna mig i Trento i norra Italien när jag skriver detta. Igår trängde sig en kvinna förbi mig vid en bardisk, skojade om att jag inte skulle bråka för att hon var huligan. Det ledde förstås till fotbollsprat, det visade sig att hon kom från Bergamo varför hon uppskattade att jag droppade Glen Strömbergs namn. Hursomhelst. Kvinnan förklarade att hon hade tre gudar. Den första var Diego Maradon, den andra Fransesco Totti. Sedan for hon ut i lång utläggning som sin trejde gud Zlatan Ibrahimovic och hur gripande dennes avskedstal till publiken häromdagen varit.
Det där med att mannen är älskad i Italien. Det verkar ligga en del i det.
Jag har alltid haft svårt att förstå medie- och publikhajpen kring Ibrahimovic. Absolut en duktig fotbollsspelare. År 2013 rankades han faktiskt som världens fjärde bästa fotbollsspelare, ett annat år som sjua. Imponerande, men varför denna uppståndelse, denna hovjournalistik som vi sett så många prov på? Något liknande har aldrig uppstått runt andra svenska idrottsstjärnor som faktiskt varit bäst i världen och dominanta i sin sport.
En del i mytologiseringen av Ibrahimovic är bilden av hans starka psyke. Den kaxighet han uppvisar framställs som en tillgång och förklaring till hans framgångar. Därtill att han har han vinnarskalle större än alla.
Men om vi skärskådar Ibrahimovic karriär, går det verkligen att beskriva honom som en vinnarskalle? (Om såna alls finns, vilket jag funderat över i en tidigare text.)
Ibrahimovic uppfattas ofta som dryg. Men bakom ytan fångas mer av jag mer av något annat, något rörande. En ung kille som upplever att allt och alla är emot honom. Han katapulteras ut i en professionell fotbollsvärld som kan vara grym mot dem som visar svaghet. (Fråga bara Martin Bengtsson, som skrivit självbiografiskt om det helvete han upplevde som ungdomsproffs i Inter.) Det går att se Rosengårdspågens forcerade arrogans som ett slags försvarsmekanism.
Nu strider min beskrivning mot den som är gängse i medier i stort. Denne Ibrahimovic har ju vunnit ett flertal titlar i framför allt i Nederländerna, Italien och Frankrike. Och därtill en hel binge individuella priser. Då är han väl en vinnare?
Men när vi talar om de allra bästa ligorna, där konkurrensen är hårdast, skimrar det inte mycket av guld. Det stannar vid en ligatitel med den då nästan oslagbara lagmaskinen Barcelona, ledda av världens bästa spelare Lionel Messi.
Ibrahimovic talar gärna om sig själv som ett lejon. Predatorn längst upp i näringskedjan. (Filmatiseringen av Martin Bengtssons bok har för övrigt titeln Tigrar) Men lejonhannar är tydligen sämre på att jaga än honorna. Framför allt går det mycket bättre när dom hjälps åt som ett lag. Bäst går det när honorna tar kommandot.
Lejonet, djurens konung. Men inte det djur som tar mest guld, om man säger så. Vi bortser från lejonens skönhet, muskler och attityd. Låt oss i stället undersöka rovdjurens motsvarighet till xG – succesful kills per chase. Det visar sig att lejonen spelar i en andradivision med bara 25 % lyckade jakter.
Geparder lyckas i jämförelse mer än dubbelt så ofta. Till och med vår huskatt Sotis är rätt överlägsen när det kommer till att vinna, han är sisådär 28 % bättre än lejonen. Det djur en fotbollens vinnare borde vilja likna är den afrikanska vildhunden, som fäller hela 85 % av de byten den ger sig efter. Det bygger på samarbete, lagspel. Stora gulliga öron på det. Bäst, bedårande och utan tatueringar.
Ibrahimovic karriär utmärks av att han har trivts bäst när han fått vara den största fisken i en liten damm.
I termer av vinnarinstinkt kan Ibrahimovic karriär beskrivas som ett omvänt ”U”. I tidiga år, i Malmö och Ajax, var han en briljant dribbler och showman, kul att se men inte alltid särskilt produktiv. Han behövde lära sig att vinna om det skulle bli något.
Med flytten till Juventus och mötet med tränaren Fabio Capello skedde en förändring. Svensken utvecklades till att få mer effekt av sin skicklighet, och han lät laget få ut mer av den. Detta förstärktes när han lämnade det på grund av fusk nedflyttade Juventus för Inter, där det blev ytterligare titlar i den inhemska italienska dammen.
Så här långt hade det lovande ynglet från Rosengård hela tiden sökt sig till större och större vatten allteftersom han växte. Malmö FF, Ajax, Juventus, Inter. Från att sluka ytterbackar i Superettans gölar till att skrämma hela försvarslinjer i internationella farvatten. Ibrahimovic hade utvecklats till en Gammelgädda i en insjö.
Där och då framträdde hans malmöitiska sida, vinnarinstinkten, som tydligast. Den gjorde att han inte nöjde sig med att samla titlar i ett serie A som kvalitetsmässigt börjat slamma igen och hamnat längre och längre efter de tre största ligorna i England, Spanien och Tyskland.
Det överordnade målet blev att vinna det största mot dom bästa – Champions League. Ibrahimovic simmade ut i det stora havet i och med flytten till Barcelona. Den högsta möjliga nivån.
Men den nya sportsliga utmaningen innebar också en mental sådan. Pågen från Rosengård var för första gången inte den självklart största fisken i dammen. Kvalitetsmässigt blev han plötsligt en i mängden. Förvisso hög europeisk klass, men inte riktigt på samma nivå som Messi, Xavi, Iniesta eller Piqué.
Hade han vad som skulle krävas för att låta den hårdaste tänkbara konkurrens stimulera till ytterligare ett steg? Nja. I självbiografin kan vi läsa hur Ibrahimovic blev mer upptagen av relationsproblem med en tränare och att hans lagkompisar saknade intresse för lyxbilar
Vinnare som Hugo Larsson eller Marcus Rosenberg kännetecknas av att stå emot motgångar och stärkas av dem. Efter kallsupen i närheten av det Katalanska barracudastimmet har Ibrahimovic undvikit att dyka i närheten av alltför många stora exemplar. De följande sex åren var han i den ålder då de flesta spelare når sina högsta nivåer. Han valde då Italien och Frankrike. Två trekvartsstora dammar där han var den obestridde ettan. Hellre en brax i Pildammen än en späckhuggare i Stilla havet.
I Milan fanns ärligt talat inte CL-bucklan på kartan, men det rådde inget tvivel om vem som var nummer ett där. Paris Saint Germain innebar en attraktiv sits: en ny, skönt ljummen, förlåtande mellanstor damm där han rekryterades och byggdes som det stora namnet.
När Ibrahimovic äntligen vågade sig till den största dammen av dem alla – Premier League – skulle han fylla 35 och hade passerat zenit. Han valde tryggheten hos den tidigare managern Jose Mourinho i ett krisande Manchester United som då inte var någon trovärdig utmanare till stora titlar. Belöningen blev ytterligare halvstora troféer: från jippot Community Shield, den alltmer marginaliserade Ligacupen samt Europa League, tröstturneringen för dem som inte får leka med vinnarna i Champions League.
Efter knäskada en flytt till ett medelmåttigt lag i den skönt kravlösa amerikanska ligan. Mycket uppmärksamhet, enkla mål i en medioker omgivning. Åter i Europa avslutas karriären med tryggheten i den tidigare klubben Milan.
Det är bara modiga fiskar som får pussa de vackraste pokalerna.
I landslaget upprepas mönstret. Hög status, mycket inflytande. Det är inte helt lätt att vinna titlar med Sverige, med lagkamrater av nors och spigg. Men Ibrahimovic har aldrig rest sig på samma sätt som Tomas Brolin när han ledde Sverige till semifinaler i både EM 1992 och VM 1994, då han också blev den senaste svensk att ta plats i världslaget. Han lyckades inte heller uppnå det Andreas Granqvist lyckades med när han drog fram ett profillöst lag till kvartsfinal i VM 2018. Den jämförelsevis begränsade fotbollsspelaren Granqvist satte sitt livs formtopp just när han stod inför karriärens största utmaning.
Det vore småaktigt att dessa dagar älta Zlatans straffmiss i EM-kvartsfinalen mot Holland, hur han tappade markeringen på Andrej Sjevtjenko i EM-premiären mot Ukraina eller den bleka insatsen i hans livs största match, semifinalen mot Inter i Champions League. Det går inte att begära av någon att kliva fram i den finaste av europeiska cuper på samma sätt som Henrik Larsson och Ove Kindvall, vilka båda gjort avgörande insatser i finalmatcher.
Ibrahimovic kommer alltid att vara ihågkommen. Kanske inte samma framgångar och järnvilja som Annika Sörenstam, Armand Duplantis, Carolina Klüft, Jan-Owe Waldner, Gunde Svan eller Sandra Näslund – svenska superstjärnor som pallat för trycket och presterat bäst när det gällt mest
Vi minns honom som ett enastående varumärke, men också som en riktigt duktig fotbollsspelare.
Jag kommer aldrig att glömma det fantastiska målet i en träningsmatch mot England.
